Hem » Artiklar » Blod, benflisor, tänder och grus

Blod, benflisor, tänder och grus

Det har gått några år och Michael “Micke” Barkström ber om ursäkt och säger att minnena börjar försvinna och att detaljerna har blivit lite diffusa. Och ändå levererar han en exakt och känslofylld berättelse med så många detaljer att jag kan se hela scenariot framför mig.

Men vi backar bandet lite, till den 28 november 2003. Micke, då brandman i Halmstad men numera ytbärgare på Sjöfartsverkets räddningshelikopter, har gått på sitt pass för ett par timmar sedan, det är sen kväll och klockan är ungefär en timme från midnatt. Så kommer det larm om en bilbrand och Micke åker tillsammans med en kollega, Magnus, i tankbil 102 till platsen, länsväg 540 i närheten av Snapparp, på gränsen till Laholm. Det är en mindre väg, ingen är skadad och de åker därför som enda resurs.
Micke berättar:
-Det är en liten väg med dike och skog på sidorna, två personbilar kan mötas men till exempel en lastbil och en personbil, då får man ju sakta in annars blir det trångt. Vi kommer fram, kör förbi den brinnande bilen som står vid vägkanten och de två personer som suttit i den. Vi ställer upp bilen så att inget fordon ska kunna ta sig förbi.

De två brandmännen löser situationen omgående, bilen har brunnit rätt länge och Micke släcker det sista samtidigt som hans kollega står och pratar med de två personer som färdats i bilen. Bärgare är redan på plats när en polispatrull anländer.  

På ett par sekunder förändras allt 

I polisbilen sitter Sara Andersson, polisaspirant med åtta tjänstgöringspass kvar tills hon är färdig polis, tillsammans med sin kollega, tillika instruktör, Lasse. Sara har även jobbat dag och har nyligen gått på nattpasset efter att ha varit hemma och fixat med hästarna, städat lite och bakat.  

Micke, Sara och ägaren till den brinnande bilen står bredvid varandra på vägen och pratar. Saras poliskollega går iväg och ringer ett samtal till ledningscentralen, LC. Det är nu som Micke tar ett par steg framåt och han kan efteråt inte förklara varför, möjligen är det för att plocka undan slangen och förbereda för att avsluta insatsen. Han säger att minnena är oklara här, det händer alldeles för mycket på en gång, men att han plötsligt hör motorljud och så händer det ofattbara ungefär 1,5 meter bakom honom.
-Jag vet att jag tar de där stegen framåt och jag hör en rusande bilmotor, det kommer en bil med full gas och det smäller bakom mig när bilen klipper både Sara och bilägaren.
Micke ser hur bilen går ner i diket en bra bit längre fram innan det tar stopp och han tystnar lite vid minnet och rösten är betydligt dämpad när han fortsätter:
-Det läskiga är ju att jag i detta ser Sara över biltaket, jag ser henne flyga genom luften en lång stund. Den sträckan, tills jag hittar henne… Jag räknar sedan ut att det är 23 meter, hon landar 23 meter längre bort.

På bilen, där framrutan möter taket, finns det en buckla, den bucklan är efter mitt huvud.

Ett livsavgörande beslut 

Saras kollega, som redan är i samtal med LC, säger att de måste skicka ambulans, de måste skicka allt de har. Micke rusar fram till Sara medan Magnus springer fram till bilen i diket, en VW Bubbla. Mannen som äger den brunna bilen befinner sig delvis inne i bilen, han har troligen omkommit direkt.  

Sara ligger i diket och Micke beskriver det som en hög av blåa kläder och hår och armar och ben. Han pausar igen innan han fortsätter berätta:
-Det är…Fan, var börjar man liksom. Här kickar dock någonstans utbildningen in: se till att hon andas, kolla OM hon andas. Hon ligger i en sluttning, halvt på sidan, med ansiktet neråt och jag ser hennes rygg. Jag vänder runt henne och ser att hon är jättetrasig, det är blod och hår överallt. En arm är snedställd.

Han säger att han inte kan hitta några tecken på andning, att Sara är helt tyst. Och han beskriver sedan att han inte “är jättesnäll” när han fattar tag i hennes hår och ska försöka göra ett käklyft för att skapa fria luftvägar.
-Men det är liksom inget att ta i, det är trasigt. Det är långt ifrån en optimal övningssituation inomhus på en heltäckningsmatta, då brukar käken vara hel.  
Precis där och då räddar brandmannen polisaspirantens liv.
-Jag får helt enkelt ta ner fingrarna i hennes mun och hals och det är rätt mycket grejor där. Man ska ju egentligen inte ner där och pilla, men jag måste ju. Jag röjer bort blod, benflisor, tänder, grus och annat och får lyfta upp tungan som ju ligger bakåt…. Får bak hennes huvud och hör något gurglande, en rossling, och tänker Yes! för jag kan ju inte göra några inblåsningar här, jag har ju inget motstånd.  

Ambulanspersonalen tar vid 

I detta kaos kommer den svårt chockade bärgaren fram och Micke försöker sysselsätta honom genom att skicka iväg honom till brandbilen för att hämta sjukvårdsutrustning. Micke hör en rossling till, pratar med Sara och hör sedan till sin lättnad hur hon börjar spontanandas på egen hand och han rensar bort ännu mer från hennes svalg och munhåla.  
Sedan sitter han hos Sara, som återfått visst medvetande och som med sin friska hand har tagit ett stadigt grepp om Mickes fingrar. Han säger att han försöker kolla igenom henne lite, främst för att säkerställa att hon inte har några livshotande blödningar.  
-Jag ser att saker är brutna men det viktigaste är att hon andas och har lite medvetande, resten får ju helt enkelt vara.  

