Hej och välkommen tillbaka efter sommaren och förhoppningsvis en skön semester.
En sommar som varit betydligt lugnare än den förra för räddningstjänsten och inte minst för skogsbränder.
Nu handlar det inte om att beredskapen blivit så mycket bättre med olika avtal och förberedda stöd- och insatsplaner utan mer för att vi haft mindre torka i år och jag vidhåller att ambitionsnivån fortfarande är för låg och åtgärderna för få. Inte minst relaterat bemanning och rekrytering. Sen, vart är besluten och mer verkstad från de utredningar som gjorts och nog är det väl märkligt att det tar så lång tid?
Tyvärr är dessutom Sveriges kommuner enligt många på väg in i sämre ekonomiska förutsättningar och möjligheten för staten att motivera kommunerna till ytterligare kostnader torde ju inte bli enklare ju längre tid det tar, så ja, lite pessimism smyger sig in igen. Många tror ju att det som är lagstadgat, och då ett måste för kommunen, är undantagna besparingar men så är det absolut inte utan ibland känns det som tvärsom för oss. Räddningstjänst är i mycket att hålla beredskap, ett slags försäkring om något oönskat händer, och om detta oönskade inte händer på ett tag kan man frestas att ta bort det. Som det gjordes för beredskap och kunskap relaterat större skogsbränder före 2014 och som uppenbarligen inte hade återställts till 2018. Trots att detta blev en nationell angelägenhet. Skruvar ni ned era brandvarnare och säger upp hemförsäkringen om ni inte haft en brand på 10 år? Nä, trodde väl det men nu verkar det vara vardag igen i den kommunala och statliga beredskapen och det är ju långt till nästa sommar. För det är väl bara skogsbränder som kräver resurser? Jo jag raljerar och är lite trött på detta kattrakande och apropå trött:
Var hamnade Hamnarbetarnas nya kollektivavtal? Efter så lång tid och så många konflikter slöts ett avtal under våren, ett så kallat andrahandsavtal, och nu fanns de förutsättningar till arbetsfred. Äntligen. Arbetsgivaren hade redan ett kollektivavtal med Transportarbetareförbundet som då räknades som förstahandsavtal centralt men lokalt fanns möjlighet, och i vissa delar en skyldighet, att förhandla med Hamnarbetarna, sas och skrevs det. Nu menar Sveriges Hamnar att det inte blir något av med det. Inte ens en möjlighet. Man såg den information som Hamnarbetarna gav i våras men har inte velat kommentera det tidigare då de ansåg att detta inte är deras roll. Tills nu, när det givet uppstått tolkningsproblem när teori och praktik mötts. Problem Sveriges Hamnar i förväg sett komma eller åtminstone förväntat sig enligt uttalanden från deras förhandlingschef när han kommenterar en stämning mot Arbetsdomstolen i detta. Märkligt, att hamna i Arbetsdomstolen ser jag som ett slags misslyckande och det yttersta verktyget i en tolkning eller en tvist efter otaliga försök till lösning. Oavsett om man stämmer eller blir stämd och att man räknar med det och att då Arbetsdomstolen ses som ett slags förstahandsval man bara väntar in är lite nytt för mig och jag blir minst sagt fundersam. Arbetsdomstolen borde bli mer än bara fundersam, men vi får se och vi följer detta av många anledningar inte minst relaterat våra egna avtal.
Det har varit en mycket händelserik vår och sommar med nya avtal, en hel del ärenden och mycket pyssel med den kommande kongressen och så genomför vi en genomlysning av BRF:s organisation. Förutom våra egna arbeten har vi en extern aktör inne för vi vill ge den nya styrelsen bra underlag för att möta en kommande mandatperiod på fyra år. Fyra år känns i dag, där händelser sker snabbt och besluten ibland nästintill skall fattas igår, som en lång tid men vi gör ett försök och hoppas vi hamnar rätt. Det är lite mycket nu, som vanligt vid BRF, och det är bra det. Hade bra på er // Peter
