Åșa Brorsson fotoreportage har ingen som läser Swedish Firefighters missat. Med fantastiska bilder och intressanta reportage har vi fått se hur räddningstjänsten arbetar både under övning och i skarpt läge. Swedish Firefighters tycker Åsa är väl värd kulturpriset och vi ser fram emot fler intressanta fotoreportage.
Åsa Brorsson – stort grattis till Osby kommuns kulturpris!
– Tack tack! Helt galet.
Frågan måste ställas: HUR känns det?
– Ja, den frågan har jag fått några gånger nu… Det är en häftig känsla att mina brandkårsbilder uppmärksammas så här.
Fast bilderna hade ju inte kommit till om inte fotografen, dvs du, funnits, ta lite kredd nu för bövelen.
– Haha. Jag sysslar inte med falsk blygsamhet och annat fjanteri men faktum är att jag tycker att uppmärksamheten på mig som person är lite småjobbig. Jag hänger helst i bakgrunden med en kamera på varje axel och försöker låtsas som om jag inte finns. Mina bilder och mina räddningstjänstiga upplevelser kan jag däremot prata om i evigheter.
Den här intervjun kan inte ta “evigheter” tyvärr så ta dig samman.
– Nähä. Men fråga på då så vi kommer någon vart.
Motiveringen till priset lyder:
För sina förtjänstfulla insatser som dokumentärfotograf samt för sitt stora engagemang att fånga ögonblick som lyfter och tillgängliggör en sluten värld.
Hur tänker du kring det?
– Det är så stora ord. Fina ord. Jag blir lite rörd faktiskt när jag läser och påminner mig själv om att orden handlar om mig och min gärning. Men jag letar ju efter just de där ögonblicken, de detaljer och skeenden som ingen ser för att de är en del av det vardagliga eller kanske bara passerar så snabbt förbi att endast en kamera med kort slutartid hinner frysa stunden åt framtiden.
Och engagemanget då, hur skulle du beskriva det?
–Det räddningstjänstiga fotograferandet har ju nu pågått i en hel drös med år, sedan september 2015 för att vara exakt. Den dagen fotograferade jag brandbilarna i Osby för första gången. Jag var en sådan total novis, så grön. Livrädd för att vara i vägen. Livrädd för att brandmän och befäl skulle avsky mig. Men på något sätt smälte jag och kamerorna in. Folk stod ut md mig.
Den närmaste tiden därefter var jag med på flera övningar och skräcken var total. Det rullades ut slang i överljudsfart och jag höll på att gå vilse inne i en rökfylld byggnad vid en kall rökövning. Jag kände mig klumpig och mestadels i vägen men det var alltid lika roligt att öppna datorn efteråt för att gå igenom bilderna.
Fotograferandet utvecklades raskt utanför kommungränserna och Hässleholm och Höganäs gjorde mig omgående till någon slags inventarie. Det var lite gliringar och så hos hemmaräddningstjänsten Osby om att andra räddningstjänster försökte adoptera fotografen…
Sedan har jag varit på många olika brandstationer och även besökt räddningshelikopter och sjöräddningssällskap. Ibland åker jag på larm också och…
Stopp stopp, stopp. Nu drar du iväg. Jag hinner inte med att skriva allt. Vi backar till motiveringen – är räddningstjänsten så sluten egentligen?
– Ja, det tycker jag nog. De flestas relation till brandmansyrket är när bilarna susar förbi med sirener och blåljus vid larm, på uppvisningar eller via dramaserier på TV. Men det finns så mycket mer. Alla övningar jag har varit med på har gett mig helt ovärderliga erfarenheter, det är flera larm som jag för alltid kommer att bära med mig men framför allt så är det kamratskapen och den helt otroliga gemenskapen i kåren som alla inte får möjlighet att uppleva. Jag har fått vänner för livet.
Det låter ju i och för sig fantastiskt. Men är alla alltid så schyssta och genomtrevliga eller har du någon gång kommit på kant med någon?
– Jag försöker förvalta det förtroende som räddningstjänsten har gett mig och ber någon att jag inte ska fota dem så gör jag inte det. Men jag har aldrig hamnat i konflikt med någon över själva fotograferandet.
Det är ju ingen hemlighet att det är en mansdominerad värld, hur har du upplevt att komma kliva in genom dörren som utomstående kvinna?
–Det har till 99 procent bara varit positiva erfarenheter, jag har aldrig känt mig ovälkommen. Jag har endast enstaka dåliga upplevelser ur aspekten att gränser inte respekteras och jag har valt olika vägar för att lösa situationen, i ena fallet bet jag ifrån skarpt mot den brandman som skickade meddelanden till mig som handlade om att han gillade mitt utseende och inte så värst mycket om fotografering. Men första gången jag råkade ut för något sådant (en brandman som skickade meddelanden med sexuella anspelningar) blev jag enormt paff och fann mig inte riktigt så att jag kunde ge svar på tal. Dock vände jag mig ganska omgående till räddningschefen och berättade och mannen som skickat messen hälsade aldrig på mig igen utan behandlade mig som luft.
Är du någonsin rädd när du är ute på uppdrag?
