I vårt vackra land finns många vackra sevärdheter. Vi har vacker natur, fantastiska skärgårdar, fjällen, skogarna, Alvaret på Öland, raukarna på Gotland, Storsjöodjuret, Dalhalla för att nämna några. Vi har stora och små städer med mängder av innevånare som alla förväntar sig ett grundläggande samhällsskydd i händelse av olycka.
Men mitt i bilden skymtar något som inte hör hemma i ett modernt samhälle. Det är faktiskt beklämmande att vi har många eftersatta och undermåliga brandstationer i landet där man saknar fundamentala grundförutsättningar såsom vatten, avlopp och värme. Vi har brandmän som inte ges möjligheten att tvätta sig efter larm utan tvingas köra hem i sina privata fordon för att sanera sig efter att ha utsatts för alla möjliga olika otrevligheter. Det kan vara blod, spyor, farliga vätskor, skadlig rök eller smitta. Är något av detta som du skulle vilja ta med dig in i ditt hem?
Anledningen till att dessa orättvisa förutsättningar råder ute i landet är att vi har ett stort antal huvudmän för räddningstjänsterna, dvs kommuner, som har prioriterat bort arbetsmiljön för sina brandmän, som inte har förmågan eller möjligheterna att tillföra de medel som verksamheten kräver och som av olika anledningar saknar politisk styrning med insikt i den verksamhet man är vald att leda. Det kommunala självstyret har många fördelar men samtidigt medför detta att kommunerna ges möjligheten att sätta budgetar som inte täcker verksamhetens behov då man saknar styrningen som en statlig verksamhet skulle kunna erbjuda. Det är självklart svårt att som lokal politiker sitta och prioritera om det är en skola eller en brandstation som skall tilldelas resurserna. Har man inte mer pengar i kassan är det svårt att kunna få dem att räcka till.
Vad blir då följden för oss brandmän? Inom svensk räddningstjänst finns ett stort utbildningsbehov som konstant växer då vi numera skall utföra arbetsuppgifter som för tjugotalet år sedan kändes helt osannolika. I den oroliga värld vi lever i krävs det numera att en RIB-anställd brandman (deltidare) som i vanliga fall kanske är målare, vaktmästare eller programmerare helt plötsligt skall ställa om och dra på sig larmstället för att åka till en plats för att identifiera o-exploderad ammunition, söka efter överlevande i en raserad byggnad eller ge sig in i en offentlig byggnad där någon just utfört ett terrordåd genom till exempel pågående dödligt våld, PDV. Inom heltiden har vi större möjligheter att öva och ta fram lämpliga arbetssätt för skiftet men man utsätts likväl för samma risker som deltidarna och brandvärnen. Att vara brandman är ett fantastiskt yrke och det positiva som kommer med arbetet överväger det negativa men samtidigt har yrket förändrats och kraven på våra brandmän har ökat.
Övning ger färdighet!
Hur skall vi kunna komma till rätta med dessa utmaningar? Hur skapar vi en säker arbetsmiljö i en händelsekedja som orsakats av en olycka eller en medveten handling? Först och främst handlar det om riskbedömningar av både verksamheten och av olycksplatsen. Sedan måste det finnas lämpliga rutiner och instruktioner och brandmännen måste ges möjlighet att öva på de moment man förutsätts hantera för att minimera följderna av en olycka. Det är mycket som en brandman behöver kunna men det är ofta brister i övningstid och bra övningsupplägg. Utryckningskörning, säkert arbete på tak, rökdykning, vattendykning, ytlivräddning, sjukvård, brandgaser, byggnadskonstruktioner, hantera motorsåg och klippverktyg mm. Är arbetsmoment som kräver mycket övning. Eftersom merparten av våra brandmän i Sverige är anställda inom RIB/Deltidsorganisationerna hamnar den största delen av utbildningstiden på brandmännens fritid. Därför är det en utmaning att se till att övningstiden räcker till och att det går att pussla ihop dygnets timmar för att inte överbelasta personalen.
