Det har länge talats om kompetensförsörjning som en utmaning. Men det vi ser nu i svensk räddningstjänst är inte en utmaning, det är på randen till ett sammanbrott. Ett sammanbrott som riskerar att permanenteras om vi inte agerar. Snabbt.
Sommaren 2025 har visat med obarmhärtig tydlighet att vi är nära gränsen. I hela landet har det varit svårt att fylla semestervakanserna, trots desperata försök med byten, extrapass och övertid. Räddningstjänsten är en extremt slimmad organisation där varje minut övertid är kännbar och undviks till varje pris. Det krävs väldigt lite för att hela schemat ska börja krackelera.
Inför sommaren hördes oroande rapporter om ”fusk” med vilotiderna i vissa räddningstjänster. Vad det egentligen handlade om var att man följde arbetstidsdirektivets artikel 17 och 18, som uttryckligen medger avvikelser, så länge återhämtningen säkerställs. Det är alltså inget fusk, det är en del av direktivets utformning. Men detta ”fusk” försvann helt när dispenser om dygn på veckans alla dagar plötsligt godkändes av arbetstidsnämnden för sommaren.
Och där har vi problemet. Räddningstjänsten behöver möjligheten till dygnstjänst året om, inte dispenslösningar som endast gäller under semestermånader. Verksamheten kräver långsiktighet och stabilitet, inte tillfälliga undantag styrda av en hemligstämplad nämnd.
Det kanske mest obegripliga i sammanhanget är att även arbetsgivarna har bakbundits av sin egen organisation, SKR. Istället för att låta varje räddningstjänst anpassa lokala avtal för att locka och behålla personal, har SKR i flera sammanhang uttryckligen avrått från att erbjuda sänkta arbetstidsmått eller högre löner – trots att det är precis vad som skulle kunna göra yrket mer attraktivt. Resultatet blir att lokala arbetsgivare som vill agera sitter fast i centrala ramar samtidigt som kompetensen rinner ut och verksamheten hotas.
Samtidigt ser vi hur arbetsgivare på sina håll överväger lösningar som att sänka kraven, fylla upp med timanställda med otillräcklig bakgrund eller i värsta fall stänga ner hela stationer. Tur att MSB agerade snabbt och rådde det förbundet att backa på planerna. Det skulle inte bara vara ett hot mot vår förmåga i fredstid. Det är ett direkt hot mot totalförsvaret.
Emil Skoglund, sjuksköterska inom ambulansverksamheten, har beskrivit hur situationen ser ut i vården. Flera ambulanser utan personal i Stockholm är bara ett exempel. Ställda ambulanser sker dagligen i hela Sverige. Det är så allvarligt att ministrar nu agerar. Men medan ljuset riktas mot ambulansen pågår samma förfall inom räddningstjänsten men i tystnad. För vi brandmän gör det vi är bäst på: vi löser problem, även åt våra arbetsgivare. Men det börjar bli ohållbart hos oss också.
Det finns en tydlig koppling till det nya sättet att tolka EU:s arbetstidsdirektiv. Arbetspassen har kortats, scheman förändrats men inte för att arbetsmiljön förbättras, utan för att uppfylla en tolkning som inte ens delas av övriga Europa. Konsekvenserna? Försvårad återhämtning, tappad livspusselbalans och en ohållbar personalsituation. Fler säger upp sig. Färre söker sig till yrket.
Och när brandmän lämnar, är det inte bara en personalfråga. Det är en förlust av förmåga, erfarenhet och trygghet i varje kommun, en sänkning av välfärden.
Det är dags att vi tar detta på allvar. Sverige förtjänar en räddningstjänst som fungerar även i kris. Men då måste vi sluta blunda för verkligheten. Och vi måste återfå makten att själva utforma arbetstider och bemanning efter vad som fungerar, inte vad som står i ett kontorsformulerat tolkningsdokument.
Vi har inte råd med fler förlorade år.
Marcus Aronsson, brandman på Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund
Läs även Marcus Aronsson – Vi gjorde allt för att behålla 24-timmarspass men ingen lyssnade!
