Var det någon som såg mig?

Ett arbete i riskfyllda miljöer bäddar rent logiskt för tillbud och arbetsplatsolyckor. Men var går gränsen mellan snubbelhumor och olycksfall i arbetet, kan det vara så att de som arbetar med olyckor måste tåla mer? I så fall, varför? Ett tillbud är lika illa var det än händer. 

Vad är bland det första en person gör efter att ha ramlat omkull, slagit sig på ett klantigt sätt eller gjort något annat som kan uppfattas som klumpigt eller pinsamt? Oftast ser man sig omkring för att se om någon såg vad som hände. Vi kanske tänker:
– Klarade jag mig utan att någon såg mig?
– Kommer resten av stationen kunna ha roligt åt detta nu?
– Det bjuder jag på – jag slog mig ju inte så mycket…

Erfarenhetsmässigt vill jag påstå att det händer mycket mer tillbud och olycksfall inom räddningstjänsten än vad som framkommer i statistiken. Brandmän är ju samhällets stöttepelare och vi är de som går in när andra springer ut. Vi är stolta och bidrar till tryggheten ute i samhället. Vid exempelvis dykning eller rökdykning i skarpt läge följer vi rutiner för att inget skall kunna gå fel och vid olyckor placerar vi fordonen på bästa sätt. Vi övar och utbildar oss för att kunna utföra allt som samhället förväntar oss kunna göra – och lite till.

Inte skall väl jag behöva rapportera in att jag klämt handen i samband med materialkontrollen, eller att jag glömde ta på mig skyddsglasögonen på trafikolyckan och fick något i ögat, eller att jag hade fel skor på mig när jag nästan halkade, eller att ”jag skulle ju bara…”?

Vet du skillnaden mellan wow!, Oj, Aj eller färdolycksfall?

• Wow! – det där ser inte bra ut! Det skulle kunna hända något här = Riskobservation
• Oj! – nu hände det något som kunde skadat någon = Tillbud
• Aj! – jag skadade mig eller har fått en arbetssjukdom = Olycksfall
• Jag var med om en olycka på vägen till- eller från arbetsplatsen = Färdolycksfall

Det är oerhört viktigt att varje räddningstjänst har fungerande rutiner för insamling och utredning av riskobservationer, tillbud och olyckor samt arbetssjukdomar. Det viktigaste är att titta på riskbeteenden och riskobservationerna – vad kan hända och hur kan vi förebygga att det händer? Om vi ägnar lite tid i ett tidigt skede sparar vi oerhört mycket utredningstid samt mänskligt lidande. Övar vi rökdykning på bästa sätt kanske vi minimerar risken för cancer osv.

Grunden till en bra attityd inom arbetsmiljöarbetet kan påbörjas genom att analysera riskbeteenden. Tillåter arbetsgruppen avsteg från regler och rutiner eller försvarar man sin arbetsmiljö för att ingen skall skadas på jobbet?

Bäst är att varna när risken upptäcks

Utan att skuldbelägga någon vill jag förmedla följande erfarenhet från mitt yrkesliv. Jag minns ett samtal jag hade i samband med en utbildning inom industrin där en person på ett företag i Sverige berättade att en allvarlig olycka hade skett på dennes arbetsplats. Vid denna olycka hade en person skadat handen mycket illa och om jag minns rätt blev det svåra komplikationer för den som skadades. Ambulans och räddningstjänst var på plats och Polisen och Arbetsmiljöverket kom för att genomföra en utredning om arbetsplatsolycka. I samband med att ledningen samlade personalen för att informera om vad som hänt satt en person mycket tyst i rummet och var märkbart påverkad av vad som hänt. Det visade sig att denne varit med om nästan samma händelse dagen innan men inte sagt något eftersom ingen skada uppstod den gången. Hade detta lyfts fram kunde ju skadan undanröjts.

Tidiga insatser är ofta en besparing

Att agera tidigt och stoppa en negativ händelseutveckling är lättare än vad många tror – och behöver inte kosta en massa pengar. Ofta kan följden av en riskobservation mynna ut i att en rutin tas fram eller uppdateras eller att en enklare åtgärd genomförs. Om riskobservationen tillåts gå vidare till att bli ett tillbud där något händer men ingen blir skadad finns risken att det redan här börjar bli behov av större insatser eller utredningar. Om det sedan övergår i en olycka, med eller utan sjukfrånvaro, då börja det kosta – allt från det mänskliga lidandet till rena materiella kostnader.

