Hejsan, en nära vän berättade för ett antal år sedan som inledning på vår kongress om sin cancer. Det var kort efter att han blivit behandlad och var på väg mot att friskförklaras utelämnade, öppet, känslosamt och med mycket värme kände man nästan hur han haft det och jag satt där tårögd och trodde jag förstod. Trodde.
Jag var med och grundade Friska Brandmän och Cancerstiftelsen för Brandmän två otroligt angelägna arbeten då man idag räknar med att minst var tredje person i Sverige kommer att få en cancerdiagnos under sin livstid. För brandmän är siffrorna högre för vissa cancerdiagnoser och de är så säkerställda att i en del länder är de utan att myndigheterna tvekar en så kallad godkänd arbetsskada efter x antal år i tjänsten. Inte i Sverige. I Sverige är det frivilliga organisationer som Friska Brandmän och Cancerstiftelsen för Brandmän som lyfter fram relaterad forskning, satt fokus på cancerfrågorna för insatspersonal, drivit debatten och tagit fram råd och rön i hur man borde arbeta före-under-efter en insats för att minimera riskerna. Sen har våra myndigheter, till viss del följt efter och borde-göra har blivit så-här-ska-vigöra. Bra, men bara till viss del för det finns mycket mer att göra även om majoriteten av de cancerdrabbade blir botade numera.
Så nu kör vi, igen och mer. I fackförbundet som bara hanterar och bara vill hantera och kan hantera brandmäns frågor och inte säljer ut branschen för andra grupper eller politiska hänsyn.
En cancerdiagnos behöver inte innebära en dödsdom numera. Även om det är så man kanske tänker när man hör någon säga att man drabbats. Min vän i inledningen av ledaren beskrev det så: ” – Nämen cancer är ju farligt ska jag dö nu och sen hörde jag inte mycket mer av vad läkaren sa just då”. Sen landade han i behandlingar och stegvis återvände han, både psykiskt och fysiskt, efter lyckade behandlingar till att bli friskförklarad. Han mår bra nu, om än han är på tårna i tecken som skulle kunna vara något men som alltid visat sig vara banaliteter. Ett utslag, jag hostar, en knöl, kan det vara cancer igen? Jag trodde och så kanske man tänker skrev jag, men nu gör jag faktisk det, förstår mer.
En del av er har kanske märkt jag varit borta ett tag. Jag har haft en likande resa som min vän och brottats med en cancerdiagnos men jag är nu friskförklarad och tillbaka. Det har varit en resa mellan hopp och vakna nätter och naturligtvis har även gamle Murphy spökat av och till med annat men även han är besegrad. Åtminstone just nu och efter regn kommer ju solsken. Jag är alltså åtgärdad, genomsökt, injusterad, trimmad, hungrig och lysten på livet och inte minst arbetet nu så äntligen, äntligen, är det dags. Vi har en ny hungrig styrelse med lite gamla inslag och lite nyanställningar och omorganisationstankar på gång och jag; jag är så dryg att jag tror mig kunna göra skillnad, bättre och mer i många frågor, inte minst cancerfrågorna för våra medlemmar. Så nu kör vi, igen och mer. I fackförbundet som bara hanterar och bara vill hantera och kan hantera brandmäns frågor och inte säljer ut branschen för andra grupper eller politiska hänsyn. Hade bra på er, ni med!
Peter Bergh
Förbundsordförande
