Enligt statistik så var mer än 70% av 2018:s skogsbränder s.k. återantändningar. Räddningstjänst hade varit avslutad eller var på väg att avslutas men hade behövt återupptas då bränderna flammat upp igen. Man undrar ju då vad som gått fel så många gånger. Avslutades räddningstjänsten för tidigt, tog inte ägaren sitt ansvar eller vad gick snett?
Jag vågar säga att alla inom operativ räddningstjänst vill göra så bra och rätt ifrån sig som möjligt ute på uppdrag. Jag har därför försökt läsa och lära så mycket som möjligt om juridiken kring att avsluta räddningstjänst. Ju mer man läser och försöker lära sig ju fler frågor och funderingar dyker det upp. Det finns troligtvis svar på dessa funderingar, men här är några som jag inte fått direkta svar på än. Jag skriver om dessa funderingar i allmänhet nu och i nästa nummer går jag specifikt in på avslutande av räddningstjänst vid skogsbrand.
Ägaren för objektet, marken eller vad det är som drabbats av en olycka är ansvarig under hela förloppet. Vi i räddningstjänsten är ansvariga att utföra räddningstjänst på ett effektivt sätt och på så vis hjälpa ägaren att ta sitt ansvar. Vi har fyra kriterier som ska vara uppfyllda samtidigt för att det ska vara räddningstjänst. Faller ett av dessa kriterier ska räddningstjänst avslutas. Det ligger ett samhällsintresse i att räddningstjänsten avslutas då detta sker. Främst är det att beredskapen för övriga olyckor återställs så snabbt som möjligt, men också med tanke på kostnaderna för skattebetalarna. Jag kommer ihåg föreläsningar om detta inför 2004:s LSO (Lagen om skydd mot olyckor). Flera föreläsare menade, i ganska skarpa ordalag, att vi som räddningsledare ofta orsakade samhället onödiga kostnader genom att kvarhålla begreppet räddningstjänst alldeles för länge i många fall. Den enskildes ansvar betonades. Jag tror att detta kommit att prägla flera av dagens räddningsledare. Då vi påtalade att det fanns risk att det kunde bli ganska kantigt i vissa fall fick vi inget större gehör för detta. När kantigheterna trots all inträffade fick vi på några håll uppmaningen att tolka begreppen generöst. Jag har inte förstått och heller inte fått något vettigt svar på hur detta ska gå till. Menar man att jag medvetet ska belasta skattebetalarna med kostnader som ägaren egentligen skulle stå för? Är det inte tjänstefel?
Jag hör t.ex. ibland att vi ska rätta oss efter ägarens förmåga när vi ska avsluta räddningstjänst. Ja, det står ju att om den enskilde själv har möjlighet att vidta åtgärder för att motverka skada ska så ske och räddningstjänsten skall avslutas. Så om jag tolkar detta rätt: Om den skadedrabbade har möjlighet att hyra in hjälp för att klara sitt ansvar skall så ske och räddningstjänsten avslutas. Om den skadedrabbade anser att han/hon inte har råd med detta, är det något som jag som räddningsledare ska ta hänsyn till? Jag har ju ingen möjlighet att via t.ex. kreditupplysningar avgöra om ägaren är rik eller fattig. Jag kan inte heller på några bra grunder avgöra om ägaren är psykiskt kapabel att klara av sitt ansvar, något jag ibland hör sägas i syfte att räddningstjänst ska fortsätta. Däremot kan jag, om jag misstänker att bevakning inte kommer till stånd efter att räddningstjänsten avslutas, tillse att så sker på ägarens bekostnad (vilket skapar ytterligare frågor för mig angående rimlighet, konkurrenslag m.m.).
Mina erfarenheter från verkligheten är att det sällan, nästan aldrig, uppstår problem om ägaren är försäkrad. Det är lätt att komma överens med restvärdesledare om när och hur bevakning kommer till stånd och räddningstjänst avslutas. Problemen uppstår om ägaren inte är försäkrad eller ägaren begått sådana fel att försäkringsbolaget inte vill betala någon ersättning.
Detta är funderingar från en vanlig kille som saknar någon egentlig juridisk utbildning men som förväntas ta rätt beslut när räddningstjänst ska avslutas. I nästa spalt ska jag koppla detta till avslutande av räddningstjänst vid skogsbrand.
