Att utbildningen Skydd mot olyckor skulle vara starten till ett arbetsliv inom räddningstjänsten är inget överraskande men att det senare skulle leda till jobbet som stationschef var inte likasjälvklart.
Att kombinera jobb, studier och en snabbt växande familj har inte allt varit något självspelande piano men med en familj som ställt upp, chefer som trott på min förmåga och lite eget driv har jag haft turen att ha en stimulerande och utvecklande vardag även om det ska erkännas att jag har fått använda många timmar nattetid för att få ihop allting.
Jag heter Elisabeth och har gjort just den resan, från SMO 4 på Räddningsverkets skola i Skövde till Stationschef i Räddningstjänsten Östra Götaland, station Lambohov. Uppväxten präglades starkt av ridsportintresset som innebar att ridsporten blev en livsstil för hela familjen och att också resulterade i elitsatsning i hoppning på ponny. För mig var det en självklarhet att jag skulle fortsätta med häst hela mitt liv, antingen som yrke eller som hobby. Samtidigt hade jag planer på att göra något mer utöver ridsporten och det svängde från allt mellan räddningstjänst, jurist, tandsköterska och många andra yrken. Mitt problem var egentligen att jag tyckte att väldigt många olika saker var roliga och spännande på sitt vis och jag hade därför svårt att välja.
Ett steg i taget
Efter gymnasiet blev jag mamma och slutade i stort sett tävla med hästarna men fortsatte med ridsporten som yrke, ridsportkonsulent i Västergötland. Det var ett jätteroligt jobb men min nyfikenhet för räddningstjänsten växte sig allt starkare i största hemlighet. Jag visste inte riktigt hur jag skulle gå till väga för att bil brandman och hade fått för mig att det var näst intill omöjligt att kunna få ett arbete som brandman på en heltidsstation utan någon erfarenhet eller utbildning i yrket och dessutom tjej.
Jag hade någonstans hört att tjejer inte var aktuella som brandmän främst för att det inte skulle fungera att kombinera med graviditeter och småbarnsåren. Min plan blev att bilda familj först och sen kanske bli brandman, hur nu detta skulle gå till. Jag hade också en idé om att jag skulle utbilda mig någon gång innan jag fyllde 30, varför jag satt den tidsgränsen vet jag inte. Att något är svårt eller näst intill omöjligt innebär ju ändå att det finns en möjlighet även om den är liten. 2002 blev jag antagen till juristutbildningen i Uppsala men fick av familjeskäl tacka nej då en flytt inte var möjlig. Istället läste jag ett par distanskurser i Human factors och Operativt beslutsfattande vid sidan om jobbet. 2004 fick jag vetskap om SMO och började utbildningen i januari 2005 i Skövde. Utbildningen var jätterolig och jag hade som de flesta andra i klassen det operativa i siktet. Efter min LIA fick jag möjlighet att jobba inom Försvarsmakten med brandskydd viket jag också tyckte var roligt. Anställningen var i projektform och när den var slut rekryterades jag som lärare till SMO på Räddningsverket i Skövde för en kortare anställning då skolan med största sannolikhet skulle läggas ner. Idag vet vi att det också blev så. Därefter bar det av till utbildningsavdelningen i Räddningstjänsten Storgöteborg som utbildare mot externa kunder. Under dessa år knöts många kontakter både genom jobb och olika kurser i Räddningsverkets regi.
Pressen att prestera motiverar
I december 2009 kom barn nummer tre och jag skulle vara föräldraledig. Detta var samma år som räddningstjänsten i Göteborg hade drabbats av flera stenkastningar mot både brandmän och brandbilar vilket väckte frågor hos mig. Vad det var som gjorde att samhället utvecklats till att ungdomar kastade sten mot räddningstjänsten?!
Under föräldraledigheten såg jag en möjlighet att fortsätta plugga och började läsa kriminologi. Att kombinera föräldraledighet, extraknäck på nöjesarenor och studier passade mig bra även om det blev många sena nätter som jag somnade med böckerna i knät. Varför det passade mig var för att jag ville vara hemma med barnen men hade samtidigt behovet att träffa andra vuxna, att få tänka och lära nytt. På något sjukt sätt gillar jag när jag har press på mig och känslan av att gå i mål med det jag påbörjat, som exempelvis en tentamen. Det är lite samma känsla som när det går bra på en tävling.
