Som deltidsbrandman är man aldrig helt ledig under huvudsemestern. Dels kan det vara schemalagd beredskap, dels att man accepterar ett bytespass eller hugger ett arbetsgivarpass.
Så har verkligheten varit för mig och min familj sedan 2002. Visst, jag kan tacka nej till extrapass, men samtidigt vill jag ställa upp för mina kollegor då de ställer upp för mig. Ge och ta, helt enkelt.
Semester blir för mig också automatiskt en tid för reflektion. I sommar har jag grunnat på hur saker och ting är och blir framöver. Jag tänker på skyddsombudet inom ambulansen i Stockholm som tydligt påpekat hur illa ställt det är med bemanningen och att ambulanser ställs av. I dagens sociala mediesamhälle så har det med all rätt fått en rejäl spridning, då vaknar politiker till liv. Det blir möten, men kommer det egentligen att bli bättre?
Risk med underbemanning
Det får mig att tänka tillbaka till sommaren 1991 när jag arbetade som badpersonal på ett litet friluftsbad. Förr om åren var man tre personal i tjänst så det alltid fanns en badvakt närvarande runt poolen. Men denna sommar skulle man gå ner till två och döpte om personalens titlar från badvakt till badpersonal. Ansvaret för de badande försvann för att kommunen skulle spara pengar. Sommaren flöt på bra men i augusti så hände det som ingen vill ska hända. På den djupare delen av poolen noterade jag och badgästerna att det fanns en skugga på bottnen. De dök direkt i poolen och drog upp en till synes livlös man i äldre ålder. Med gemensamma krafter så räddade vi mannens liv via HLR. 14 dagar senare kom mannens dotter och barnbarn förbi och tackade så mycket för hjälpen. En underbar känsla naturligtvis, men det som har etsat sig fast i mitt minne är kommunens omedelbara reaktion efter händelsen. De satte in extrapersonal resten av sommaren, vilket var bra, men måste det nästan bli ett dödsfall för att ansvariga ska reagera? De ansvarigas åtgärd med extrapersonal såg ju bra ut i lokaltidningen om inte annat.
Jag fortsatte att arbeta på badet under några fler somrar och trots den allvarliga incidenten så var vi enbart två i tjänst, underbemanningen förblev alltså permanent.
Beslutsfattarna måste förstå allvaret
Dagens underbemanning på ambulansen i Stockholm City ser vi även på många andra håll i Sverige. Kan den mediala uppmärksamheten kring detta ge någon förbättring eller måste det först ske ett dödsfall? Vi ser samma problem i Räddningstjänsten Östra Götaland där man precis som förra sommaren drar ner på bemanningen vid två heltidsstationer. Det kommer också ske nerdragningar på några deltidsstationer i Räddningstjänsten Mälardalen även om det höjts en del röster om och kring detta beslut.
Underbemanningen kan innebära att brandmännen inte kan utföra rökdykning som tidigare utan måste göra ett val i hur man räddar de som är kvar inne, via rökdykning eller via höjdfordon? Beslutsfattare måste förstå att detta riskerar ett människoliv eller flera.
Underbemanning ersätts av frivillighet?
Samtidigt som detta sker så blir det mer och mer frivillighet bland medborgarna som larmas via appar till hjärtstopp men också bränder, m.m. Jag har inget emot frivillighet, men vill vi verkligen att frivilliga ska ersätta utbildad personal inom ambulans och räddningstjänst? Jag anser att frivilligheten är ett komplement, en bra och viktig första insats men det blir en falsk trygghet om vi tror att detta ska ersätta det professionella.
Alla förstår, hoppas jag, att det behöver tas ett rejält omtag. Men, det här är faktiskt en fråga för riksdag och regering! Inte bara lyssna utan även agera. Det behöver också göras en rejäl lönesatsning för de som arbetar inom räddningstjänst och ambulans. Detta är yrken som förtjänar en betydligt högre lön, bra arbetstider och bra arbetsmiljö. Som det är nu så finns det en risk för att fler kommer att lämna yrket och därför måste det till en satsning. Det räcker inte med att satsa på att förstärka vår beredskap materiellt, det måste till händer och fötter, också!
Sköt om er!
Magnus Krantz
Mer av Magnus Krantz här!
Brandmännens Riksförbund
