Kriminaltekniker Anna Jinghede som reder ut brandorsaken

Kriminaltekniker – Forensisk medvetenhet. Lita på magkänslan. Dokumentera.
För er som inte orkar läsa hela artikeln (även om jag starkt rekommenderar er att göra det) så är ovanstående ord en tämligen korrekt sammanfattning.

Fotoreportage: ÅSA BRORSSON

Varje torsdagsmorgon öppnar jag förväntansfullt Spotify och laddar ner senaste avsnittet av podden “Över Min Döda Kropp” (eller ÖMDK som vi hängivna fans benämner den). Under de senaste åren har jag tack vare ovan nämnda podd förkovrat mig inom vitt skilda ämnen, såsom narkotikaspaning, dödshjälp, incels, polishästar, blodbildsanalyser, identifieringsarbete vid katastrofer, vad som döljer sig under havsytan och en massa kriminaltekniska scenarion, jämte rövhattar och jättejätteviktiga listor. Det finns ett enda avsnitt, med titeln Body Farms, som jag inte kunnat lyssna färdigt på, detta på grund av omfattande kväljningar. 

Idag ska ni få möta Anna Jinghede som, tillsammans med Lena Ljungdahl utgör duon bakom ÖMDK, och till dags dato finns det drygt 320 avsnitt att lyssna på. Anna är, förutom poddare, även polis, kriminaltekniker, doktorand, rättstandläkare, krönikör och prisbelönt författare av både skön- och facklitteratur. 

Idag står dock kriminalteknik på schemat.

Jag har under mitt liv träffat och intervjuat en hel del kändisar, både på nationell och internationell nivå. Men detta intervjutillfälle är en av de få gånger som jag har känt en isande känsla av att bli starstruck och jag är tacksam för alla timmar som jag har bevakat (stalkat) räddningstjänster i olika delar av landet och för alla brandmän och brandingenjörer som under årens lopp tålmodigt förklarat brandförlopp och rökgasventilering för mig. Samtalet med Anna blir nämligen en timme av totalt nörderi.

Hon inleder med att berätta att det är bränder i människors hem som är ett av de vanligaste scenarion där hon som kriminaltekniker samverkar med räddningstjänsten. Dock kommer hon in i sammanhanget först när platsen är tillräckligt avsvalnad för att kunna beträdas, det vill säga när räddningstjänstens släckinsats avslutats.

-Utgångspunkterna vid en brandorsaksundersökning är att klarlägga var branden har startat, hur den har startat och av vem, berättar hon och säger att en riskbedömning görs innan avfärd och att mer information inhämtas från bland annat den eller de styrkeledare som varit med i det akuta skedet. 

-Vi vill gärna prata med de som varit involverade i insatsen, ofta har styrkeledaren tagit bilder, vilket är till mycket stor hjälp för oss. 

Anna förklarar att säkerheten är prio och att det inte får finnas glödbränder om kriminalteknikerna ska ha med sig specialsökhundar för att leta spår efter brandfarliga vätskor som kan ha använts för att starta branden. När brandplatsen bedöms vara säker så påbörjas översiktlig fotografering och dokumentation av platsen samt av eventuella spår i området och teknikerna jobbar sig utifrån och in.

Hon säger att de ofta redan tidigt i undersökningen kan bilda sig en uppfattning om det primära brandområdet, genom bland annat sotavlagringar och strålnings- och värmeskador på de yttre byggnadsdelarna.

-När brand anläggs med brandfarlig vätska så ser vi inte sällan flera primärbrandområden, och hypotesen blir att branden är anlagd. Vi måste då testa om denna hypotes håller genom att utesluta naturliga brandstiftare och söka spår som styrker eller förkastar hypotesen. Ibland kan ju själva brandspridningen ge intryck av att det funnits flera brandhärdar så det gäller verkligen att inte ha bråttom och att inte låsa sig vid en brandorsak.

Hon berättar vidare om hur genombrott i tolkningen av brandmönster ofta bygger på en sorts aha-upplevelse – från det stora till att stå och betrakta ett tak och förstå hur värme har jobbat sig in på en plats, var det har funnits lågor och var det funnits strålningsvärme och på detaljnivå: att vrida och vända på en läktbit eller regel för att studera tecken på värmepåverkan. 

-Men ibland så står man där och tänker: hur ska vi kunna bringa någon som helst klarhet i det här? Först ser allt likadant ut, allt är svart. Men efter en stund anpassar sig hjärnan till miljön och bit för bit börjar man ana både detaljer och helheten. Vi har en bra metodik och detaljerade protokoll och kommer ofta ganska långt även om vi ibland inte lyckas hela vägen. 

Kriminalteknikerna tar ofta prover på platsen och Anna berättar att det gäller att tänka till.

-Vätska kyler ner underlaget men kan också brinna upp så det är lite klurigt. När det kommer till exempelvis trallgolv som brunnit intensivt så tittar vi på marken under trallen, där kan vätska ha runnit ner. Det gäller dock att ha det kriminaltekniska sinnet med sig och utesluta andra anstiftare, som till exempel grilltändvätska. Utredarna får en viktig roll i det arbetet.

