Blodig övning i kall rök

På onsdagskvällen dimper en inbjudan ner via Facebooks Messenger: vill fotografen nästa dag hänga med på rökdykning i det hus där Ingvar Kamprad föddes? Fotografen planerade raskt om hela sitt schema och sa ja snabbare än när Lucky Luke drar sin revolver. Missen i planeringen: fotografen glömde att ta med sin förstahjälpenutrustning. Och handskar.

31 mars. Småländska Älmhult. Samhället som blivit världskänt genom Ingvar Kamprads blå-gula möbelvaruhus och där ortens räddningstjänst huserar i det blåljushus som även innehåller polis och ambulans.
Några bekanta ansikten finns med i det gäng deltidsbrandmän som samlats i vagnhallen inför kvällens kalla rökövning men det är övervägande nya bekantska-per för mig och jag berättar, i vanlig ord-ning, om att de trots att kamerorna be-vakar varje steg de tar så ska de agera precis som om jag inte vore där. Låtsas som om jag inte finns så att säga. Men inte så mycket att de glömmer mig när de lämnar övningsplatsen (ja, det är en reell farhåga jag har).

Utlarmning sker. En uppringare, som är kvar på platsen, ser rök komma från fönster i Hvita Korset och hen har dessutom sett ungdomar gå in i byggnaden. Jag och mina kameror knölar oss in i 267-6160, dvs vi åker med styrkeledaren som kör Älmhults FIP-bil. Efter oss rullar släckbil och höjdfordon ut samtidigt från stationen.
Huset Hvita Korset ligger tämligen centralt i Älmhult och bär på en lokalhis-toria som de flesta ortsbor nog känner till. Fru Julia Stéen startade 1921 nämligen ett barnabördshus här, och det kom att bli ett av Sveriges största, bland annat kom ogifta kvin-nor hit för att föda barn och barnsköterskor gick sin utbildning här.

1926 födde Fru Berta kamprad en son här: Ingvar. Idag blir det med andra ord historisk rökdykning – det känns ändå lite coolt.
Ingvar Kamprad donerade under sin livstid stora summor pengar till Hvita Korset i syfte att det skulle skapas en mö-tesplats för äldre men kanske finns husen inte kvar så länge till. Älmhults kommun har nämligen beslutat om ny detaljplan för området och då ska Hvita Korset ri-vas. Engagerade lokalinvånare tycker dock annorlunda och rivningsbeslutet har överklagats. I början av året beslutade Länsstyrelsen därför om ett tillfälligt rivningsförbud i avvaktan på att vidare utredning ska göras.

Förutsättningarna för insatsen är inte särskilt annorlunda eller märkvärdiga. Det är livräddning i kall rök. Men byggnaden där det “brinner” är i sig inte den enklaste – det är många våningar och en knepig planritning, för att uttrycka det milt. Huset har dessutom tillåtits förfalla och det finns krossat glas lite överallt.
Insatsen startas upp, slangar dras, vatten kopplas och brandmännen börjar metodiskt söka igenom våning för våning, rum för rum. Jag är i vanlig ordning mitt i smeten och försöker hitta de bästa foto-vinklarna. Som en klumpig skugga följer jag brandmännen hack i häl uppför den branta trappan, ända upp till översta våningen och röken är så tät att man inte hade sett en trisslott med miljonvinst om man så haft den i handen.

Jag är så här långt nöjd med de bilder jag har åstadkommit och efter att ha travat upp och ner i trapporna ett flertal gånger känner jag mig ändå lite kaxigt bekväm och tycker att jag har koll på läget.
När rökdykarpar nummer två ska vända nedåt från våning fyra så traskar fotografen efter såklart, med ett säkert grepp om trappans ledstång och en tung kamera över varje axel. Vi når våning tre och i den kompakta vita dimman hör jag mig själv säga (mest till mig själv) att “vi hoppas att det var det sista trappsteget”. Det var det givetvis inte. Det var NÄST sista trappsteget.
Så fotografen, i larmställ och osmidiga skyddskängor, tar ett steg ut i tomma luf-ten, landar till slut på golvet, snubblar över en vattenfylld slang men lyckas rädda ka-meror och sig själv från magplask genom att hastigt ta stöd mot en vägg.
Fast det är ingen vägg utan en dörr, delvis i glas. Med en glasruta som redan är sylvasst trasig. Där sätter jag min icke handskbeklädda hand.

Det bränner till, jag inser vad som hänt och tänker att det här kommer att börja blöda mycket alldeles strax.
Och jag har inte fel. Visserligen har jag nog haft en skyddsängel med mig där i trappan, det blir ett jack runt vänster ring-finger men det är inte förrän efteråt jag faktiskt fattar att det kunde gått riktigt illa. Blodet börjar droppa och jag evakuerar mig själv och försöker samtidigt hålla det sargade fingret borta från mitt ljusa larmställ. Min hemmaräddningstjänst i Osby brukar serva med larmställstvätt och jag vill undvika retfulla kommentarer om eventuella blodfläckar.
Jag får bekänna min fadäs för övningsledningen (och hoppas att jag ändå är välkommen tillbaka någon gång i framtiden). Yttre befäl rotar igenom 8060 efter första förband och fingret plåstras till slut om. Inget blod har kommit på larmstället och jag andas ut.
Dagens rökdykning ger med andra ord både känslan av historiska vingslag och en praktisk lektion i att det är bra att an-vända handskar i dylika miljöer. Ärret blir en läxa för fotografen helt enkelt.

Foto och text: Åsa Brorsson
Fler reportage av Åsa här
Åsa Brorssons blogg här