Viktigt att ha stöd av familjen
Bara ett år efter barn nummer tre fick vi ytterligare ett barn och ett år efter nummer fyra kom nummer fem. Med fem barn hemma i olika åldrar vara det oftast fullt ös medvetslös från morgon till kväll. Jag gick på så många föreläsningar jag kunde och resten fick jag läsa in själv när barnen sov. Min sambo jobbade i skift på räddningstjänsten och kunde oftast vara hemma med barnen när jag hade föreläsningar på universitetet. Att ta någon examen var inte något mål från början utan den viljan växte fram under tiden på universitetet. För att kunna läsa vidare och ta en masterexamen var man tvungen att ha en kandidatexamen. Jag saknade 7,5 poäng (motsvarar ca 5 veckors studier) på grundnivå för en examen viket var lite surt just då men hittade kurser på försvarshögskolan som jag tyckte var intressanta.
Civilt och militärt ledarskap och Samhällsvetenskap med inriktning krishantering och krispolitik. Väldigt roligt och mycket att läsa! Under den här tiden funderade jag en del på vad som var min drivkraft att läsa eftersom det var många i min omgivning som undrade hur jag orkade och vad mitt mål med studierna var. Jag hade inte något egentligt svar annat än att det var roligt. Efter lite funderande insåg jag att det var flera faktorer som påverkade. Dels hade jag under föräldraledigheten flyttat till min sambo i Stockholm där jag inte kände någon och upplevde därför att jag var väldigt ensam. Min sambo hade ju jobbet och hade vuxit upp i Stockholm så han hade sitt sociala nätverk. Det var mysigt att var hemma med barnen men det blev ändå väldigt långsamt.
Jag jobbade i en bransch som var mansdominerad och jag var nog egentligen livrädd att bli inaktuell för den arbetsmarknaden om jag var hemma och gjorde ”inget”. Det tredje utan inbördes rangordning var att det var både utmanande och tillfredsställande att vända och vrida på problem som vi fick analysera från olika synvinklar. Det var också en skön känsla av att lyckades med det jag företog mig även om det många gångar var pressande att få allt klart utan att det skull ”drabba” familjen. Att det i mitt huvud inte fick ”drabba” någon annan att jag pluggade var inte något som min familj visste att jag tänkte, utan det var krav som jag satte på mig själv.
En flytt och nytt jobb öppnade för nya möjligheter
I samband med att jag tog min examen i Kriminologi bytte min sambo jobb och vi flyttad en bit söder ut från Stockholm och jag gladdes åt att gå tillbaka till mitt jobb på Räddningstjänsten Storgöteborg.
Samtidigt som jag kom tillbaka genomgick RSG en organisationsförändring. Till en början fick jag arbetsuppgifter som kändes mindre meningsfulla då det var dokumentationsarbete som ingen annan varken ville göra eller tyckte var viktiga. Med tanke att RSG höll på att omorganiseras tyckte jag inte att det var värt att protestera utan väntade ut vad den nya organisationens skulle komma att innebära. För mig var det nog detta en väldigt viktig milstolpe i att jag senare skulle bli stationschef. Omorganisationen innebar att jag fick ny chef och ny tjänst som utbildningsledare med en roll att stötta framförallt utbildningschefen genom att omvärldsbevaka, driva enskilda frågor och projekt samt också samverka med andra räddningstjänster och aktörer i utbildnings och övningsfrågor. Det var genom den nya organisationen som det också skapades nya roller som skulle gagna verksamhetens utveckling.
Under våren 2010 upptäckte jag att jag var gravid igen! Jag gjorde som jag brukar, sökte utbildningar på universitet utifall att jag skulle hinna och orka läsa lite när jag kanske skulle ha lite tid över! Den första januari 2011 fick vi tvillingar och jag var hemma ett drygt halvår för att sedan börja jobba deltid samtidigt plugga. Den här gången blev det Master i Offentlig förvaltning. Det dröjde ungefär två månader innan jag förstod att många av mina kurskamrater gick programmet i syfte att bli chefer. Jag läste för att jag ville förkovra mig och samtidigt stärka mina aktier på arbetsmarknaden. I samband med detta visade jag intresse att gå Göteborgs stads chefsprogram, Morgondagens chef och mina chefer på räddningstjänsten valde att nominera mig till programmet.
