Den svenska modellen är kort att fackförbund och arbetsgivare förhandlar fram löner och villkor utan större statlig inblandning. Tanken är, eller var, att parterna själva känner till sig och sitt och då kan anpassa sig och förhandla sig till vad som lämpar sig bäst.
Visst, en del inblandning från staten finns och vi har ett Medlingsinstitut som håller koll men även en överstatlighet som styr en del i form av EU men i hur stora delar och är i praktiken den svenska modellen på väg att försvinna? Självklart tänker jag på arbetstidsdirektiven och frågorna kan kanske sammanfattas i att det är inte bara är en liten sten i skon utan ett lass grus och det finns mycket att fundera i och om. Det gör många och vi och jag inte bara tror utan vet att vi återkommer i och om detta och jag ställer mig kort frågan om vad som kan avgöras och överprövas av EU-kommissionen relaterat svensk arbetsrätt, rätten till Kollektivavtal?
Den svenska fackföreningsrörelsen har en mycket framgångsrik historia. Ingen annanstans har fackföreningsrörelsen haft en så stor inverkan på arbetsmarknad och samhällsbygge. Sverige kan välja avtalsvägen och dialog mellan parterna istället för statlig inblandning på arbetsmarknaden. En flexibilitet som omvärlden ofta betraktar med avund. Men i framgången ligger också svagheten. Fackens starka ställning på arbetsmarknaden och som part i den sociala dialogen, har lett till att många fackförbund inte behövt ifrågasätta om det sysslas med rätt saker eller om det arbetas på rätt sätt. Självkritiskt måste facken frekvent ställa sig frågan för vem och för vad finns vi till. Om facket har blivit en organisation för sin egen skull skiftas hela balansen mellan arbetsgivare och arbetstagare och egentligen grunden i det som kallas den ”svenska modellen”. Arbetstagarna är inte de som gynnas av en sådan utveckling. Visst, BRF har just nu en stark medlemstillströmning och ska väl inte klaga, men många väljer tyvärr också att ställa sig helt utanför i sin ”fackfrustration” där den senaste tidens arbetstidsdirektivsfrågor blivit droppen för många. Problemet med att vara utanför är att man är utanför om man inte tillhör någon facklig grupp i den svenska modellen.
BRF är i den svenska modellen och vi är duktig på att – som det heter på managementspråk – fokusera på kärnverksamheten och vi företräder bara i den vilket ger oss expertkompetens i vår bransch. BRF levererar inga åsiktspaket utanför det egna området och har heller inga kopplingar till politiska partier. Den tredje och viktigaste anledningen till att vi går framåt är att vi har aktiva brandmän som bas i att stödja andra aktiva brandmän hela vägen, och alltså även i vår förbundsstyrelse. Har BRF alltså hittat fackens framgångsfaktorer och är för alltid ungt, starkt och existensberättigat? Nej, naturligtvis inte. Detta är ett ständigt arbete och jag tror mycket på den yngre generationen som har ett socialt engagemang och en tro på det gemensammas styrka som är starkare än på mycket länge. Det gäller bara att få dem fackligt intresserade också.
Till sist hoppas jag ni får en skön sommar enligt en annan svensk modell med mycket sol, sköna bad och bra fart på grillen.
// Peter
Här hittar du fler ledartexter av Peter Bergh
Brandfacket – Brandmännens Riksförbund
