I början av sommaren fick jag möjligheten att observera ledningsteamets arbete vid en större vindsbrand. Jag var endast närvarande under en kortare tid och observerade då en mycket begränsad del av insatsen, varför det på inget sätt kan göras representativt för helheten.
Trots det var det väldigt lärorikt och fullt av intressanta reflektioner – inte minst fastnade jag återigen för det här med att det utförs åtgärder på skadeplatsen som i bästa fall är nyttolösa, och i värsta fall är kontraproduktiva i förhållande till det mål och fokus som räddningsledningen arbetar med. Det är inte så att jag ligger sömnlös över det, men måste erkänna att det trots allt gnager en del på den yrkesmässiga stoltheten. Inte minst måste jag vara självkritisk då jag själv genom många år har arbetat med utbildning av befäl bl.a. med fokus på att just förbättra detta.
Ledningsteamet vid vindsbranden arbetade aktivt och ambitiöst med inriktning (mål), taktiskt plan/ åtgärder, riskbedömningar mm. – det fanns flera komplexa förhållande att ta hänsyn till. Det hölls flera ledningsmöten (både ute i fält och mer organiserade på ledningsplats) inom ledningsteamet. Ett av fokusområdena som man i ledningsteamet arbetade med var att begränsa vattenskadorna – skadorna var i och för sig redan omfattande, men målet var att inte göra dem värre! Det jag reflekterade över, och som samtidigt är bakgrunden för denna artikel, var varför det samtidigt som ledningsteamet jobbade med fokus på att begränsa vattenskadorna, bl.a. fanns ett höjdfordon som under hela tiden jag fanns på plats släckte med vattenkanon med sluten stråle trots att det inte fanns någon större brand att hantera (vindskonstruktionen hade brunnit av och man hade utmaningar med spridning nedåt i fastigheten).
Sök inspiration hos organisationer med liknande sätt
Som jag har berört i tidigare artiklar är det min erfarenhet att dessa situationer många gånger uppstår p.g.a. avsaknad av (tillräckligt tydlig) ledning – att det inte har funnits ett uttalat och tydligt mål och/eller taktisk plan. Det som slog mig denna gången var att detta fanns! Det fanns en i allra högsta grad aktiv räddningsledning! Oavsett orsak var konsekvensen tydlig – det verkade som om intentionerna och tankarna från ledningsteamet inte ”nådde ut” i organisationen – där ute där man faktiskt gör en skillnad! Det är säkert många av er läsare som redan har börjat funderat på orsaken
– var ligger ”felet”? Är det för dåligt utbildade brandmän? Är det styrkeledarna som inte gör sitt jobb med att förmedla informationen/besluten från ledningsmötet ut i organisationen? Eller är det något helt annat? Som så ofta är svaret säkerligen varken enkelt eller entydigt, och jag har inte själv funnit de vises sten. Men kan vi hämta inspiration från andra organisationer som arbetar på liknande sätt som oss (teams i dynamiska miljöer) såsom exempelvis militära förband, vissa enheter vid polisen mm.? Har de samma utmaningar?
Bra att i förväg veta vad chefen vill ha
Vid både övningar och skarpa händelser med de enheter jag själv har haft samarbete med, slås jag oftast av hur pass effektiva de är till att ”jacka in” med varandra, särskilt mellan de olika nivåerna i organisationen – från operatör till gruppbefäl till insatsledare till ledningsstöd och strategisk ledning. I min iver för att försöka förstå vad hemligheten bakom det är, har jag haft många diskussioner.
Det är svårt att få ett helt konkret svar på varför, sannolik för att de personer jag har pratat med ser det som den mest naturliga saken i världen att det fungerar på det sättet. Det är dock ett svar, eller förklaring, som har etsat sig fast i minnet: ” – Jag vet att något av det första mitt befäl kommer att behöva överväga och efterfråga är XXXX, därför har jag redan tänkt tanken och planerat så att han i princip bara kan nicka till det…..en af mine vigtigste opgaver er at spille min fører god”. Fritt översatt till svenska: – en av mina viktigaste uppgifter är att göra mitt befäl bra!
Ett synsätt och inställning som är väl värt att tänka över!
En av förklaringarna till detta synsätt tror jag kommer av att det är mer regel än undantag att man i dessa organisationer utbildas till en nivå högre än man agerar i. Det är tydligt att se hur detta ger en helt annan förståelse för varandras roller och utmaningar och skapar förutsättningar för att just göra varandra bra. Jag tror att vi som räddningstjänst har något att lära här! Speciellt sett i förhållande till att jag kan tycka att vi många gånger i räddningstjänsten agerar under minst lika komplicerade förhållanden, och ibland ännu svårare förhållanden. De militära och polisiära organisationer arbetar ofta med en längre tidshorisont/planeringsfas, medan vi oftast skall fatta beslut utan (eller extremt kort) förberedelsefas på bakgrund av begränsad och många gånger bristfällig information.
Under övningar kan personalen testa rollen som befäl
Det med att ha förståelse för varandras roller är ju absolut inget nytt inom räddningstjänsten och något som använts under många år – både nationellt och internationellt är det ju i de flesta räddningstjänster naturligt att man först har jobbat som brandman i en period innan man blir styrkeledare, och majoriteten av insatsledaren har tidigare fungerat som styrkeledare osv. Men varför inte också tänka omvänt? Att låta brandmännen få större inblick i och förståelse för befälsrollen. När jag tänker tillbaka var det faktiskt just i steget från brandman till befäl som jag upplevde den största skillnaden i agerande och tankesätt – det var verkligen ett annorlunda sätt att jobba.
Givetvis är det varken meningsfullt eller praktiskt möjligt att exempelvis låta alla brandmän gå en befälsutbildning, men varför inte låta brandmännen agera i rollen som befäl till nästa övning? Min erfarenhet är att det skapar en ögonöppnare för många, och inte minst en förståelse för vilka dilemman och utmaningar man har som befäl – varför det inte alltid är så enkelt att bara göra si eller så. Ett annat sätt som vi praktiserat i min egen organisation är att styrkeledarna ser deras egna hjälmkamerafilmer från insatser tillsammans med personalen. Ytterligare ett sätt, som jag själv har upplevt att vissa räddningstjänster har praktiserat, är att även ta med brandmännen till utbildningsdagar om taktik och ledning.
Jag tror på att en större förståelse för varandras roller och funktioner gör att vi blir bättre på att
”jacka in” och inte låsa oss i de roller eller funktioner vi har, och på så sätt göra varandra bra!
Magnus Mattson – Brandingengör
