Vi lever i en tid där trygghet står högt på agendan, men vilka frågor som upplevs viktiga skiljer stort mellan stad och land. Tanken är att genom forskning synliggöra rådande förut-sättningar och samtidigt utveckla och sprida kunskap om hur organisationen kring frivillig-resurser kan utvecklas för att vara räddningstjänst och ambulans behjälplig vid stora och små krissituationer på landsbygden.
Vid akut sjukdom eller när olyckan är framme förväntar vi oss att det offentliga samhället ställer upp med en räddningsinsats oavsett var vi bor. Men om man bor på landsbygden tar det lång tid att vänta in räddningstjänst eller ambulans – en oändlig tid för den som drabbas! Vid allt från brand till akut sjukvård i väntan på ambulans är frivilliga räddningsresurser som snabbt kan vara på plats ett viktigt komplement till räddningstjänst och ambulans. Detta blev extra tydligt i somras med den extrema brandrisken där Ljungbys tre frivilligvärn (Ryssby, Agunnaryd och Bolmsö) var först på plats vid flera skogsbränder och kunde släcka innan branden eskalerade till katastrofläge.
Vikten av en obruten vårdkedja
Än viktigare är närheten till hjälp om vi drabbas av akuta sjukdomstillstånd. Vid ett hjärtstopp i Agunnaryd är brandvärnet i praktiken en förutsättning för att ha en chans att överleva. En novemberkväll 2014 satt jag och åt middag med familjen, och fick då larm från SOS om hjärtstopp! Blåljus på, några minuter senare sitter jag på knä i en annan familjs vardagsrum och kopplar upp hjärtstartaren på en 35årig man. En stund senare är ambulansen framme. Väl på akuten stannar hjärtat igen, men läkarna lyckas få mannen att överleva. Här är alla stegen i en obruten vårdkedja lika viktiga. Lyfter vi bort grannen som kan HLR, räddningsvärnet som kommer med hjärtstartare, ambulansen eller Akutmottagningen i Ljungby hade denna man varit död idag.
I Ljungby kommun finns också en tradition av att samverka med frivilligresurser vid krissituationer. Vid Stormen Gudrun 2005 fick t.ex. räddningstjänsten i princip förfoga fritt över kommunens samlade resurser och den drabbade sattes i centrum oavsett egentligt ansvar och kostnadsställe. I denna stora samhällskris fick också frivilligvärnen ett mycket bredare uppdrag än det som kan definieras som räddningstjänst. Allt från att ta bort vindfällda träd över vägar och ledningar, till att det genomfördes dagliga hembesök till alla äldre som saknade kommunikation. Det öppnades värmestuga och arrangerades informationsmöte. Frivilligvärnen kunde också via sina befintliga kontaktytor samordna andra frivilliga så att alla som var drabbade i krisen också kunde bidra och därmed känna en viktig delaktighet i att lösa den uppkomna situationen. Inom ramen för kommunens samlade krishantering samt elbolag organiserades under tre månader 8318 timmar från frivilliga bara i Agunnaryds socken, som mest var ca 80 frivilliga engagerade i arbetet samtidigt.
Organisationen varierar och skapar olika förutsättningar
Gemensamt för frivilliga räddningsvärn/brandkårer är att de samverkar med den kommunala räddningstjänsten, men personalen har inte någon schemalagd beredskap utan åker endast på larm om de är tillgängliga. Organisationen bakom frivilligvärnen varierar, allt från kommunal regi till ideella föreningar som är beroende av privata sponsorer för att bekosta brandbil och övrig utrustning. Den kommunala räddningstjänsten ser ofta frivilligvärnen som ett bra komplement till den egna verksamheten, men det finns också frivilligvärn som jobbar i motvind för att de idag inte riktigt accepteras. Samtidigt finns också motsatsen där antalet larm blir övermäktigt att klara utan schemalagd beredskap, ett överutnyttjande som gör att frivilliga får försaka både familj och arbete. Förutsättningarna ser alltså väldigt olika ut och det finns flera baksidor med stor press och stress som de frivilliga ställs inför. Eftersom man inte har beredskap är man heller aldrig ledig, att larmet kan gå finns alltid i bakhuvudet. Det är lätt att få dåligt samvete av risken att inte kunna åka på larm, t.ex. om man lämnar bygden eller om man tar en öl en fredagskväll. Lägg dessutom till det faktum att man vid larm på hemorten nästan alltid känner den drabbade och dess anhöriga.
En annan sak som slår hårt mot landsbygdens folk är svårigheter med positionering som leder till långa larmhanteringstider innan larmet når räddningstjänsten. Det är inte heller ovanligt att organisationsgränser och snäv syn på olika uppdrag begränsar vilka typer av sjukdomslarm som räddningstjänsten och därmed också frivilliga på landsbygden faktiskt larmas till.
