När man inte själv har arbetsmiljöproblem så kan man lätt tolka det som att ingen annan heller har det. Det blir en verklighet som man generaliserar till att omfatta även alla andra arbetsplatser. Det är normalt och därför kanske man inte ser det onormala. Eller så kanske man inte vill se. Eller så ser man, men tänker att det tillhör undantagen eller att någon överdriver när man beskriver det onormala.
Men när man läser rapporter om alla de kvinnliga brandmän som upplevt kränkande behandling på grund av sitt kön så kan vi liksom inte blunda för att det finns arbetsplatser som behöver jobba med sin värdegrund och människors lika värde. Här måste vi alla ta vårt ansvar, både vi som är lyckligt lottade och jobbar på sunda arbetsplatser där alla blir bemötta på ett jämlikt sätt, men också de arbetsplatser där problem rapporteras. Jag har tidigare lyft upp vikten av medvetna chefer som tar ansvar för att detta arbete hela tiden hålls vid liv, men alla anställda måste också bidra och signalera om man ser att en kollega behandlas felaktigt eller kränkande.
Det gäller alltså oss alla, oavsett vad vi har för kön, etnisk härkomst, sexuell läggning eller trosuppfattning. Vill dock ändå påminna er om att ni vita män har ett extra ansvar, ni tillhör ju liksom normen för en brandman och har därmed större makt att påverka och förändra normen. De flesta har en sund människosyn och behandlar alla lika, men när ni ser någon som inte gör det behöver ni reagera och markera. Många gånger är det kanske inte ens illa ment, utan en omedveten kommentar eller handling som man inte reflekterar över. Här måste vi alltså hjälpa varandra att bli medveten om såna övertramp som förminskar eller sårar en annan person.
Vi är individer med olika kvalitéer som tillsammans ska lösa de arbetsuppgifter vi får, och därför är det oerhört viktigt att det finns en ömsesidig respekt för att bli starka som grupp. Finns det skav eller missförhållanden i en arbetsgrupp så blir arbetet mindre effektivt och säkert. Det blir dessutom trevligare att gå till jobbet om man har ett gott arbetsklimat.
I undersökningen som MSB gjorde 2021 (Räddningsutbildade karriärsval SMO/RUB, Karlstad universitet) kan man läsa att 40 % tjejerna som läst SMO/RUB idag inte arbetar inom räddningstjänsten och att mer än 60%(!) av de kvinnor som lämnat räddningstjänsten blivit utsatta för kränkningar eller diskriminering. Riktigt tråkig läsning tycker jag. Har i en tidigare krönika nämnt Försvarsmakten och Polisväsendet som två grupper där man lyckats bättre med att öka mångfalden. Man har jobbat med marknadsföring, utvecklat sin utbildning, material och jobbat med normer för att bredda bilden av vem som kan söka sig dit, men de har också haft ett fortlöpande arbete med den jargong som funnits inom organisationerna. Och de har lyckats bra, 2019 var 33 % av Sveriges poliser kvinnor och inom Försvarsmakten är det 13% kvinnor (civilt anställda ännu fler, 38%). Inom Räddningstjänst så går det framåt, men väldigt långsamt, vi har endast 7 % kvinnor (6,3 % på heltid och 7.8 % RIB). MSB jobbar med bland annat utbildningar för att få en förändring. Men åter igen, det stora jobbet måste du och jag göra för att ALLA ska känns sig välkommen och schysst behandlad på sin arbetsplats. Hur vill du själv bli bemött och vad kan du bidra med för en bättre arbetsmiljö?
Annette Askenryd
