Torrt väder gör att brandriskprognosen ligger på en femma. Det larmas om skogsbrand i Östra Göinge, oklart hur omfattande. Insatsledare Fredrik Stiberg säger att:
–Det var en fruktansvärt hög arbetsmoral hos alla brandmän som deltog i insatsen.
Swedish Firefighters fotoreporter Åsa Brorsson är på plats och ger oss en inblick i arbetet med att släcka branden.
Jag stod bara och viftade och kunde knappt skriva på whiteboardtavlan. Tack och lov kom en granne ut med en flaska myggspray och sa:
-Det ser ut som om du behöver det här.
Orden kommer från Fredrik Stiberg, befäl hos räddningstjänsten i Hässleholm och beskriver en av kvällens utmaningar vid Rolstorpssjön, djupt inne i Östra Göinge skogar.
Bakgrund:
Det är midsommardag, brandriskprognosen ligger på en femma, och undertecknad har tillbringat halva dagen med Räddningstjänsten i Osby för att plåta den årliga sommarövningen, detta i strålande solsken på den mer eller mindre spegelblanka Osbysjön.
Jag byter raskt minneskort i de båda kamerorna, smackar på solkräm i ansiktet och underrättar vakthavande befäl om att det snart dyker upp en fotograf.
När jag några timmar senare är ute på en löptur i skogen kommer beskedet om en skogsbrand några mil bort i grannkommunen, det är ovanligt oklara besked vad gäller omfattningen men många stationer larmas omgående.
Jag byter raskt minneskort i de båda kamerorna, smackar på solkräm i ansiktet och underrättar vakthavande befäl om att det snart dyker upp en fotograf. Samtidigt passar jag på att fråga hur i hela friden jag ska hitta till platsen för branden, jag har förtvivlat studerat kartan både framlänges och baklänges men bara blivit mer förvirrad. Jag får i alla fall några halvdana anvisningar och uppmanas att ringa om jag hamnar vilse.
Grusvägarna verkar oändliga och utan slut men mitt ute i skogarna någonstans utanför Glimåkra stöter jag till slut på en tankbil och blir dirigerad till ledningsplatsen av chauffören. Där möter jag upp Fredrik, som agerar ledningsstöd till insatsledaren Peter i 1080 från Kristianstad.
De berättar att det har varit svårt att få en uppfattning om storleken på det otillgängliga brandområdet, först pratas det om 50 gånger 50 meter, senare visar det sig att en yta på ungefär fem fotbollsplaner härjats av elden.
När inringaren larmar SOS råkar brandflyget finnas i närheten på sin slinga och kan lämna lite närmare besked om var det ser ut att brinna. Och Fredrik väljer att omgående få upp en drönare, vilket visar sig vara till stor hjälp, det saknas nämligen stigar och vägar till den del av skogen där branden härjar. Även helikoptrar begärs tidigt till platsen.
-Jag upprättar ledningsplats, håller koll på alla brandbilars positioner och har i 2080:s dator tillgång till brandflygets foton och det jobbas hårt med att säkra vattenförsörjningen och få ut motorspruta, tack och lov får vi hjälp att hitta en berghåla där vi kan ta vatten. Vi inser snabbt att vi behöver många tankbilar och därför kommer samtliga stationer med både släckbil och tankbil. Terrängen är väldigt svårtillgänglig, styrkorna från Kristianstad berättar inledningsvis att de mest hör hur det brinner och knakar men att det knappt går att gå ute i skogen, berättar Fredrik.
Fotografen får lift ut till en av insatsplatserna och här råder det febril aktivitet med brandbilar och brandmän från Broby, Hässleholm, Kristianstad, Sibbhult, Lönsboda, Tollarp, Hästveda och Arkelstorp. Vad som känns som hundra slangar är kopplade till olika brandbilar och ovanför våra huvuden flyger två helikoptrar från Storm Heliworks i skytteltrafik och hämtar vatten från Rolstorpssjön för att vattenbomba området.
Skogen är tät och det går från marken inte att få någon som helst uppfattning om branden, bara känna den stickande röken i näsan och se hur röken sprider sig som en fin ljusgrå dimma bland träden. Jag tar rygg på en styrkeledare och vi följer brandslangarna rakt ut i skogen bland stock och sten och blåbärsris (som sagt, stigar var det ont om) och efter en god stunds snubblande kommer vi fram till ett landskap med svartbrända träd och rykande stubbar. Begränsningslinjen har här fungerat och det är snudd på surrealistiskt att betrakta de skarpa linjerna mellan svart och grönt.
Timmarna går, solen sjunker allt längre ner på himlen och då kommer de: myggen, knotten och flugorna. I mängder och sugna på människoblod. Medan jag assisterar i pizzautdelningen (en halvljummen kebabpizza med mild sås har aldrig smakat så ljuvligt) så är det ett fullskaligt krig mot flygmonstren och det är inte vi människor som vinner. Jag får fler myggbett än jag någonsin fått och lovar mig själv att det i larmstället framöver ska finnas myggspray. Massor av myggspray.
När jag lämnar för att bege mig hemåt är det många timmars släckningsarbete kvar, planen är att avveckla strax efter midnatt och lämna kvar en bevakningsstyrka under natten. Dagen efter kommer dock besked om att branden delvis blossat upp på nytt och släckningsinsatsen fortsätter.
Fredrik beskriver arbetet under skogsbrandens första dag:
– Trots förutsättningarna fick vi ganska bra bukt på elden ganska snabbt, det var svårt med de smala vägarna som knappt är tillräckligt breda för en brandbil, drönaren med värmekamera är då till oerhört stor hjälp och att ha helikoptrar som vattenbombar spelar en helt avgörande roll.
Han beskriver vikten av att ha tillräckligt med resurser redan initialt och att tidigt skapa struktur i arbetet.
– Om man vågar larma på och dra på redan från början så är det lättare att bygga upp insatsen och man står inte utan folk och fordon, det gör ju också att det direkt går att jobba på olika fronter samtidigt.
Fredrik fortsätter:
– Jag vill också lyfta att det var en fruktansvärt hög arbetsmoral hos alla brandmän som deltog i insatsen – och det är verkligen en enorm framgångsfaktor. De slet något helt groteskt med att släcka, dra slang och fixa begränsningslinjer – det hördes inte ett ord om att någon var trött – de bara körde på.
Text och bild: Åsa Brorsson
Fler fotoreportage av Åsa Brorsson hittar du här!
Omslagsbilden för Swedish Firefighters nr:4 2023
Bonusbilder
