Livräddning, släcker du branden eller söker du efter liv?

Livräddning år 1940. En brandman försöker rädda personer inne i en brinnande byggnad. Han vet att det finns en chans att personerna är vid liv om de ligger längs golvet eller om de finns bakom en stängd dörr. Därför prioriterar brandmannen att söka efter liv framför att bekämpa branden. Men är det rätt beslut?

1940 var scenariot som mötte brandmannen relativt snällt jämfört med i dag. Branden utvecklade sig inte så snabbt eftersom naturliga material såsom bomull och trä brinner relativt långsamt. Och mängden giftiga ämnen i brandröken var relativt låg. Brandmannen kunde utan rökskydd vistas en tid i röken även utan att det var en direkt livsfara och sikten var dessutom bättre. Och om röken ändå blev ett problem kunde fönster och dörrar öppnas för att släppa ut röken och få in nytt syre. Branden började då växa av det nya syret men brandförloppet var ganska långsamt och förutsägbart.

2018 är scenariot som möter brandmannen helt annorlunda. Branden utvecklar sig extremt mycket snabbare jämfört med på 1940-talet. Detta på grund av att naturliga material bytts ut till syntetmaterial. Mängden brandrök och halten giftiga ämnen som bildas har ökat till extrema nivåer, rök som blockerar all sikt och snabbt förgiftar drabbade personer utan skydd. Och om brandmannen ventilerar byggnaden kan branden öka explosionsartat på grund av allt oförbränt bränsle i brandröken. Men trots detta lever taktik från 1940-talet kvar inom räddningstjänsten, taktik som inte bara kan vara farligt för brandmannen men också hindrar oss från att rädda liv.

Äldre rutin vid brand passar inte för dagens bränder

Om det kan finnas liv att rädda är målet med insaten givetvis att rädda liv i första hand. Men insatsens mål säger inget om hur vi ska nå det målet, det ger oss inte någon tydlig plan för vad vi faktiskt måste göra. På 1940-talet var det naturligt att brandmannen sökte efter liv först och attackerade branden sen. Det fanns mer tid för att söka efter drabbade, då branden växte långsammare och röken var mindre giftig. Och om branden inte släcktes kunde den i stället användas för att underlätta sökningen. Branden lyste upp rummet och sög in ny luft längs golvet som gjorde miljön bättre där. Än i dag kan instruktörer på övning säga: ”Nej, släck inte branden, använd branden som lampa och sök av rummet innan”. En tragisk påminnelse om att räddningstjänsten inte anpassat sig tillräckligt till den nya arbetsmiljön. Och att vi glömt att det enbart är några spånskivor eller pallar som brinner på övningen.

Utvecklade bränder ger i dag mycket snabba brandförlopp med dålig sikt. Tiden det tar att söka igenom helt rökfyllda rum efter drabbade är ganska lång, särskilt om man ska söka noga. Och att sedan dra ut en drabbad är också tidskrävande. Om det dessutom är flera drabbade springer tiden iväg. Men varje sekund som branden fortsätter brinna, ökar halten av giftiga ämnen i brandröken och minskar chanserna för överlevnad hos de drabbade. Tiden är kritisk. Och en brand som lämnas utom kontroll kan snabbt utvecklas till ett farligt brandförlopp. Utöver detta ökar risken för byggnadskollaps ju längre branden brinner och mängden cancerogena partiklar som brandmannen absorberar ökar också.

Avlägsna den giftiga röken för att rädda liv

Att initialt prioritera sökandet efter drabbade personer är inte det enda sättet för att nå målet att rädda liv. Jag vill till och med hävda att det oftast är direkt negativt för både de vi ska rädda och för brandmännen att prioritera just sökning. Att söka efter, och sedan dra ut de drabbade, är att försöka ta bort de drabbade från problemet. Problemet är i detta fallet den giftiga brandröken. Men omvänt kan vi även ta bort problemet från de drabbade, det är också livräddning. Om vi i stället kan ventilera bort större delen av de giftiga ämnena ökar chanserna till överlevnad, trots att vi inte ens hittat de drabbade.

