Jag kommer sluta som Förbundsordförande efter vår Kongress i oktober då jag tänkt gå i pension under nästa kongressperiod och bli jobbonär. Eller nått. Stilla kommer jag inte vara och alla anbud beaktas. Var sak har sin tid och det känns helt rätt nu att någon ny kraft tar rodret när vi är ekonomiskt stabila, organisationen är stadig och stark och vi växer. Och växer.
Förbundsordförandeskapet är ett ansvar som förpliktigar då BRF är den viktigaste och i många, många frågor den enda kraften och hjälpen när någon brandman fått bekymmer och det har varit så i många år. 1945 samlades några brandmän i Stockholm som hade lite, suspekta anställningar och dåliga löner. De beslutade sig att gå samman och bildade BRF och kämpade för och med varandra och än idag är det vår huvudparoll: Brandmän för brandmän. Solidaritet brandmän mellan har alltså byggt BRF och det handlar om den förståelse vi delar genom gemensamma erfarenheter och gemensamma intressen. Den handlar om insikten att den enda möjligheten för oss att förändra vår situation är att hålla ihop för det vi tror på och vill göra. Vi ska vara stolta över våra traditioner och jag sänder några tacksamma tankar till eldsjälarna som delat stafettpinnen och förvaltat BRF väl före min tid.
Jag har genom åren fått vara med att se BRF ta steget ut i världen och bli internationellt erkända med många samarbetspartners i många länder. Bli uppskattad med- och motpart, remissinstans till myndigheter och politiska organisationer till privata och ideella organisationer som både fackförbund och samhällsaktör. Vi har initierat drivit och driver cancerfrågorna för brandmän, hot och våld, tagit fram särskilda brandmannaförsäkringar. Vi påtalade att det saknades ett avtal för större händelser och katastrofer innan skogsbränder och pandemier. Vi menade att vår beredskap var en chimär och motsatte oss nedläggningen av civilförsvaret och tyckte och tycker att frivilliga organisationer och inte minst brandmän behövdes och behövs i alla former. Vi enade hel- och deltidsbrandmännen i Sverige och blev ett branschförbund. Ett förbund som andra kopierar och vill vara och dessvärre ibland säger sig vara.
Vi är det största facket vid svensk räddningstjänst. Kommunal må vara stora totalt men inte vid räddningstjänsten. Anledningen är att BRF är ett branschförbund, vi representerar en enda bransch. Kommunal är en paraplyorganisation som måste ta hänsyn till ett par hundra olika medlemsgrupper. Om man tänker rationellt – tas det mest hänsyn till de stora medlemsgrupperna eller till de små? Eller om förändrade arbetstidslagar gynnar 100-tusentals undersköterskor, bryr sig Kommunal om det missgynnar några tusen brandmän? Samma gäller för lönerna. Sen är det också känt att brandmän tränar, äter, tvättar sina egna bilar och sover på jobbet, så de har det väl bra ändå? Jo, jag raljerar en del men dessvärre är sanningarna större och Kommunals prioriteringar slår hårt mot Räddningstjänsten. Jag ser dem som det enskilt största hindret för all utveckling och löneutveckling för svenska brandmän. Deltidare ses som frivilliga utan anställning med ett arvode, inte lön, så ska det inte vara. Heltiden jämförs mot och får inte hota andra grupper under paraplyet.
Jag förstår att de måste prioritera som de gör och det är sunt förnuft i det. Men vad ligger det sunda förnuftet om du som brandman gynnar det och dem som medlem? Jag låter frågan ligga i luften.
Sämre arbetstider och scheman samt dåliga löner, ändå tar brandmän sitt ansvar och gör alltid sitt yttersta när det gäller. Eventuella dispyter läggs före eller efter men inte under insatser och det är därför jag tror det fungerar ändå. Brandmäns största styrka är lojaliteten till yrket men det är också dess akilleshäl som nyttjas och utnyttjas. Kamratandan är en annan styrka, även möjligheten att få rädda liv och den eufori och känsla av att betyda något för en medmänniska. Man kan lita på brandmän när det gäller, brandmän kan lita på brandmän. BRF består av brandmän som hjälper brandmän, en oslagbar kombination och jag har haft ett otroligt roligt jobb.
Var försiktiga och ta hand om er och tack ska ni ha. // Peter