Ofta fokuserar vi på de stora händelserna som till exempel cancerriskerna för vår rökdykande personal, de psykosociala följderna av att uppleva tragiska olyckor eller att våra fordon skall vara besiktigade och väl underhållna. Men ibland missar vi de små detaljerna som faktiskt har större betydelse än man kan tro. Har vi medarbetare som besitter information eller kunskap om något som kan komma att hända eller som har hänt men ingen vet att det hänt? Finns det organisationer som av olika anledningar missar att låta personalen komma till tals eller som till och med aktivt motarbetar arbetsmiljöarbetet för att man som arbetsgivare tror sig spara pengar på att ”mörka” sanningen? Tyvärr tror jag att det kan vara så men samtidigt är jag hoppfull om att det blir mer och mer vanligt att lyssna på personalen, att ta vara på kompetensen samt att visa för uppdragsgivaren – våra medborgare – att vi faktiskt är en räddningstjänst att lita på.

Att utreda den psykosociala arbetsmiljön

Viktigt är också att öppna sinnena och läsa av hur det står till med de ”mjuka” värdena. Hur mår personalen? Är det en bra arbetsbelastning? Finns det medarbetare som inte släpps in i arbetsgruppen? Finns det medarbetare som aktivt bidrar till en sämre arbetsmiljö? Finns det medarbetare som inte vågar vara sitt riktiga jag på grund av risken att bli utstött eller mobbad? Hur kan vi åtgärda detta och åstadkomma en trygg och säker miljö för alla på arbetsplatsen? Finns det registreringar gällande den psykosociala arbetsmiljön eller finns det risk att medarbetare avstår från att registrera detta för att inte riskera att bli utpekad som ”den som drog i gång den här skiten”? Här måste det finns rutiner som är kända av alla hur man kan göra sin röst hörd utan att bli uthängd.

Det är viktigt att våga ställa de ”jobbiga” frågorna i olika sammanhang. När jag åker runt på skyddsronder i min egen räddningstjänst brukar vi börja med att hälsa på varandra och sedan fråga hur det är på stationen. Ofta blir svaret samma som när man frågar ungarna hemma hur det är i skolan? ”Det är bra”. Då är ett tips att ställa följdfrågan: ”Varför är det bra?” Att med en blandning av humor och allvar öppna upp för en dialog om varför det är bra och hur vi kan fortsätta att ha det bra kan också bidra till att något som skaver kommer upp till ytan för att sedan kunna hanteras.

Ibland kan det vara bra att ta hjälp för att verkligen kunna kartlägga sin organisations välmående. Det finns flera erkänt kunniga konsulter tillgängliga genom till exempel företagshälsovården eller genom olika kontaktnät som kan vara behjälpliga i dessa frågor. Arbetsmiljöverket har också stor förmåga att stötta. Personligen uppfattar jag det som en styrka att en organisation tar den hjälp och det stöd som finns att tillgå för sina medarbetares bästa. BRF har både lång erfarenhet och möjligheter att förmedla kontakter till många av dessa konsulter som vi jobbat med i olika räddningstjänster genom åren. Tveka inte att höra av er om ni vill ha referenser.

Konkreta tips:

• Sätt tydliga mål för arbetsmiljöarbetet och involvera personalen i målarbetet.
• Utbilda personalen i olika arbetsmiljörisker.
• Använd väl fungerande system för rapportering av allt från riskobservationer till olyckor.
• Säkerställ att ansvariga har rätt kompetens att utreda händelser inom arbetsmiljön.
• Sprid erfarenheterna till andra.

Som arbetsgivare, insatsledare, styrkeledare eller skyddsombud behöver man dessutom vara en bra förebild och se till att både egna och andras intryck eller erfarenheter kommer in i systemet för att förekomma ytterligare händelser. Då ger vi bästa förutsättningar för vår personal och vår organisation.

Ta hand om er och varandra där ute i verkligheten!
Johan Persson, ledamot i förbundsstyrelsen
Fler texter av Johan Persson här!