Med hjälp av en värmekamera går det många gånger snabbt att avgöra var värmen kommer ifrån. Kanske kan vi det redan från utanför byggnaden, men annars i hallen på väg in i huset eller lägenheten. Genom att prioritera att avancera mot branden när den är som minst har vi störst chans att ta kontroll över den. Målet är initialt inte att branden ska släckas, den behöver bara dämpas tillräckligt mycket så vi kan börja ventilera utan risk för snabba brandförlopp. Alternativt kan branden isoleras bort genom att stänga en dörr. Med fönster, dörrar och fläktar kan vi därefter börja ventilera ut brandröken så snabbt som möjligt. Byggnaden går nu snabbare att söka igenom då sikten förbättras. Även säkerheten ökas. Men det viktigaste är att de giftiga ämnena i röken minskar drastiskt, mycket snabbare än sikten förbättras. Och chansen att överleva ökar för de drabbade.

En drabbad får aldrig ignoreras!

De brandmän som går in med ordern att dämpa och/eller isolera branden i syfte att rädda liv, ska aldrig ignorera en drabbad som de råkar hitta på vägen in mot branden. Men de ska heller inte spendera tid på att söka under vägen in, då de i så fall ökar tiden det tar innan de kan ventilera och skapa en bättre miljö. Vissa bränder kan dock inte ventileras på ett effektivt sätt, som till exempel källarbränder som ofta har begränsade ventilationsmöjligheter. Min åsikt är att vi generellt ändå bör prioritera att dämpa ner branden först och i andra hand fokusera på att söka efter drabbade. Så länge vi har en okontrollerad brand är den ett hot mot både drabbade och brandmän. Och en stor brand fortsätter att öka halterna med giftiga ämnen i brandröken och begränsa sikten ännu mer.

Att först dämpa branden för att sedan ventilera och söka efter drabbade, är vad jag skulle kalla en generell tumregel. Om det inte finns specifika skäl bör en tumregel följas. Men en tumregel har alltid undantag, det finns inga absoluta regler inom brandsläckning. Om vi till

exempel har fått information om att drabbade finns på en specifik plats i byggnaden, är det ibland bättre att ignorera branden och ta sig direkt till de drabbade. Men branden får då inte riskera att skära av brandmännens reträttväg. Detta scenario är dock endast vanligt på övning, i verkligheten är det sällan vi får information om exakt var drabbade finns i byggnaden.

Taktiskt tänkande räddar flera liv

Men många räddningstjänsters övningsverksamhet bygger tyvärr fortfarande i stor del på att öva sökning i rökfyllda miljöer. Inte brandsläckning, inte livräddning, utan just sökning. Vi bygger gallersystem eller andra miljöer för att försvåra sökningen. Vi förbjuder ficklampor och värmekameror för då blir det för enkelt att söka och orientera sig. Vi förbjuder dessutom ofta ventilering, för då släpper vi ut värmen och röken och det blir åter igen för enkelt. Många övningshus har inte ens fönster som går att ventilera med. Är det verkligen så vi skapar kompetenta brandmän? Eller skapar vi brandmän som glömmer ficklampan, söker dåligt med värmekameran, inte kan ventilering och spenderar tiden inne i byggnaden med att söka i stället för att tänka taktiskt kring livräddningen?

Vad vi behöver öva är taktiskt tänkande, från brandmannen till högsta befäl. Ska vi söka eller ska vi avancera mot branden först? När kan vi börja ventilera? Hur ska vi ventilera? Detta är svåra beslut som vi måste öva på för att klara av. 1940 var vissa av dessa beslut enklare och konsekvensen av fel beslut var oftast mindre allvarlig. I dag är marginalerna mindre och konsekvenserna större. Vi kan inte slösa tid på ineffektiv sökning och vi kan inte riskera snabba brandförlopp genom att ignorera branden. För att rädda liv måste vi skapa en bättre miljö för överlevnad genom att så snabbt som möjligt dämpa ner branden och ventilera byggnaden.

Lars Axelsson, The Swedish Firenerd
Firefighters.se