Om vi fokuserar på ett av tidigare nämnda utbildningsbehov så finns det ett område som ofta glöms bort i övningsplaneringen. Det behöver inte vara för att man som arbetsgivare struntar i behovet utan det beror på att möjligheterna att öva är begränsade både genom fysiska möjligheter samt genom gällande lagstiftning. Det gäller både för heltids personalen och för de som är anställda inom RIB. Det jag tänker på är just utryckningskörning – den viktigaste och mest ansvarsfulla arbetsuppgiften vi har som brandman.
Att köra utryckning är att framföra ett fordon i hög stress i en trafiksituation där många andra trafikanter idag är fokuserade på mycket mer än det man borde vara. Folk sitter och pillar på mobilen, söker information i touchskärmar i bilen, kommer med fart på en elsparkstötting över ett övergångsställe eller bara går ut i trafiken med hörlurar på samtidigt som man lyssnar på musik eller en pod. Här skall utryckningsföraren genom användande av blåljus och siren påkalla fri väg för att så snabbt som möjligt kunna komma fram till en olycksplats. I brandbilen sitter dessutom dina värdefulla kollegor som litar på att föraren tar dem till olycksplatsen på bästa sätt. Vid framkomst skall man ställa upp brandbilarna på ett säkert sätt för att skapa en bra arbetsmiljö för alla, brandmän, poliser, ambulanspersonal och bärgare som befinner sig på olycksplatsen. Enligt Lagen om skydd mot olyckor (2003:778) är det räddningsledaren som ”äger” olycksplatsen och därmed också arbetsmiljöansvaret varför det är oerhört viktigt att säkerställa en korrekt uppställning av räddningstjänstens fordon som ett fysiskt skydd mot övrig trafik. Här är det mycket viktigt att föraren av respektive utryckningsfordon har den utbildning och kompetens som krävs för att både framförandet och uppställningen blir så bra som möjligt.
Vilka möjligheter finns det att öva utryckningskörning?
Inom Polisen finns det utrymme i svensk lagstiftning att på ett kontrollerat sätt öva på att köra utryckningskörning. Den möjligheten har inte vare sig brandmän eller ambulansförare. Inom räddningstjänsten är det först efter att LSO aktiverats som vi ges möjlighet att påkalla fri väg vilket sätter arbetsgivaren i en knivig sits då ansvaret för att se till att personalen är tillräckligt kunnig vilar på arbetsgivarens axlar. Oftast är brandbilar stora och tunga fordon som kräver utbildade chaufförer som är stresståliga, kan hantera fordonet och övrig trafiksituation simultant. Under hög press skall 10–15 ton (eller mer) brandbil köras i hög hastighet till en olycksplats och under rådande väderleksförhållanden. Inte sällan sker detta under snöstorm, halka, kraftigt regn och eller blåst vilket riskerar att skapa kritiska trafikmiljöer.
Med detta i åtanke känns det naturligt att våra brandmän borde ges möjlighet att öva på halkbana med brandbilen, att få träna på att framföra det stora tunga fordonet i trafik tillsammans med övriga trafikanter genom att köra med blåljus och siren samt att kunna göra säkra uppställningar vid framkomst. Ett fåtal räddningstjänster ges idag möjlighet att köra på halkbana med brandbilar men tillgången på utbildningsplatser är mycket begränsade och de olika förutsättningarna i vårt avlånga land medger inte alltid att man kan hitta hala vägar där man i naturlig miljö kan träna på att köra i halka. För att köra utryckning på ett säkert sätt borde det finnas en nationell standard som både ställer krav på arbetsgivaren och utryckningsföraren samt skapar rätt förutsättningar för att kunna öva. I dagsläget räcker det med att inneha C-behörighet och arbetsgivarens tillåtelse för att få sätta sig bakom ratten på en brandbil och köra i väg till en olycksplats. Arbetsgivaren skall förvissa sig om att personalen har tillräcklig kompetens och övning för att utföra arbetsuppgiften men hur kan man som arbetsgivare veta om en person är lämplig att köra brandbilen? Det finns verkligen ett stort behov av en certifierad förarutbildning inom svensk räddningstjänst för att minimera riskerna av olyckor under utryckningskörning.
