Det är med ett försiktigt ”Hurra” jag mottog att covidrestriktionerna togs bort. Kan det verkligen vara så att vi äntligen kan säga att faran är över? Svaret lär vi få inom några veckor.
Klart är i alla fall att lättnaderna öppnade upp för det projekt som legat i dvala under pandemin: två prova-på-dagar för tjejer/kvinnor som jag och en manlig brandmannakollega började spåna på för drygt ett år sedan. Helgen som var genomförde vi dessa dagar tillsammans med nio tjejer i blandade åldrar. Målet var att berätta om yrket och visa vad som krävs för att arbeta som brandman. De fick bland annat prova rökdyka, klippa bil, åka höjdfordon och prova rullbandstestet. Utvärderingarna var positiva och jag ser fram emot att förhoppningsvis få se några av dem på stationen i framtiden. Ett reportage om detta kan du läsa här.
Vissa menar att jämställdhetsarbetet i Räddningstjänsten inte belyser det faktum att det finns skillnader mellan män och kvinnor, till exempel vad gäller fysik och intressen. Jag menar att just den delen behöver vi inte lyfta upp, det är redan vedertaget sedan länge- vi är olika. Däremot anser jag att det är viktigt att fortsätta jobba för att bredda bilden av vem som kan jobba som brandman och hitta vägar för en ökad mångfald inom Räddningstjänsten. Likväl som att vi inte kan se på män som en homogen grupp där alla är lika vad gäller fysik, intressen och förmågor, så kan vi inte heller göra det med kvinnor. Vi är olika. Det är ju det som är grejen. Att vi tillsammans blir något mer och bättre. Mångfaldsarbetet handlar om just det, att lyfta upp styrkan i att vara olika och att olikheterna både ska accepteras och stärka gruppens resultat ännu mer.
Att vara brandman innebär att det krävs en viss fysisk kapacitet eftersom många moment är krävande, det är många gånger både obekvämt och farligt och du kan inte planera din arbetsdag eftersom du inte vet vad den kommer att inbringa för larm. Du ska dessutom inte vara rädd för att skita ner dig och ska ha förmågan att möta människor i kris med allt vad det innebär. Alla dessa förmågor har vissa människor, inte alla. Jag skriver människor eftersom jag vill betona att dessa förmågor inte är knutna till ett visst kön (eller till en viss trosuppfattning, etnicitet eller sexuell läggning för den delen). Men för många människor så innebär det att man per automatik tänker på ett visst kön på grund av könssymbolik, vi tolkar information omedvetet utifrån våra erfarenheter och dessa är inlärda i ett visst kulturellt sammanhang. Men, det härliga är att dessa tolkningar också kan förändras över tid när vi får nya erfarenheter som ändrar våra synsätt. På så sätt bär exempelvis kvinnor inom räddningstjänsten ett stort ansvar eftersom de blir extra synliga i och med att de är i minoritet. Detsamma gäller de manliga förskollärarna eller sjuksköterskor som får visa att det inte är just könet som är avgörande för om man är intresserad och har de egenskaperna som krävs för ett speciellt yrke, även om den allmänna bilden/normen säger annat.
Förr i tiden så rådde andra uppfattningar och det var vanligt att man började jobba med samma yrke som sina föräldrar. I min familj hade det inneburit och jag och min syster varit hemmafruar när barnen var små och sedan jobbat som undersköterska. Mina bröder hade blivit styckare på ett slakteri. Men så är inte fallet, vi är brandman, lärare, dataingenjör, projektingenjör. Vi lever i en ny tid där vi har större valmöjligheter. Våra intressen, förmågor, drömmar och mål borde få styra vad vi vill jobba med, inte klass, fördomar eller förlegade normer.
Annette Askenryd
Fler krönikor av Annette här
MSB om jämställdhet här
