Det kom nyligen ett lagförslag om blåljussabotage som vid första anblicken verkade bra. När man tittar närmare på förslaget inser man ganska snabbt att det är ord som sällan eller aldrig kommer att bli till handling.
Det blir i praktiken så svårt att bevisa grovt blåljussabotage att jag tvivlar på att någon blir dömd för detta brott om lagförslaget går igenom. I ett samhälle där kriminalitet och kriminella handlingar mer och mer blir vardag verkar de styrande ganska nöjda med det. Lite attacker ska blåljuspersonal tåla.
I Lund tröttnade emellertid en styrkeledare i räddningstjänsten på att vara någon form av legal slagpåse då man utförde räddningsinsats. En person försökte upprepade gånger störa räddningsinsatsen, och när personen handgripligen attackerade styrkeledaren slog denne, helt logiskt och följdriktigt, tillbaka. Genast hördes ramaskri från vissa håll att så här fick det absolut inte gå till. Lite stryk ska en brandman tåla? *
I ett friskt samhälle hade denna situation inte uppkommit. Straffsatsen hade varit mycket hög för denna typ av blåljussabotage, så hög att det klart framgått att missdådare borde tänka sig för minst två gånger innan man utförde sitt dåd, även under inverkan av droger. Om det trots allt inträffade hade ett friskt samhälle haft tillräckliga polisresurser på plats för att omedelbart kunna omhänderta missdådaren. Vi är långt ifrån ett friskt samhälle och det märks tydligt i räddningstjänsten.
De styrande verkar leva i en helt annan värld än den vi lever i.
Jag kör hem från ett nattpass som innehållit de vanliga typerna av anlagda bränder. Anlagd brand i industrilokal (som om någon vecka ska upprepas, då med totalskada som följd) och i vanlig ordning de varje natt återkommande bilbränderna.
Bilradion trummar ut nyheterna där man uppmärksammar att utländsk nyhetsmedia rapporterar om Sverige i mörka ordalag när det gäller lag och ordning. Detta är enligt nyhetsradion en helt felaktig bild av Sverige. Jag passerar grönområdet där ett 50-tal utländska långtradare står uppställda med lågprisbesättning och i strid med cabotageregler. Grönområdet är förvandlad till en jättelik toalett.
Jag fortsätter på laglösa vägar där jag upplever ett 20-tal grova trafiköverträdelser innan jag är hemma. Trafikpolisen är i praktiken bortsparad. Jag kommer hem till min gata där samtliga villaägare under de senaste 20 åren haft inbrott, intrång eller skadegörelse i sina hem. Men visst, jag har någonstans att bo och jag har mat på bordet när jag kommer hem. Jag är, som vi fått lära oss i min generation glad över det. ”-Tänk på barnen i Biafra”, som man sa till oss i slutet av 60-talet.
Men vi fick också lära oss att de styrande politikerna skulle reagera på hot mot samhället och att vi skulle vara beredda att utföra det yttersta för att försvara samhället. Min generation blev tränade och övade för att ytterst bruka våld om samhället hotades.
Så tanken slår mig för en sekund; Vad händer om vi plötsligt inte är glada i vår situation längre? Om vi tror att samhället hotas av kriminaliteten? Om vi inte accepterar att en brandman ska tåla smällare, raketer och stenar i sitt jobb? Om vi börjar misstänka att de styrande agerar för de kriminellas intressen istället? Vi kan ju uppenbarligen inte räkna med något stöd från de styrande, de har helt klart vänt oss ryggen. Så får man inte tänka. Så jag slår bort tanken och tar en kopp kaffe till. Och detta ligger på gränsen till vad man får skriva, att man haft dessa tankar.
Så jag avslutar denna spalt här.
Ola Morin
Insatsledare – Kompetensutvecklare
*dom har fallit se notis ”Fällande dom i Blåljusrättegång”
