En tårta med många bottnar

”Så här har vi alltid gjort här. Det var ingen som var intresserad av mina tidigare erfarenheter och kunskaper från kursen, dessutom fick jag bjuda på tårta då jag backade in i en lyktstolpe med brandbilen”. Meningen den SMO-studerande vid bordet intill formulerar skickar kalla kårar längs med ryggraden. Även om förändringens vindar har blåst en bit i räddningstjänsten det senaste decenniet, påminns vi här om en miljö där tiden står helt stilla.

Vår omgivning förändras i ett rasande tempo; digitalisering och ny teknik, ökad urbanisering, klimatförändringar, nya byggmetoder, åldrande befolkning, allt mer komplexa riskbilder med mera. Listan kan göras lång. Det vore i det sammanhanget konstigt att hävda att räddningstjänsten inte har ett stort behov av att utvecklas i en åtminstone matchande takt. Blickar vi dessutom framåt så inser vi att vi har om än större utmaningar framför oss och att vi därför snabbt måste hitta nyckeln till ett ökat, naturligt lärande för att vår kompetens och förmåga ska ha en chans att matcha verkligheten.
Grunden till detta lärande ligger i vår kultur. Det vill säga i hur vi dagligen agerar på jobbet. Varje dag måste vi våga uppmuntra och belöna nyfikenhet, förlåta misstag – och till och med se dem som en tillgång – och sprida erfarenheter. Att i den vardagen avfärda nya tankar och idéer med ”så här har vi alltid gjort här”, ”det har vi redan provat” eller ”du kan ha en åsikt om fem år” är inte bara omotiverat och sorgligt, utan faktiskt rent förödande för svensk räddningstjänst.
Den i branschen klassiska ”misstagstårtan” har även flera bottnar. Den kan tyckas oskyldig och hjärtlig men riskerar samtidigt resulterar i att vi har medarbetare som är rädda för att göra fel, samtidigt som vi belönar den som gärna markerar brister och misstag med tårta. Främjar vi då en kultur som utvecklar oss som räddningstjänst? 
Det är tufft att vara ensam
Det är lättare sagt än gjort att ensam agera och säga att något inte känns bra i gruppen eller organisatoriskt – och riskera bli tråkmånsen utan humor. Att för den nyexaminerade, nyanställde på ett eller annat vis sticka ut kan konsekvenserna vara allvarliga. Det har inte med kön att göra, både kvinnor och män kan trivas i en rak miljö där man skämtar högt och lågt. Men den stunden skämten blir begränsande och skapar osäkerhet är dom skadliga.
Risken är stor att den nye snabbt fogas in i en kultur där det är viktigare att inte göra fel än att göra rätt. Med målet att bli accepterad och en i gänget så försvinner nyfikenheten och modet att våga, vilket resulterar i att vår utveckling som räddningstjänst hämmas. Så kan vi inte ha det!
Hur går vi då vidare?
I vardagen handlar det mycket om att identifiera de beteenden som finns och därefter uppmuntra de sunda och stävja de osunda. Våga ta diskussionen i stunden när kommentarerna kommer och stötta kollegan som hamnar i kläm. Det finns de som ursäktar sig med att ”vår kultur sitter i väggarna”, men faktum är att det enda som sitter i väggarna är armeringsjärn. Er kultur skapas av er varje dag och förändras i morgon om ni vill. Den har inget med armeringsjärn att göra.
På strategisk övergripande nivå görs kontinuerligt tappra försök att förbättra erfarenhetsutbytet och reflektionen. En ambition med exempelvis insatsrapporteringen är möjligheten att reflektera över det som gick bra och mindre bra under en insats med syfte att lära av varandra och minska risken för att samma misstag görs åter i egna organisationen eller på annan ort. För exempelvis Flygvapnet har en förbättrad ”rapporteringskultur” – där medarbetare vet att de tillåts ta egna initiativ och kan lära av sina misstag – blivit en nyckel för att utveckla verksamheten och dess förmåga. Våga bjuda på dig själv och dina misstag! Det är längesedan ”att lägga locket på” var en lösning. Den tiden är förbi.
Så, vårt ödmjuka förslag blir följaktligen att du till nästa arbetspass köper en tårta, och med den som utgångspunkt diskutera er arbetsplatskultur. För tårtan i sig är det ju inget fel på, bara den bjuds på av rätt anledning!
 
Marcus Wallén och Erik Flink