Anna och hennes kollegor tar också med sig material från brandplatsen och hon säger att det kan handla om tekniska detaljer som inte direkt kopplas till branden inledningsvis, hon berättar bland annat om när hon fick med sig en elsvetsmuff efter att brand utbrutit på en fiskodling och spridit sig i svetsade rör under marken.

-Jag förstod att något skett där arbetet utförts men för att förstå var jag tvungen att lära mig “allt” om elsvetsning för att förstå själva händelseförloppet.

Givetvis är inte alla bränder orsakade av någon med ont uppsåt och det är inte ovanligt att kriminalteknikerna kan konstatera att det finns en naturlig förklaring eller att det handlar om oaktsamhet. En hel del bränder startar i köket och Anna berättar om fördelen av att inte ha köksutrustning av alla modernaste snitt:

-Gamla spisar med vred är till exempel väldigt tacksamma eftersom vreden smälter in i sitt läge om brand orsakats av torrkokning.

Anna är tydlig med att just räddningstjänstens bilddokumentation kan vara avgörande i en brandutredning.

-Jag hoppas att man från räddningstjänstens sida kan bli ännu mer frikostig vad gäller att fotografera även om man tror att det man fotar är obetydligt för vår del. Visserligen tar polispatrullerna också bilder men jag och räddningstjänst förstår varandra lite bättre vad gäller brandplatser, jämfört med ordningspatruller.

Hon återkommer flera gånger under intervjun till vikten av att dokumentera, just med anledning av att teknikernas arbete ofta inleds först i den senare delen släckarbetet.

-Jag önskar att brandmännen inte förringar betydelsen av sina iakttagelser! Det kan handla om att du kanske funderade på hur någon pryl fanns placerad vid brandplatsen eller att du såg någon person under framkörningen som du reagerade på eller något annat avvikande. Använd din klokskap, din yrkeserfarenhet och framför allt: lita på magkänslan helt enkelt och hör hellre av dig en gång för mycket. Vi är oerhört tacksamma för all information.

Anna tar också flera gånger upp begreppet forensisk medvetenhet: att notera vilka fönster som var krossade redan när räddningstjänsten anlände, vilka dörrar som brandmännen har behövt bryta upp, att rökdykare kan berätta om dörrar inne i fastigheten var öppna eller stängda, att undvika att flytta på eller röra vid vapen, tomhylsor eller brottsverktyg. Helt enkelt försöka behålla platsen så intakt som möjligt för att underlätta spårsäkringen.

-När rökdykarna bär ut en avliden person, försök memorera hur kroppen låg, det kan underlätta för rättsläkaren. 

Särskilt viktigt blir alla detaljer i de fall som en byggnad brinner ner helt.

-Vi har kriminaltekniska metoder för att avgöra om ett fönster är krossat från insidan eller utsidan – vi tittar exempelvis på sotbilden på skärvor och mönstret på sprickorna. Men ofta är vi också beroende av information från räddningstjänsten.

Det är inte sällan brandrester och brända inventarier ligger utanför då räddningstjänsten burit ut en del för att underlätta i släckningsarbetet. 

-I grund och botten har vi självklart en förståelse för att de vill ha ut sådant som brinner men vårt mål är att visa hur och var branden har startat, vilket gör att det kan ställa till det något när sängar, soffor, byggmaterial och annat rivits ut, eftersom platsen då inte kan rekonstrueras.

Hon förklarar att allt inte brinner upp, att många gånger kan det finnas saker kvar som stått emot elden även om det är sotskadad och brandbelastad egendom, och vilken fördel det är att ha mycket material kvar för att lättare kunna pussla ihop hur ett rum såg ut från början. 

– Någonstans finns det ofta ändå ett brottsoffer som kan behöva få klarhet i varför det kunde hända och som senare har möjlighet att få upprättelse i domstol.

Receptet för framgångsrik samverkan är, enligt Anna, en nära kontakt och en ömsesidig förståelse för varandras utmaningar, utmaningar som i vissa fall är gemensamma.

-Vi kan också alltid lära av varandra. I Bergslagen där jag jobbar upplever jag en enormt bra samverkan med räddningstjänsten, där även de informella kontakterna spelar in och medför att vi kan diskutera saker helt prestigelöst. Vi har också gemensamma utbildningsdagar där vi diskuterar konceptet forensisk medvetenhet och lär av varandra. 

Efter ett snabbt gästspel av Annas katt Watson och ett därmed påföljande kort samtal om katter så tackar jag Anna för att hon tog sig tid, ett späckat schema till trots, och jag känner hur följande snurrar runt på repeat i huvudet: 

Forensisk medvetenhet. Lita på magkänslan. Dokumentera.
Och då är jag inte ens brandman.

Fler reportage av Åsa Brorsson här!
Lyssna på podden LjungdahlochJinghede Över min döda kropp här!