Sara håller hårt i Micke och släpper inte förrän ambulanspersonalen lastar henne för transport till sjukhuset i Halmstad. Där gör läkarna det nödvändigaste innan det blir vidare färd till Lund där hon opereras akut, i 25 timmar. Därefter ligger hon nedsövd i 11 dygn.  
Medan Sara är på väg till sjukhus är Micke kvar på olycksplatsen, styrkan från Halmstad anländer snart och Micke punktmarkeras av en kollega.
-De säger åt honom att följa efter mig vad jag än gör och vad jag än säger, han ska bara vara nära mig helt enkelt. Det är nu som jag stegar upp de där 23 metrarna. Jag vill också gå och titta länge på platsen eftersom jag vill komma ihåg vad som hänt här. Vid det laget är det som ett tivoli där ute i skogen, det är blåljus, rödljus, vita ljus…

Den här bilden har jag ritat många gånger, säger Michael när han visar hur det såg ut på olycksplatsen den där kvällen.

Efterbearbetning på stationen 

Han berömmer räddningstjänstens förmåga till krishantering, med speciellt utbildad personal som kallas in omgående. Åter på stationen blir det direkt en första debriefing, Micke lämnas överhuvudtaget inte ensam.
-Jag sitter och pratar och pratar och pratar om vad som hänt, de är enormt duktiga på att ställa frågor och jag kommer ihåg att jag till slut är så trött att jag sitter och vaggar. Då får jag en stund själv i en fåtölj i TV-rummet och sedan minns jag inte mer förrän jag vaknar en timme senare med en filt över mig. Och efterföljande morgon är det samma sak igen, mer prat och då nystar vi mer i vad det egentligen är som har hänt.
Han vet då inte mer än att Sara lever och ligger på operation i Lund.  

Sara tar vid. Hon berättar om de båda brutna benen, den brutna armen, det krossade ansiktet, de utslagna tänderna och det förlorade ögat. Hon säger att hon inte tittade sig i spegeln förrän knappt ett halvår efter olyckan men att hon trots de svåra skadorna då är mest upprörd över att sjukhuspersonalen rakat av henne det långa, blonda håret.
– Jag minns att jag satt och räknade ut hur lång tid det tog innan jag skulle få långt hår igen.  

Sara blir, trots att några arbetspass formellt saknas, godkänd som polis.  

-Då ville de komma upp på sjukhuset och ge mig klaffarna men jag sa nej, man blir inte polis på ett sjukhus utan jag tog emot dem på polisstationen senare.
Och otroligt nog deltar Sara i maj 2004 i Vårruset, ett lopp som för henne är tradition och som hon den här gången tar sig igenom på kryckor. Jävlar anamma har helt uppenbart ett ansikte och det ansiktet, med ärr och allt, tillhör Sara. 

Halvblodet Bebbe är en av Saras ögonstenar i stallet.

Efter ungefär ett år, under vilken tid hon sitter en hel del på larmcentralen eftersom det “tydligen tar tid för brutna ben att läka”, är hon tillbaka som polis i yttre tjänst.
-Jag kommer inte ihåg olyckan alls och det är nog räddningen, jag har ju säkerligen hört hur motorn rusat, jag har förmodligen tittat dit och sett lamporna, jag blev ju träffad framifrån. På bilen, där framrutan möter taket, finns det en buckla, den bucklan är efter mitt huvud.  

Bilisten påverkad av alkohol och narkotika 

Mannen som kör på Sara skadar sig i princip inte, han saknar körkort och är påverkad av både alkohol och narkotika vid olyckstillfället. Straffet blir fängelse i 2,5 år. Vid rättegången hävdar han att han blev bländad av brandbilens helljus.  
-Ett tunt försvar, det är en lång raksträcka på flera hundra meter. Det är inte som att han kommer ur en kurva och möter ett helljus, han har sett blåljusen på långt avstånd. Och han bromsar inte, han gasar och hans fart är någonstans mellan 60 och 100 kilometer i timmen, säger Micke.
Tingsrätten gör en rekonstruktion på platsen. När nämndemännen i låg fart, 10-20 km i timmen, ska köra förbi brandbilen så tvingas de ha ena hjulparet utanför vägbanan och de tycker att det är obehagligt.    

Många filmar när de kör förbi. Hur kan det finnas en anledning till att filma eller fota någon som är allvarligt skadad?

Sara arbetar idag fortfarande som polis i yttre tjänst, det är här hon känner sig hemma. Hennes polisvardag innehåller givetvis trafikolyckor och säkerhet på väg är ett ständigt aktuellt ämne. Hon betonar vilket stressat och respektlöst beteende som vissa bilister uppvisar på olycksplatser. 
-Många filmar när de kör förbi. Hur kan det finnas en anledning till att filma eller fota någon som är allvarligt skadad? Och tunnelseendet som vissa har: de har alltid kört samma väg, de ska “bara” fram. När vi talar om att de får vänta för vägen är stängd just nu, de blir oftast inte arga. De blir förvånade för de har ju som sagt alltid kört här och det ska de göra nu också. 

Text och bild: Åsa Brorsson

Om Fredrik Persson

Redaktör och webredaktör för tidningen Swedish Firefighters.

Läs även

Regeringen säger nej till undantag för deltidare

Många deltidsbrandmän, som i vanliga fall har en heltidsanställning, har under coronakrisen varslats om uppsägning …