Vi var sex stycken som samåkte till Lima, trots att vi tillhörde samma räddningstjänst så gick bilresan åt till att lära känna varandra – Frågorna haglade och skratten avlöste varandra.
Vi hade samma mål för resan – att göra vårt bästa för att hjälpa. lära oss mer och få nya erfarnheter.
Förväntningarna var höga och vi var spända över vad vi skulle få arbeta med.
Vi packade in oss på Torgåsgården, ett vandrarhem, bytte om för att sedan vara redo för arbete.
Staben gick igenom hur arbetet sett ut hittills, vad som sker framöver, fokus, planen, risker, faror och regler. Sedan delades vi in i grupper och åkte iväg till olika zoner.
Det var väldigt varmt och solen strålade. Vi drack mängder med vatten och resorb för att orka arbeta med slang i terrängen. Frivilligorganisationen såg till att delade ut mat, fika, dricka och energi
– de var helt fantastiska.
Även om elden var under kontroll och begränsningslinjerna hölls så gick vi på helspänn – branden kunde snabbt ta fart igen, det räckte med att vinden ökade och bytte riktning så blossade det upp.
Vi var i Lima söndag t.o.m. onsdag och arbetade långa, stundtals väldigt fysiska, pass. Totalt blev det 41 arbetstimmar för oss. Det var, som sagt, stålande sol och varmt hela tiden. Kläder och skyddsutrustning gjorde det ännu varmare, vid vissa arbetsmoment kunde vi lätta på den. Hjälmen åkte av och på beroende på arbetsmiljön – ett måste i skogen men på myrarna kunde vi arbeta utan.
Arbetsuppgifterna var slangsystem, flytta slang (grov samt smal), blötläggning av områden, hålla begränsningslinjer, släckning och förflyttning av materiel. Kommunikationen och organisationen sköttes av Staben. Två gånger om dagen hade de möten, där nuläget diskuterades och instruktioner gavs. Styrkeledaren skötte sedan informationen ut till oss brandmän.
Vid ett tillfälle gav en av Stabens insatschefer oss i uppgift att köra ut och passa en pyrande myr. Diskmedel skulle användas för att sänka vattnets ytspänning och av alla oss sex ger insatschefen mig och en annan kvinnlig kollega varsin diskmedelsflaska med kommentaren ”Jag ger kvinnorna/flickorna varsin diskmedelsflaska för det är ju ert område och det ni kan”.
Vi tittade på varandra och frågade om han ville ha en flaska över sig och hur han tänker kring MeeToo. Vårt arbete fortsatte resten av passen, alla utförde samma arbetsuppgifter tillsammans. Vi är väldigt nöjda med denna resa. Vi har fått träffa och jobba ihop med fantastiska människor och brandmän från olika räddningstjänster. Det var en lärorik resa och vi har båda anmält oss för att åka upp för att hjälpa till mer.
Vi är stolta över vårt yrke och står på oss gentemot de stofiler som, av olika anledningar stofiler som, avolika anledningar, inte hänger med, eller trycker ner kvinnorna i räddningstjänsten.
Tillsammans, med de inom räddningstjänsten som ser allas styrkor och som arbetar i team, är vi starka.
Tack för all stöttning och pepp att skriva om detta!
En för alla – alla för en!
Text: Emelie Enberg, Stolt Brandman
