Brandmän i Sverige – Swedish Firefighters har begett sig till småländska Anneberg för att träffa brandmannen Emanuel Jörnbring.
Vem är du? En 203cm lång 41årig tvåbarnspappa som bor på småländska höglandet i Anneberg, ett samhälle med ca 850 invånare i tätorten och 3000 i närområdet. Här har jag ett litet hus från sekelskiftet 1800-1900-talet tillsammans med min sambo, våra två barn 4 & 9 år samt hund och katt. I min ordinarie yrkesroll är jag legitimerad gymnasielärare i samhällskunskap psykologi och juridisk, jag arbetar dock i grundskolan på en resursskola för elever som inte riktigt fungerar i den vanliga skolan.
Hur kommer det sig att du är deltidare? Jag hade haft fundering på att bli deltidare men hade skjutit på det av olika anledningar, när jag blev sms-livräddare så dröjde det knappt en vecka innan första larmet kom där, jag var först på plats och det blev en solskenshistoria där den drabbade överlevde tack vare den snabba insatsen från mig och den FIP som kom några minuter efter mig. Där fick jag frågan om att bli en del av räddningstjänsten, några veckor senare gjorde jag rullbandstestet och ganska exakt 6 mån senare var jag klar med Grib2 i Revinge. Därifrån har det sedan blivit arbetsledare och även platschef/stationsansvarig. Anledningen till mitt engagemang är främst samhällsengagemanget, att vi behöver räddningstjänsten på orten. Sen är det en extra motivation till lite mer varierad träning, det är roligt och socialt. Sen är det givetvis alltid väldigt skön känsla att kunna hjälpa någon som drabbats av något.
Kan du berätta ett roligt minne från dina år som brandman? Det finns väldigt många roliga minnen. Alla härliga kollegor jag träffat under utbildningar eller insatser. Olika insatser eller märkliga roliga saker som sagts eller gjorts. Så att välja ett roligt minne blir för svårt. Vi har lite för roligt hela tiden helt enkelt.
Hur ser framtiden ut för dig i räddningstjänsten?
Det händer mycket inom räddningstjänsten både lokalt som nationellt så exakt hur det ser ut är svårt att säga. Min ambition är att arbeta bort behovet av mig själv så mycket som möjligt. Att bygga en större och starkare styrka med högre mandat hos fler av kollegorna. Som jag ser det behöver vi arbeta i etapper hela tiden. Det är sällan bra att fastna i ett spår och hålla sig där. För att skapa utveckling krävs även förändring. Jag är relativt ny i min position. Men jag ser framåt och hoppas att vi om 5år är där att jag kan gå ner i beredskap och att inom 10 år lämna över stafettpinnen till nästa person som ska ta över ansvaret för vår station. Men allt är givetvis ett lagspel. Rekrytering och utveckling fungerar inte om inte alla delaktiga går åt samma håll. Förhoppningsvis har vi även industrier på orten igen inom 5-10 år. I dagsläget är det väldigt svårt med schemaläggningen då ingen av oss arbetar på orten. Hur det ser ut än längre fram vågar jag inte sia om. Så länge jag känner att räddningstjänsten har nytta av mig och att jag mår bra av att vara en del av den så är jag kvar, på ett eller annat sätt.
Om du bara var tvungen att använda ett enda verktyg från räddningstjänsten, vad eller vilket skulle det vara?
Defibrillatorn, den räddare helt klart flest liv.
Vad gör du helst när du ska koppla av?
Jag är utan tvekan den som mest frekvent nyttjar bastun på stationen. Jag gillar att cykla MTB. Vintertid spelar jag veteranhockey och sommartid blir det en del golf. Ibland blir det en löptur med hunden eller att bara gå ut och sätta sig i skogen och filosofera en stund. Sen trivs jag ganska bra med att ligga i soffan med.
Och till sist, om du fick en superkraft, vad skulle det vara?
Högst oklart då en superkraft ofta även kommer med någon form av konsekvens. Men att kunna göra tråkiga saker som att städa genom ren tankekraft hade väl varit ganska gött.
Fredric Persson
Här hittar du fler brandmän i Sverige!
