Jag har haft förmånen att besöka och lära mig av många räddningstjänster runt om i världen. Jag har märkt ett tydligt mönster som jag tycker är värt att lyfta: Jag blir nästan alltid mest imponerad av organisationer i en viss storlek. Vid en viss punkt blir organisationen för stor, och något händer – en del av magin försvinner.
Den förföriska kraften i centralisering
Centralisering har en stark dragningskraft. Det lovar en tydlig beslutskedja, snabbare beslutsfattande, standardiserade rutiner, effektivare resursfördelning, enklare kommunikation och mer. Det är svårt att hitta en forskare eller ett högre befäl som anser att räddningstjänster bör vara små, eftersom större ofta tolkas som starkare och bättre.
Men under mina år av resor och arbete med olika räddningstjänster har jag gång på gång sett hur stora, centraliserade organisationer ofta får problem med utveckling och engagemang hos brandmännen.
Mina erfarenheter stämmer helt enkelt inte överens med den vanliga uppfattningen att större alltid är bättre.
Illusionen av kontroll
Jag tror att de flesta missar den mänskliga faktorns komplexitet genom att bortse från det nätverk av individuella perspektiv, drivkrafter och subkulturer som oundvikligen uppstår i stora organisationer. Jag vet med säkerhet att jag själv gjort det.
En stor, centraliserad räddningstjänst kan ha en tydlig struktur på papperet, vilket ger sken av kontroll. Men i verkligheten fattas de flesta beslut och utförs de flesta aktiviteter i ett informellt och ofta kaotiskt nätverk av människor. I de flesta stora organisationer finner man samma röra när man skrapar på ytan. Denna röra kan filtreras genom en formell byråkrati för att se mer strukturerad ut, men det är fortfarande bara en illusion av kontroll.
Byråkratins problem
Alla organisationer genererar byråkrati vid en viss punkt – det vill säga, organisationen behöver styras. Eftersom administrativ personal inte behöver vara brandmän, anställs specialister som ekonomer, tekniker och HR-personal för att hantera dessa funktioner.
Men när räddningstjänsten växer upptar en allt större andel av personalen roller som har lite eller ingenting att göra med att faktiskt rycka ut på larm. På papperet har dessa individer viktiga roller, men i praktiken bidrar de sällan till själva insatsen. De hanterar organisationen, vilket kan vara nödvändigt i större organisationer men ofta överflödigt i mindre.
Dessutom blir administratörer och mellanchefer ofta hinder för brandmän och befäl som vill genomföra förändringar eller förbättra rutiner, eftersom administratörer tenderar att prioritera att upprätthålla det existerande systemet snarare än att anpassa det till nya behov.
Den dolda kostnaden av centralisering
Även om centralisering kan ha vissa fördelar, leder den ofta till långsam byråkrati och ineffektivitet. Än mer kritiskt kan den direkt bidra till ett minskat engagemang hos brandmännen och befälen. När personalen känner sig bortkopplad från beslutsfattandet minskar deras motivation och vilja att bidra.
Denna passivisering blir som en cancersvulst i organisationen, sprider ineffektivitet och stagnation och kommer till slut att försämra förmågan att rädda liv.
Lagom är bäst
Under mina resor har jag sett att räddningstjänster som täcker befolkningar på ungefär 100 000 till 300 000 invånare ofta hittar den bästa balansen mellan att ha tillräckliga resurser och samtidigt kunna förändras. Dessa räddningstjänster verkar erbjuda effektiv utbildning och insatsförmåga samtidigt som de upprätthåller en känsla av gemenskap och högt engagemang bland sina medlemmar.
Decentraliserade organisationer behåller ofta en starkare koppling till sitt uppdrag. Personal i sådana organisationer känner ett större ansvar, vilket ökar deras motivation, arbetstillfredsställelse och prestation.
Dessutom möjliggör decentraliserade ledningsstrukturer snabbare beslut hos brandmän och befäl på plats, vilket gör att insatserna kan anpassas bättre efter situationen. Även om inget system är perfekt, tror jag att denna modell ofta leder till snabbare, mer flexibla insatser och en bättre räddningstjänst till samhället.
Slutsats
Baserat på mina erfarenheter och samtal med andra brandmän tror jag att medelstora räddningstjänster (som täcker 100 000 till 300 000 invånare) erbjuder den bästa balansen mellan effektivitet, resurser och gemenskap.
Den illusion av kontroll som centralisering och stora organisationer ger, översätts inte till effektivitet i praktiken. Jag tror att decentraliserade organisationer skapar mer flexibilitet, snabbare beslutsfattande och starkare engagemang från personalen i frontlinjen.
Genom att identifiera riskerna med överdriven centralisering kan räddningstjänster säkerställa att de förblir effektiva, anpassningsbara och fokuserade på sitt huvudsakliga uppdrag: att rädda liv och skydda samhället.
Lars Axelsson, The Swedish Firenerd
