Rättelse: I papperstidningens text står det syrgas, det ska vara luft.
På väggen i träningslokalen sitter det en lapp med ett citat från en amerikansk brandchef ”I promise you: At some point your body will be tested and your physical limitations will be exposed”. Jag skriver gärna under på detta uttalande.
Vid åtminstone ett tillfälle i min karriär har jag råkat illa ut men klarat mig tack vare att jag var i hyfsad fysisk form. Ja, jag gjorde misstag som delvis försatte mig i den situationen, men tror man sig klara ett yrkesliv utan misstag är jag övertygad att man har fel.
Vi fick larm om rökutveckling i trapphuset till ett flerfamiljshus. De andra två tillgängliga styrkorna var utlarmade till en svår trafikolycka, så vi körde själva på detta med en 1+4 styrka. Det var knappt med information, bara ett antal förvirrade larmsamtal om att det var rök i trapphuset. Vi var en rutinerad styrka, min rökdykarkompis och rökdykarledaren hade varit med lika länge som jag. På plats överraskades vi av att det var tjock svart rök redan i porten. Första ordern blev att försöka ventilera och genomsöka trapphuset. Vi klargjorde slangen, gick in och ryckte vajern till rökluckan och började sedan ta oss upp avsats för avsats i 8-våningshuset. Detta hände på den tiden då vi inte hade tillgång till värmekamera.
Insatsen skulle bli en av de jobbigaste i min karriär. Vi bar ut en medvetslös man vi hittade i trapphuset. Vi fick söka av trapphuset hela vägen upp innan det stod klart att rökutvecklingen kom från källarplan. För hand forcerade vi två ståldörrar in till soprumet där det brann rejält, ordentligt utmattade släckte vi branden. Eftersom luften i det närmaste var slut så vi bestämde oss för att gå upp och byta tuber för att sedan avsluta släckningen. Rökdykarledaren bar in en undertrycksfläkt med plastslang för att skapa lite bättre miljö. Vi anade inte vad som skulle komma och att det skulle bli mycket jobbigare.
När vi återvände till källaren hade inte röken lättat trots att branden i soprummet nästan var släckt. Vi bestämde oss för att försöka skapa bättre ventilationsmöjligheter. Längst bort i en av källargångarna skulle det finnas en betongkasun med hål upp till markplan, där kunde man öppna ett källarfönster ut till kasunen. Vi tog oss dit via rökfyllda källargångar som mest påminde om en labyrint. Det vi inte visste då var att slangen vi förde med oss fastnade i handtaget till en stor tung skyddsrumsdörr bakom oss. När vi drog till oss slangen gick dörren upp i 90 graders vinkel och skapade en ”vägg” i vår reträttväg. Slangen blev dessutom hängande över golvplan. Vi visste heller inte att det fanns flera anlagda bränder i källarförråden, bränder som nu låg pyrande. När vi närmade oss platsen för källarfönstret räckte inte slangen, trots att vi drog den till oss allt vad vi kunde. Då gjorde vi det typiska misstaget för rutinerade rökdykare, vi släppte strålrör och slang för att treva oss fram de sista metrarna till källarfönstret för att öppna det.
”Fan, det brinner rejält bakom oss” skrek plötsligt min rökdykarkompis. Givetvis kunde vi inte hitta strålrör och slang på golvet pga det jag beskrivit ovan. Rökdykarledaren gick inte att nå, radioförbindelsen felade just i det ögonblick vi behövde den bäst. Platt mot golvet kröp vi förbi brandhärden mot baspunkten, men plötsligt var reträttvägen spärrad av en vägg (skyddsrumsdörren). Trots utmattningen och förvirringen orkade vi ändå tänka hyfsat klart. ”Vi är vilse men har fortfarande en möjlighet att klara oss, vi kan nog ta oss ut via fönstret vi öppnade.” Återigen kröp vi förbi den dånande brandhärden, den hade nu hade tilltagit rejält. När vi klättrade ut i kasunen nådde lågorna fönstret. I en sista ansträngning lyckades vi sparka upp det galler som satt som inbrottsskydd i det smala hålet uppe i betongkasunen. Helt slut tog vi oss ut i säkerhet och blev liggandes på gräsmattan utanför medans lågorna slog upp ur hålet vi nyss kommit ifrån. Vår hyfsade fysik hade räddat oss.
Detta är en av anledningarna (det finns många fler) till att jag är motståndare till sänkta fyskrav för brandmän. Jag är övertygad om att de flesta brandmän kommer att få anstränga sig till det yttersta någon gång i sin karriär. Då kommer stark fysik att vara avgörande för om insatsen ska gå bra eller ej. Tänk på det.
Krönika: Ola Morin
Fler krönikor av Ola här