–Hell yes! Jag är inget fan av höjder och att stå högst upp i ett höjdfordon i regn och blåst gör mig gråtfärdig. Eller befinna sig vid stupen på Kullaberg, då känner jag mig mest redo att kräkas. En gång band brandmän fast mig i ett träd i Söderåsens nationalpark – bra säkerhetstänk ändå. Jag var ändå skräckslagen och det är ett under att det fanns skärpa i bilderna. Och vi ska inte prata om spindlar. Då är jag inte en stor fotograf utan väldigt, väldigt ynklig. Wow, jag hör nu hur jag framstår som en riktig fegis… Stryk det där.
Här stryks inget. Har du några särskilt minnesvärda räddningstjänstögonblick som du vill dela med dig av?
– Så många! Hur lång tid har du?
Herregud, som sagt, inte tillräckligt med tid. Välj ut några att berätta om.
– Grisolyckan i Hässleholm är det första jag tänker på. Vi stod i sju timmar på olycksplatsen där en djurtransport vält och dragbilen låg på sidan i ett majsfält medan släpet stod kvar på vägen. Chauffören var okej men det var omskakande att komma ut till platsen och se hur taket på lastbilen delvis gått upp och hur grisar var fastklämda. Och skriken… Grisarna skrek så hjärtskärande högt under den första timmen. Men det var en samverkansinsats med många aktörer som blev bra till slut även om ett 30-tal grisar (av ca hundra som var lastade i dragbilen) dog i olyckan, eller avlivades på plats av veterinär. Och vi åt lunch på plats – baconlindad lunchkorv – helt absurt.
Det har också varit ett par stora skogsbränder där jag varit med och det är mäktigt att se hur brandmännen så outtröttligt kämpar mot elden. Jag är ofta helt slut efter att ha traskat omkring med kamerorna men jag kan ju åka hem när jag vill, till skillnad från styrkorna på plats.
Är larm det coolaste då?
– Nej, det är verkligen bara insatser som lämnat avtryck utan även övningar. Att få besöka Revinge med räddningstjänsten i Osby under flera dagar och få möjlighet att vara med inne i skarp övningsmiljö – det har varit grymt roligt och ett bra sätt att lära känna sig själv och sina reaktioner under belastning.
Övning i pågående dödligt våld med Höganäs var oväntat omskakande. Lukten av grisblod, den spända stämningen i byggnaden där den fiktiva skolskjutningen skett, ambulanspersonalen som övade på att stoppa stora blödningar på delar av djurkadaver… Jag kramade barnen hårt när jag kom hem den kvällen.
Ett av de roligaste ögonblicken var när Hässleholm skulle genomföra Övning X. Hemligt upplägg och ingen av brandmännen i styrkan visste någonting på förhand. Det var i slutet av oktober eller början av november och larmet handlade om en kanotutflykt som gått illa ute i en rätt så otillgänglig sjö, flera ungdomar låg i vattnet och en person saknades.
Det var bara ett problem: det hade blivit någon köldknäpp och sjön ifråga hade frusit fullständigt över natten. Det blev så att säga lite märkligt med kanoten som stod ovanpå isen och inga markörer befann sig i vattnet utan låg på isen och sprattlade.
Och sedan var det gången när…
Stopp! Den här tidningen har ett begränsat antal sidor så nu får jag be dig vara tyst. Du kanske skulle ge dig ut på en föreläsningsturné i stället?
– Nja, det kommer nog inte att hända.
Jag har noterat att du har ett eget larmställ också, kan man ha det utan att vara brandman?
– Tydligen. Och det är de bästa kläderna. Jag håller värmen, jag kan ligga på den leriga marken och fotografera utan att jag blir blöt eller förstör mina vanliga kläder. Men det är ju också så att min närvaro vid larm blir mer legitim, jag är inte någon random pressfotograf som är ute efter en bild att tjäna pengar på.
Men du ska inte själv ansöka om att bli deltidare?
– Nope. Vem ska då ta bilderna? Och jag vill sova på nätterna. Jag vill inte stå och rulla ihop skitig och blöt slang efter en insats. Men jag blir otroligt stolt när räddningstjänsten använder mina bilder i rekryteringssyfte.
Några snabba frågor innan vi avslutar:
Släckbil eller tankbil?
–Tankbil! Coolaste fordonet – som ett stort portabelt badkar liksom. Fick nyligen en inbjudan till en skånsk räddningstjänst som införskaffat en monstertankbil, den kanske dyker upp här i SFF framåt våren.
Skogsbrand eller katt i träd?
– Hmmm. Jag väljer nog katt i träd. Det har jag ännu inte lyckats fånga på bild.
Nattlarm eller daglarm?
– Hahahaha!!! Daglarm. Det blir ALDRIG NÅGONSIN nattlarm när jag sover på en brandstation. Jag är som en lyckoamulett för de skift som vill sova ostört.
Brandmansfys: innebandy eller styrketräning?
– Jag säger styrketräning. Jag har gjort båda och brandmansinnebandy har mest resulterat i stora blåmärken och stukade fotleder för min del. Jag lastar hellre en skivstång.
Övning eller larm?
– Svårt. Men gärna en intressant övning där jag kan få smyga omkring och i lugn och ro hitta lite oväntade bildvinklar.
Jobb eller fritid?
– Fritid – för det är då jag kan hänga hos räddningstjänsten. Jag har ju ett vanligt jobb också.
Om någon räddningstjänst har någon cool övning på gång och kanske vill ha den fotograferad, hur kommer man i kontakt med dig?
– Lättast är via Facebooks Messenger eller Instagram. Där heter jag @fotograftanten. För att jag typ känner mig som en tant och fotograferar…
Här hittar du fotoreportage av Åsa Brorsson
