Jag är som en GB-gubbe på en pop-up skylt och räknade med att gå till ett annat jobb 2019 och sen i pension 1:a februari 2024 men nu, ett år senare är det på riktigt. Nästan. Jag har lovat lite jobb på timmar och behov som jobbonär alá hyr en pensionär men för första gången sedan 50 år tillbaka har jag ingen anställning.
Jag är ju fortfarande ung enligt mig själv och med de flesta sinnen kvar i behåll, dessvärre även oönskade sinnen som ur-sinnet och van-sinnet, men som jag hanterar riktigt hyfsat numera. Vi nya gamla är yngre än våra äldre och dessutom lever vi längre och nu blev det krångligt. Om jag bonnräknar lite baserad på enkla fakta, sunt förnuft och överslagsberäkningar kanske jag kan visa vad jag menar. Fakta kan visserligen vara tveksamt och hur sunt är ett sunt förnuft i allmänhet och mitt i synnerhet men nåväl, ett slags fundering då.
Jag tänker på kära morfar som mall och exempel, han som lärde mig fiska, plocka bär och mycket annat och som jag uppfattade som jättegammal. Då, när jag var barn, och på foton ser han ut att vara minst 80 år när han egentligen var 60. Jag ser många likheter i hans utseende och annat mot mig, men det glömmer vi, för annars stämmer inte mina tankar och beräkningar. Man får gina och fuska lite när man bonnräknar, det är sen gammalt.
När morfar föddes var enligt SCB den förväntade medellivstiden för män 54,5 år, men han blev 71 och fick då 16,5 extra år. När jag föddes var den förväntade medellivslängden 71.5 år och får jag lika många extra år som morfar blir jag 88. Men jag har haft ett enklare liv, vi har en bättre hälso- och sjukvård och jag kollas regelbundet och sen äter jag bättre än morfar. Även om jag undviker tomater. Morfar åt alltid samma matsäck på jobbet, tre kokta ägg och fyra pannkakor med socker mellan. På kvällarna, i mormors kök, var pannkaksdoften omtalat tung. Så pass tung att jag tills nyligen vägrade pannkakor och kompenserat med korv. Och bacon. Så jag är 64 år och om jag drar bort SCB;s vetenskapliga 16,5 år samt avrundar det nedåt med andra livsbejakande förutsättningar är jag, säg runt hälften och 32.
Jag bör inflika att bonnräkning endast bör används i specialfall för enligt samma beräkningsmodell skulle äldsta dottern vara 8 år och ha en son som är äldre än henne. Men i mitt fall samt omvänt och framåt visar uträkningarna vad jag egentligen menar, åtminstone teoretiskt, att jag har mer bonus-år än morfar hade.
Hade det här varit förr i tiden och jag varit en bil så hade jag hamnat på skroten men med dagens moderna reparationer, reservdelar och besiktningsintervaller gör att jag tror och hoppas på minst 100 år. Tro kan försätta Bergh sägs det.
Under ett blåljusliv lär man sig att lägga sig i och leva livet på plats, det är både på gott och ont men mest gott. Det ger anpassningsförmåga, nyfikenhet och ett hyfsat självförtroende och därför har jag och BRF:s fd och sen några år pensionerade ombudsmannen Ulf Hägglund med fruar hyrt en kanalbåt i England till sommaren. Ingen av oss hade gjort detta förr och visste vad det var och är när vi bokade båten. Sen visade det sig att den låg på ett annat ställe än vi trodde och vi har en del logistik på land också, att vi själva skulle köra båten och slussa. Många slussar blir det, vilket gör det mer spännande och det är bra. Oavsett, för jag kan inte och kommer inte ankra själva livet. Trist för duvorna och kanske någon mer och kanske vi syns på andra ställen än tidigare då konserter, resor och upplevelser står högt på pensionärsönskelistan. Och nya bra kollektivavtal.
Hade bra på er, det har och ska jag ha. // Peter
