“Jaha, ska du till Halmstad? Där regnar det alltid.” Min föreställning om stan ifråga är mer åt solskens- och långa sandstränderhållet men det kanske fallerade på att det var januari.
År 2023 är mer eller mindre nyfött när jag drar bilens handbroms på parkeringen utanför brandstationen i Halmstad, det är den andra januari och doften av nyårsfyrverkerier och bubblig cava hade säkert fortfarande varit förnimbar, om det inte varit för – jadå, ni gissade rätt: vädret.
Januaridimman ligger som ett täcke över Nissan och regnet strilar ner och letar sig innanför larmjackans krage när vi kommer ut till dagens övningsplats vid den gamla järnvägsbron.
I höjd med Knäred sveper monsundropparna in och morgonmörkret blir helt ogenomträngligt. Jag går hukande ur bilen för att ta mina grejor: larmställ, hjälm, kameror, kängor. Nähä, inga kängor? Jag inser att mina räddningstjänstpjucks står snyggt (och torrt) parkerade i hallen hemma i Osby och jag tittar sorgligt ner på mina mer eller mindre utslitna sneakers i slip-onmodell (perfekta att köra bil i men mycket usla för vintrigt brandkårshäng).
Skofailet till trots verkar jag välkommen. Niklas Ekberg, dagens styrkeledare, håller upp ytterdörren med ett leende på läpparna och ser till att jag direkt får en rykande kopp kaffe i handen. Pluspoäng till Halmstad såklart, eller så vill de bara att jag ska glömma de aggressiva regndroppar som, enligt väderappen, avser berika dagens samtliga minuter.
Det är ett ganska stort gäng som tjänstgör det här januariskiftet, och då flera måste bocka av sina dyk så är detta förmiddagens fokus – Räddningstjänsten i Halmstad är nämligen en av de stationer som har räddningsdykare i tjänst.
Utrustning och dräkter kontrolleras, bilarna packas, fotografen erbjuds lånekängor samt möjlighet att bada (ja tack på det första och hahahaha, nej tack på det andra. ALLA vet att ALLA så kallade torrdräkter läcker) och med fotografen höger fram i en av släckbilarna så rullar vi iväg genom staden.
Under den gamla järnvägsbron flyter Nissan fram på ett tämligen halvilsket sätt, det murriga vattnet har bra fart och virvlar runt brofundamenten medan morgondimman effektivt hindrar dagsljuset från att känna sig som en vinnare. En hundägare på promenad har axlarna vid öronen och mössan neddragen till nästippen och medan de två första dykarna byter om och trasslar med luftslangar och andra nödvändigheter så hissas den blåvita dykflaggan och kaffet ställs fram.
Jag har larmställets fickor fyllda med torktrasor, i hopp om att få åtminstone några bilder som inte är vattenskadade men känner ändå att miljön och de hårt kämpande dykarna faktiskt erbjuder lite möjligheter till effektfulla bilder, trots att en stor del av räddningsdykarnas insats sker under vatten..
Men jag är faktiskt ändå rätt glad över att få en paus från vädret när det går ett automatlarm i ett industriområde i andra änden av Halmstad och jag kan husera i en väderskyddad släckbil ett tag. Framme på plats visar det sig att en dammjagande städare är orsaken till larmet och vi rullar åter till övningsplatsen vid Nissan.
Dykarna har det tufft att komma ner till botten i det strida åvattnet, tyngdbälten till trots, och jag är glad att jag kan bevittna kampen från land, det ser oerhört tufft ut och dykskötaren är hundra procent fokuserad på sin dykare medan dykledaren har koll på varje sekund som kollegorna tillbringar under ytan. Det är minst sagt imponerande att se.
Lunch och mer varmt kaffe tillbaka på stationen gör att jag lyckas förtränga regnsmattret mot asfalten. Men vi har såklart alla blivit itutade devisen inget dåligt väder utan bara dåliga kläder och därav blir det fler utomhusövningar på baksidan av stationen.
De två grupperna delas upp i par och det står strax klart att jag betraktar en bunt envisa vinnarskallar. I de båda övningsmomenten ingår snabb avlastning och resning av utskjutsstege mot flervåningshus samt slangdragning och påbörjad släckning mot samma hus från stegbilens korg.
Givetvis sker allt på tid och jag hör ett av arbetsparen, i den grupp jag kameraförföljer, säga “vi måste klara det under en minut” medan övriga skakar på huvudet och hävdar att det är omöjligt.
Det är icke alls omöjligt att slita ner utskjutsstege från släckbil, galoppera sidvärtes genom vattenpölar med stegen mellan sig, kvickt dra i stegens olika snören och klättra upp och rädda de fiktiva nödställda personerna. På 52 sekunder faktiskt.
Vid återsamlingen visar det sig dock att i den andra gruppen har två av brandmännen klarat av samma moment på blixtsnabba 47 sekunder och stämningen är kanske något dämpad i en sekund eller två. Jag vågar inte ens titta på den efterföljande innebandymatchen, om man säger så.
Men vinterregnet till trots hade jag en mycket angenäm dag i Halmstad och jag har faktiskt funderingar på att återvända. När det är högsommar.
I övrigt är det ju just nu mycket snack om AI, artificiell intelligens, och jag frågade en av dessa chatsajter online om den kunde berätta lite om Räddningstjänsten Halmstad.
På två sekunder fick jag följande:
”Det är lätt att ta för givet att vi har en sådan fantastisk räddningstjänst som Räddningstjänsten Halmstad, men dessa människor förtjänar vår respekt och beundran för det arbete som de gör varje dag”.
Och ja, det är svårt att inte hålla med, även om det är AI.
Text och foto: Åsa Brorsson