Skogsbrandsommaren synliggjorde behovet av frivilligresurser
Sommaren 2018 bjöd som bekant på extrem torka, skogsbränder härjade i hela landet och räddningstjänsterna gick på knäna eftersom det saknades både material och personal. Det begärdes hjälp av Försvarsmakten och internationella resurser, liksom att det på många håll vädjades om att frivilliga privatpersoner skulle inställa sig för att släcka bränderna. Även om vi i Sydsverige inte drabbades av riktigt stora bränder var läget tidvis mycket ansträngt även här och det förebyggande arbetet var avgörande att vi inte drabbades värre. I Kalmar län gick t.ex. några kommuner samman och snabbrekryterade personal till ett frivilligt brandvärn. I Ljungby kommun bildades ett s.k. skogsbrandvärn där LRFmedlemmar snabbutbildades. Vid en insats utförde skogsbrandvärnet över 65 dagsverken på ett dygn, resurser som är svårt att dimensionera för i ordinarie verksamhet om det samtidigt ska upprätthållas beredskap för nya larm. Sammantaget visar det att det är relativt lätt att rekrytera frivilliga, svårigheten är att organisera dem. Mycket tyder på att det i framtiden kommer ställas högre krav på skogsbruket som bransch att kunna förebygga men också bidra till att hantera skogsbränder. Redan idag har enskilda skogsägare skyldighet att bistå räddningstjänsten om deras fastighet berörs av skogsbrand, möjligheten att kunna bidra varierar stort beroende på om marken ägs av ett stort skogsbolag eller av en privat skogsägare. När räddningstjänstuppdraget avslutas lämnas ansvaret för bevakning och eftersläckning över till markägaren, vilket för den enskilde kan vara ett besvärligt ansvar att axla. Fler och mer utvecklade frivilligvärn skulle här kunna utföra ett säkrare och effektivare arbete till stöd för den enskilde skogsägaren och avlasta räddningstjänsten, samtidigt som de skulle kunna bidra vid andra räddningsinsatser genom att verka i sin hembygd året om. Värt att notera är att skogsbrandvärnet i Ljungby och att de tre tidigare nämnda frivilligkårerna snabbt var på plats lyfts fram som goda exempel i det nya Skogsbrandsutredningen som presenterades i februari 2019.
Behov av att dela erfarenheter samt att utveckla och sprida ny kunskap
Efter decennier av nedläggning av räddningsresurser på landsbygden är det dags att vända den trenden. Oavsett om initiativ för nybildande eller utveckling av befintliga räddningsresurser kommer från politiker, skogsbranschen eller bygdens folk borde det vara klarare vilka ramar som finns. Det är alldeles för vanligt att utmaningar på landsbygden måste lösas genom att uppfinna hjulet på nytt i varje liten ort (t.ex. fiberutbyggnaden av bredband). Välorganiserade räddningsvärn som stöttas organisationsmässigt och ekonomiskt av offentliga och privata aktörer kan också ta en större roll i samhällets krisberedskap – att ”släcka bränder i vardagen” blir snarare då att betrakta som en synergieffekt. Här kan ”Ljungbymodellen” vara det goda exemplet att bygga vidare på.
Samverkan över olika ämnesområden
Vi har alltså en vision om att kunna utveckla ett nytt forskningsområde om hur frivillighet kopplat till räddningstjänst kan öka tryggheten inom skogsbruket och på landsbygden generellt. Redan nu pågår en nära dialog med Carina Elmqvist, vetenskaplig ledare på forskningsmiljön CISA (Centrum för Interprofessionell Samverkan och sambruk inom Akut vård) vid Linnéuniversitetet. CISA har redan flera projekt kopplat till hur olika aktörer samverkar vid akuta medicinska situationer på landsbygden. Där är Anders Svenssons (snart färdiga) doktorandprojekt ”Upplevelser och effekter av en tidig närvaro vid akuta situationer i landsbygdsområden” särskilt intressant. I arbetet kommer även Ola Johannesson från Bolmsö Frivilliga Räddningsvärn (Ola arbetar även på SOS Alarm samt var tidigare räddningschef i Ljungby) vara referensperson och kan bidra med stor erfarenhet av hur frivilligresurser kan användas av räddningstjänsten. Likaså kommer Förbundet för Sveriges Frivilligbrandkårer vara en nyckelorganisation för att beskriva rådande förutsättningar och utmaningar, samt vara behjälpliga att identifiera berörda aktörer och myndigheter som forskningsprojektet behöver samverka med.
TEXT: BENGT NILSSON, UNIVERSITETSLEKTOR, BITRÄDANDE PREFEKT INSTITUTIONEN FÖR SKOG OCH TRÄTEKNIK, LINNÉUNIVERSITETET
