Åsa Brorsson summerar sitt 2022 och lämnar nyårslöfte om att fotografera mera 2023! Åsa levererar intressanta reportage som visar Räddningstjänsten många arbetsområdenoch avslutar dessutom med en vinnarbild från branden i Hästveda.
Det har snackats om avslutade kapitel och oskrivna blad. Så här i början av det nya året så sätter jag mig gärna ner och sammanfattar det gångna året – mest för att få perspektiv faktiskt. Jag har under ett antal år åstadkommit ett hyfsat gäng artiklar för den här tidningen och jag svarar alltid själv för både bokstäver och bilder och jag fotograferar även en del räddningstjänst, främst i hemkommunen Osby, som inte publiceras här. Jag har hälsat på hos olika räddningstjänster sedan september 2015 men är inte brandman (det här missförstås ibland och folk brukar bli förvirrade över att jag inte är deltidare), vilket gör att jag varje, varje, VARJE gång känner stor tacksamhet över att jag och mina kameror får hänga med brandmän på olika stationer, att jag släpps in och får dokumentera mer eller mindre obegränsat. Det är här mina tankar om perspektiv kommer in: jag har fått vara med om så mycket på mina olika fotouppdrag att jag är rädd att allt ska flyta ihop till en grötig massa, därav gillar jag att göra en liten återblick på, och summering av, mitt räddningstjänstår.
Början av 2022 innehöll första omgången covid i familjen: en efter en fick både jag och barnen dubbla små streck på den lilla testdosan och det var inte prio 1 att asa ut några kameror så att säga. Här i SFF märktes dock inte avbrottet utan ni kunde läsa om räddningsdykarna på Helsingborg City, som jag besökt ett par månader ti-digare under årsprovet – en dag när jag var otroligt rädd för att bli sjösjuk då ett av momenten var vrakdyk ute till havs. I mitten av februari körde jag på den regniga E4:an för att så småningom an-lända i ett lika regnigt Klippan (nederbörden föll mest på tvären).
Inför besöket försökte man tvinga fotografen att delta i morgonens simövningar men fotografen “glömde” oturligt nog sina badkläder.
Februari – bassängträning i ytlivräddningsdräkt för brandmännen från Söderåsens räddningstjänst: fotografen ”glömde” badkläder och slapp bli blöt.
Fast å andra sidan var det höjdfordonsövning i hällregn och halv storm så fotografen blev ändå dyngsur.
Dags för dygnsbesök hos Söderåsens räddningstjänst alltså, vilket vädret uppenbarligen hade snappat upp. Redan inför besöket försökte man tvinga fotografen att delta i morgonens simövningar men fotografen “glömde” oturligt nog sina badkläder och brandmännen fick själva plaska omkring i simhallen, bland annat simmandes i den ökända positionen “Räkan”. Ett ganska lugnt dygn innehöll massa regn och blåst, trafikolycka, höjdfordonsövning, samtal om Söderåsens utvecklingsplaner samt ett träningspass som undertecknad icke deltog i. Nu verkar det som om jag spelar svår och så men tung styrketräning trumfar saker som assaultbike, burpees och att kuta fram och tillbaka i vagnhal-len, okej? I mars hamnade jag i småländska Älmhult där jag på nära håll (ja, mitt i smeten som vanligt) fick uppleva kall rökövning i Ingvar Kamprads födelsehus Hvita Korset. Jag sprang upp och ner för trappor i den täta discoröken, klev med stor försiktighet över trycksatta slangar och tog ett par hundra bilder eller så. Och sen satte jag min ena handsklösa hand i en redan trasig glasruta och stod för kvällens blodvite. Numera använder jag handskar…
Mars – kall rökövning i Ingvar Kamprads födelsehus i Älmhult och fotografen stod för blodvitet.
