På tv kan man se människor som hyllas för sin modiga insats i Svenska Hjältar. Det är människor som utanför sitt arbete gör mer än vad som förväntas i farliga situationer. De förtjänar och bör kallas hjältar.
Men om man som brandman bryter en regel och väljer att göra mer än vad som förväntas i en farlig situation, ja då riskerar man istället en administrativ örfil. Så ska det väl ändå inte vara?
Goda intentioner
Varför det blivit såhär är inte en svår fråga. Det är en önskan från samhället att ingen arbetstagare ska skadas eller dö i arbetet. Och den önskan genomsyrar allt från hur vi skriver lagar och riktlinjer ner till hur vi utbildar befäl och brandmän. Och det låter väl fullkomligt rimligt att ingen ska behöva skada sig eller dö på sitt arbete. Systemet och alla som verkar inom det har givetvis goda anledningar att motverka risktagande.
Död åt hjälten!
Men jag blev inte brandman för att ta mindre risker vid en brand än om jag förblev en vanlig dödlig människa. Jag blev brandman för att kunna hantera riskerna bättre och öka min förmåga. Jag ville bli en superhjälte. Men under mina utbildningar och anställningar monterades gradvis och sakligt hjältebilden ner. Först gjordes min bild av hjälten om till en professionell arbetare. ”Vi är här för att göra ett bra jobb, men det är bara ett jobb” var mantrat. Och sedan förlöjligades hjälten ytterligare ner till en korkad amerikansk cowboybrandman som dör i branden utan anledning. Men vi behöver hjältar.
To death and glory
Det finns människor som gladeligen skulle vilja ta risker bara för kicken att leka med gränserna. Men när en individ tänjer på gränserna kan också andra människors säkerhet äventyras. Och en kicksökande individ kan också äventyra uppdraget om det resulterar i ett nödläge istället. Vi vill inte ha risksökande människor som äventyrar både andras säkerhet och uppdraget. Men vi behöver människor som vill hantera risker.
Straffa mig inte
När jag gick mina befälskurser så var det mycket tydligt att jag som arbetsledare är ansvarig för arbetsmiljön på insatsen. Jag förväntas säkerställa att insatsen löses utan risk för skada eller dödsfall, eller åtminstone med en försvarbar risk. Om jag misslyckas kan jag personligen bli ansvarig för utfallet. Det är naturligt att befäl således blir tveksamma till att ta några risker alls under insatsen. Men vi behöver befäl som förstår skillnaden mellan att beordra någon att ta en risk, och att hjälpa någon hantera en risk.
Arbetsgivaren kan inte förbjuda risktagande
Det är rimligt att arbetsgivaren inte kan kräva för mycket av arbetstagaren. Samhället kan inte kräva att en arbetstagare ska ta risker som denne varken fått utbildning eller utrustning för att hantera. Men det är heller inte rimligt att arbetstagaren inte får ta mer risker än vad en privatperson kan välja att ta. En FIP kan inte behöva ta ledigt vid framkomst bara för att kunna dyka in under röken och rädda ett liv. Och räddningstjänsten ska inte plocka ur andningsskydd ur bilen bara för att försöka hindra att en FIP går in. Det är helt galet, vi behöver tillåta ett kalkylerat individuellt risktagande och stötta med det vi kan.
Samhället väljer grundförmågan
Arbetsgivaren (räddningstjänsten) utbildar arbetsledarna (befäl) och arbetstagarna (befäl och brandmän) till den miniminivå på förmåga som utlovas till samhället. Det innefattar att befäl och brandmän förstår vilka risker som uppgifterna inom den grundförmågan kan medföra. Det är dock praktiskt omöjligt att alla räddningstjänster, befäl och brandmän ska kunna förberedas på alla uppgifter. Det finnas alltså alltid en gräns där grundförmågan inte räcker till och där samhället inte längre kan förvänta sig en insats. Men grundförmåga kan inte, och är inte att likställa med faktisk förmåga.
Arbetsledaren leder och påpekar avsteg
Befälet förväntas kunna identifiera och hantera riskerna inom den valda grundförmågan. Befälet leder arbetet och säkerställer att alla brandmännen förstår och kan hantera de riskerna som de ska jobba med. Om uppgiften som behöver lösas faller utanför grundförmågan förväntas befälet upptäcka detta och påpeka detta till brandmännen. Så långt är det ganska självklart. Men när uppgiften faller utanför grundförmågan måste det fortfarande finnas en möjlighet för individer att fortsätta ändå. Befälets roll bör enligt mig vara att påpeka att varken befälet eller brandmännen förstår riskerna så bra som de borde. Men om det accepteras fortsätta arbetsleda efter bästa förmåga, utan risk för konsekvens från samhället. Befälets roll bör vara att minska riskerna, inte att förbjuda risktagande.
Arbetstagaren väljer accepterad risk
Brandmannen får en grundförmåga från räddningstjänsten. Förväntan från samhället är att brandmännen accepterar de riskerna som grundförmågan innebär. Men brandmännen förväntas också vägra utföra uppgiften om riskerna upplevs för stora i det specifika fallet. Så långt är det också ganska självklart. Men brandmän bör tillåtas acceptera andra eller större risker än vad som samhället har gett dem en förmåga för. Precis som en privatperson kan avgöra vilken risk som är acceptabel, så ska också brandmannen kunna göra det. Och om en större risk accepteras ska räddningstjänsten och befälet göra så mycket de kan för att minska den risken utan att äventyra andras säkerhet.
Riskhanterande, inte riskundvikande
Mitt mål är givetvis inte att brandmän ska uppmuntras att ta onödiga risker. Eller risker som man inte förstår och således inte kan värdera. Men brandmän ska givetvis tillåtas att ta kalkylerade risker för att rädda liv om de själva vill ta den risken. Och befälet och räddningstjänsten ska hjälpa till så mycket som möjligt för att minska den risken. Vi behöver hjältar, och vi ska stötta de hjältarna med allt de behöver!
Krönika: Lars Axelsson
The Swedish Firenerd
Fler krönikor av Lars Axelsson