Utanför Prag finns det en mycket inspirerande bana dit räddningstjänsterna i Tjeckien skickar sin personal för att träna på att köra i exempelvis halka, terräng, stadstrafik och landsvägstrafik, kraftiga lutningar och mjukt underlag under kontrollerade former. Det borde vara något för oss i Sverige att ta efter.
Olyckor sker, även inom räddningstjänsten
Tyvärr har vi flera exempel på när det gått riktigt illa i samband med utryckningskörning i Sverige. Smedjebacken, Degerhamn och Mellerud är alla exempel på stationer som drabbats av dödsolyckor i samband med utryckningskörning. Sedan har vi alla mindre allvarliga olyckor, tillbud samt troligen ett jättestort mörkertal av incidenter som skett på väg till eller från en olycksplats eller under övning. Idag är merparten av brandbilarna säkra med både airbags och säkerhetsbälten men man är inte skyddad från allt ont bara för att man sitter i en bekväm hytt. Det krävs också att man som medarbetare använder bilbälte och annan säkerhetsutrustning ifall det som inte får hända faktiskt händer. I värsta fall kanske det inte hjälper men det minskar i alla fall risken för allvarlig utgång vid en olycka. Sedan finns det fortfarande brandbilar i tjänst som saknar både säkerhetsbälten och andra detaljer som vi i våra privata fordon tar för givet och aldrig skulle acceptera brister i.
Att som brandman växla om från att vara på väg till en olycka och göra det som man är tränad på till att helt plötsligt behöva hjälpa sina kollegor som varit med om en trafikolycka ställer höga krav på organisationen. Det krävs återigen rutiner och övning för att kunna hantera dessa situationer – även om vi aldrig vill hamna i dem.
Det är av största vikt att vi alla agerar säkert på våra arbetsplatser och att vi hjälper varandra genom att påtala brister i arbetsmiljön, att vi har organisationer där det till exempel är tillåtet att säga till en kollega att denna bör köra lite försiktigare utan att det skapar negativa känslor hos personalen. Att nå detta kräver en välmående organisation med utbildade och dedikerade medarbetare i alla led som är väl insatta i organisationens mål och känner till de lagar och rutiner som styr verksamheten.
Låt det få kosta – alternativet är värre
Lyft standarderna på de brandstationer som har dålig arbetsmiljö, se till att brandmännen har bra och tillräcklig utbildning och utse skyddsombud som bevakar arbetsmiljön ute på stationerna.
Tillsammans kan vi lyfta arbetsmiljöerna till acceptabla nivåer men det kommer krävas medel. Det krävs att verksamhetens är riskbedömd, att vi har kunniga beslutsfattare samt att det finns budgetar som motsvarar verksamhetens behov. Räddningstjänsterna skall konkurrera med övriga kommunala verksamheter och inte sällan drabbar sparkrav även räddningstjänsten trots att man har som enda uppgift att finns till för samhället och tredje man genom både förebyggande och avhjälpande åtgärder. Beslutsfattare behöver sätta sig in i konsekvenserna av vad en otillräcklig budget medför och besöka den verksamhet man ansvarar för. Man behöver åka runt och titta på brandstationerna, åka med en brandman i brandbilen och sätta sig in i verksamheten för att kunna ta rätt beslut.
Om vi tillåter brandmännen att åka på larm utan tillräcklig utbildning, skyddsutrustning och numerär skapar vi situationer som riskerar att sluta med olyckor och skador. Det är inte acceptabelt utan måste förebyggas så långt det bara är möjligt.
Ta vara på de brandmän vi har idag – det är den bästa investeringen i en bra arbetsmiljö!
Har du frågor gällande arbetsmiljö eller vill veta mer om våra arbetsmiljöutbildningar går det bra att vända dig till kansli@brandfacket.se
Johan Persson, ledamot i förbundsstyrelsen.
Fler texter av Johan Persson här!
Brandmännens Riksförbund