I maj var det som om allt syre tog slut och världen blev alldeles för mörk när räddningstjänsten på hemmaplan drabbades av ett tragiskt dödsfall. Jag har fortfarande inga tillräckliga ord för att beskriva sorgen som drabbade en familj, vänner, bekanta, både inom räddningstjänstvärlden och ute i samhället och att se sina egna foton i kyrkan under begravningen var en oerhört omskakande känsla. Ändå fortsatte världen att existera, med en ostoppbar envishet. Jag hade mina kameror nedpackade i kameraväskan längst in i garderoben ända tills jag i början av juli fick frågan om att hänga med besättningen på Sjöfartsverkets räddningshelikopter i Kristianstad. En minst sagt omtumlande dag där jag blev så åksjuk att det var ett under att jag inte spydde ner interiören i den rödvita heli-koptern och där jag seriöst funderade på att ta tåget hem från Kalmar, dit vi flugit för övning med Sjöräddningssällskapet. Jag fick på nära håll uppleva den totalt dyngsura upplevelsen av en downwash och krönte dagen med att dinglandes i en vajer förflytta mig från sjöräddarnas båt till den luftburna helikoptern.
Juli – Fotograf blev något åksjuk i räddningshelikopter under resa mellan Kristianstad och Kalmar och det var på svajiga ben som övningen till havs blev dokumenterad.
En knapp vecka senare, när fransmännen som bäst firade sin nationaldag, började det brinna på Glimåkra skola. Storbranden var ett faktum, röken var nattsvart och syntes över hela byn och VMA utfärdades i det lilla nordostskånska samhället. Brandmän från sex stationer slet med släckningsarbetet långt in på sena kvällen och lyckades rädda övriga byggnader från lågorna. Juli innebar också den årliga sommarövningen med det som länge varit “min” grupp hos räddningstjänsten i Osby, Grupp 1, och de asade i vanlig ordning runt på fotografen i ett hektiskt övningstempo med bilolycka, brand i byggnad, soteld samt båtåkande på den lokala ganska stora sjön. En otrolig sommardag med strålande sol (vädret hade uppenbarligen missat att fotografen skulle ut på räddningsstjänst-fotografering eftersom det minst brukar ösregna och ibland blåsa nästan storm), och med riktigt gott sällskap blev det en lisa för själen.
Augusti – bröllopsfotografering när ett av de yttre befälen i Hässleholm gifte sig. Vackra blommor, rosa bubbel, enorm kärlek och givetvis en brandbil (i modell äldre).
Augusti blev räddningstjänst på ett lite annorlunda vis då jag tidigare tillfrågats om jag kunde tänka mig att fotografera bröllop när ett yttre befäl i Hässleholm sa ja ute på historiska Hovdala Slott. Ett ärofyllt och roligt fotouppdrag helt enkelt där till och med fotografen hade tårar i ögonen under vigselakten. Samma månad, i samband med World Photography Day, deltog jag med en av mina bilder i en tävling som Fotografiska Museet i Stockholm anordnade. När resultatet kom blev jag glad ända in i själen – min bild från skogsbranden i Hästveda för ett par år sedan var en av de fem vinnarna. Jag ställer i princip aldrig upp i fototävlingar, en gång skickade jag in samma bild till en fototidnings månadstävling och fick pris. Det visar väl att jag åtminstone har tagit en bra bild sedan hösten 2015 … I höstas bytte jag, efter närmare 9,5 år arbetsgivare – en omställning av rang. Borta är nu de långa pendlingstimmarna varje dag – att ha sin anställning på hemmaplan är verkligen the shit. Och nej, jag blev inte brandman utan arbetar istället brottsförebyggande inom kommunen. Mitt sista fotouppdrag för året blev en intervju med Sten Nilsson som lämnat brandmannayrket efter 44 år och det var ett långt och spännande samtal om storbranden på Vakö Myr, om insats med arga svanar och om hur räddningstjänstens arbetsmiljö förbättrats enormt under hans år i branschen. Till slut blev det på riktigt dags att stänga 2022 och jag gjorde det med att för första gången på länge avge ett sådant där nyårslöfte: att fotografera mera. Vi får se hur det går, ni kanske kommer att märka resultatet i denna tidning, slutar ni hitta mitt namn i innehållsförteckningen så misslyckades jag med att hålla löftet. Dock har jag redan nu i början av januari rastat kamerorna – det blev räddningstjänstuppdrag i Halland. Ni får dock lugna er tills nästa nummer av SFF kommer ut, det enda jag kan avslöja är att det givetvis regnade.
