Lena Wilderäng om vardagliga ifrågasättanden, seglivade normer och varför räddningstjänsten fortfarande har långt kvar innan jämställdhet är en självklarhet – trots att vi gärna ser oss som ett föregångsland.
”Va, jobbar DU som brandman?”
Jag tittar mig om i rummet. Nej, det är bara jag som är här. Det står ”brandman” på bröstmärket och jag antogs till tjänsten efter en rigorös process på flera månader.
”Ja, hurså?”
Mannens blick scannar mig från topp till tå och han gör sitt bästa för att utstråla både förvåning, misstro och fördömande.
”Men du är ju kvinna?”
Inte första gången, inte den sista. Just nu är jag i internationell miljö. Den här befälspersonen kommer från ett ganska traditionsdrivet land i Asien. Jag vet att det finns länder som inte ens tillåter kvinnor att rökdyka, eller jobba operativt överlag. Jag får vara en god ambassadör.
”I Sverige är det inte ovanligt med kvinnor inom räddningstjänsten. Det är ungefär 8% i hela landet. Kvinnor gör samma fystester som män, klarar de det så jobbar de som vilken brandman som helst. Hemma håller jag oftast strålröret på larm, eller så kör jag släckbilen.”
Jag vet, det här är lite vinklat. Man jobbar inte som vilken brandman som helst. Inte på alla förbund. Det finns fortfarande fördomar, utfrysning, trakasserier, och många kvinnor slutar på grund av detta. Men det kämpas väl för att det ska bli bättre. Och jag ska inte problematisera vitt och brett, utan normalisera, bjuda på goda exempel.
Mannen ser fortfarande skeptisk ut: ”Men vad tycker din man om detta?”
Så lågaffektivt som möjligt ställer jag motfrågan: ”Hur menar du?” Först nu ser han lite skamsen ut och ber om ursäkt. Men anledningen är helt annan än vad jag trodde. Han beklagar att han utgick ifrån att jag har en man. Jag viftar med min vigselring. Han ser lättad ut.
”Så vad tycker din man om det här? Att du gör mansgörat?”
Ja, vad ska jag svara på detta. Min man är väldigt stolt. Både över att jag jobbar som brandman, och över att jag gör det internationellt. Men själv har jag ledsnat på att ifrågasättas. Det sker ju inte baserat på vad jag gör, mina kunskaper och erfarenheter. Utan på att jag faller utanför någons norm.
Det känns ibland som att tiden står stilla på Räddningstjänsten. Både Försvarsmakten, Polisen, sjöfarten, IT och näringslivets styrelserum har gjort sin resa och gått vidare. Olika mycket, men ändå. MCF släpper sina studier, rapporter och broschyrer men så länge vi styrs kommunalt är det upp till varje förbund, kommun och stationsansvarig hur mycket man ska jobba med jämställdhet. Vissa försöker, absolut. Men det är extremt personberoende. Och det är svårt att behålla fokus på jämställdhet när stationens eller personalens vara eller inte vara hotas med nedskärningar.
Jag försöker att intala mig själv att vi ändå har det så bra i Sverige. Men vi har också en väldigt lång väg att gå. Bara det med att dra alla över en kam gällande skyddsutrustning. Den ska ju ha rätt storlek och passform, med hänsyn till kroppsform, vilket bör vara självklart, dessutom juridiskt tvingande – men fortfarande följs det inte överallt. Vissa förbund klarar tex utmärkt att köpa in ytlivräddningsdräkter i rätt storlek – andra påstår att de ”inte finns”.
Vi har även mycket kvar att göra gällande värdegrunden. Och innan jag går och dömer ut värdegrunden i det landet som Herr Är-Du-Riktig-Brandman kom ifrån så kan jag faktiskt kolla upp fakta. Just där ligger andelen kvinnor inom Räddningstjänsten på ca 25%, något vi själva bör inspireras av. Det är tydligt att det var hans personliga åsikt som inte representerar alla landsmän eller hela världsdelen. Man vill ju inte själv vara en sådan som generaliserar allt och dömer folk utifrån anekdotisk bevisning.
Sådana åsikter finns absolut även i Sverige. Jag är tillbaka hemma och ska gå på stor middag där jag inte känner alla. Under minglet får jag frågan om vad jag jobbar med. När jag svarar ”brandman” så möts jag av motfrågan som jag har fått sedan jag började, men som mina manliga kollegor sällan får: ”Jaha, du är en volontärsbrandman eller hur?”
Det har att göra med den allmänna stereotypa bilden av en brandman, något som MCF har försökt att jobba med. Men så länge det finns fördomar inom allmänheten så kommer det finnas fördomar även bland kollegor.
Vi ska bli bättre hemma i Sverige.
Så tänker jag och går och plockar ut julklappen som förbundet har ordnat. Det är ett underställ i herrmodell.
Lena Wilderäng
Fler artiklar av Lena Wilderäng
Solroseffekten, en bok av Lena Wilderäng som skildrar krigets Ukraina