Det var många sökande från alla förvaltningar i staden och efter tester och urval var jag en av dem som fick en plats. Det var ett väldigt bra år då vi som gick programmet fick ett antal bra föreläsningar, identifiera vad som var viktigt för oss som individer för att ta ett chefsuppdrag och vi fick skugga chefer i andra verksamheter än vår egen. För mig är det viktigt att jag känner för den organisationen och verksamhet som jag ska jobba i. Jag såg min framtid i RSG men när de lystes ut en tjänst som stationschef i Räddningstjänsten Östra Götaland sökte jag den då det skulle innebära att jag kunde komma hem varje dag och ändå få nya utmaningar och att få jobba med den verksamhet som jag gillar.
Ny roll som chef till 32 brandmän
Väl på plats på mitt nya jobb i en ny roll som chef till 32 brandmän och styrkeledare och ansvar för verksamheten på en brandstation möttes jag av ett gäng nya arbetskamrater som säkert undrade hur vardagen skulle bli med mig som chef. Jag tror inte att de visste särskilt mycket om mig eftersom jag kom ”utifrån”. Första året var definitivt ett läroår med många för mig nya situationer. Jag upplever att mina arbetskamrater/medarbetare har ett stort engagemang och vilja att skapa en stark och bra räddningstjänst, en trevlig arbetsplats och en stark gemenskap. Detta har visat sig inte minst då de vid ett flertal tillfälle ställt upp i att engagera sig med stark vilja och mycket hjärta i att lösa uppkomna situationer, stora som små.
De har ställt upp i allt från att lösa situationer för mig som person när jag missat, till att lägga många långa arbetspass på att hjälpa till med utdragna insatsers som exempelvis skogsbränder i andra kommuner. Hösten 2018 såg jag att Brandforsk lyste ut 10 forskarplatser på forskarskolan. Jag har under en längre tid funderat en hel del övar hur räddningstjänsterna i Sverige utbildar och övar sina befäl i riskbedömning, beslutsfattande och juridik i takt med att nya risker växer fram i samhället inte minste genom ny teknik, nya byggmaterial, förändrade levnadsvanor osv.
Jag frågade min förbundsdirektör om hur han skulle ställa sig till att låta mig söka en plats på forskarskolan. Han var positiv och lät mig söka en plats. Om jag fick en plats skulle det kräva att jag klarade av att kombinera min tjänst som stationschef med att också bedriva arbetsplatsnära forskning. Jag ser detta som en väldigt bra möjlighet att få bra professionell hjälp från forskarvärlden att undersöka en fråga som borde vara viktig inte bara för min arbetsgivare och verksamhet utan också för andra räddningstjänster.
Ny flytt, nytt jobb och nya arbetskamrater
Dock har olika omständigheter gjort att jag kommer att lämna min tjänst som stationschef i RTÖG för att flytta till Dalarna. Familjens flyttlass går i sommar och jag kommer att börja jobba i Räddningstjänsten Dala Mitt som utbildningschef. Saknaden efter alla fina människor i RTÖG och min vardag i RTÖG kommer att vara stor men dem kommer inte att förta nyfikenheten och glädjen över att gå in i ett nytt uppdrag där jag tillsammans med nya arbetskamrater hoppas få bedriva och utveckla utbildnings- och övningsverksamheten i Räddningstjänsten Dala Mitt. Jag tittar med glädje i backspegeln och håller kontakten med gamla vänner och bekanta samtidigt som jag ser fram emot att knyta nya bekantskaper. Förhoppningsvis kan vi alla utbyta erfarenheter och kunskaper genom att nätverka med varandra så att vi hjälps åt att utveckla en stark räddningstjänst i att bli ännu bättre.
Avslutningsvis kan jag summera att min resa har möjliggjorts genom att jag har getts möjligheter på många plan och olika sätt som jag också varit tillräckligt nyfiken för att våga utmana mig själv och vågat prova nytt. Man kan inte allt från början men genom att lita till sin förmåga och att ta hjälp när den erbjuds och erkänna både förtjänster och brister finns förutsättningarna att lyckas.
TEXT: ELISABETH FRANSÉN
