Hösten 2002 skriver dåvarande GD för dåvarande Räddningsverket i sin ledare för dåvarande tidningen Sirenen:
”Den varma soliga sommaren är nästan över för den här gången. Samtidigt som vi har fyllt energiförråden har vi konstaterat att kommunal räddningstjänst på flera platser och vid olika tillfällen engagerats vid kraftiga åsk- och regnväder. Ovanligt häftiga skyfall – med svenska mått mätt – har drabbat västra Värmland, delar av Småland och Orust i Bohuslän. Obändiga vattenmassor har gjort åar av vägarna, hus har flyttats från sina grunder och villakällare har fått länspumpas. Telefoner har tystnat och sambandstrafiken legat nere. Men infrastrukturen har snabbt kunnat återställas efter kommunernas samordnade insatser och som vanligt tycks räddningstjänsten ha spelat en viktig roll.
De kommuner som blivit värst utsatta är i hög grad representativa för kommunal räddningstjänst. Det är kommuner eller kommunalförbund, som bygger sin verksamhet på deltidsstyrkor. Av dessa kommuner är det två tredjedelar som uppgett ökade svårigheter att rekrytera personal till sina styrkor. Rekryteringsbasen för kommunal räddningstjänst sviktar. Problemet inte nytt – men växer Nu är detta ingen nyhet för vare sig stat, kommun eller fackliga organisationer. I november i fjol överlämnade Räddningsverket en rapport till regeringen och presenterade ett antal åtgärder som bör studeras vidare; arbetarskyddsregler, anställningsförhållanden och flexibla organisationslösningar.
För mindre än två månader sedan fick vi regeringens uppdrag att vidareutveckla de förslag vi skisserade förra året. Att detta är ett angeläget – på gränsen till akut – ärende förstärks av kravet på redovisning redan i februari 2003.”
Ändrar vi översvämningar till skogsbränder, lite geografiska förskjutningar och att då var det bara ”på gränsen till akut” så kunde detta ha skrivits nu. Men relaterat deltiden, numerären på heltidssidan har kraftig minskat den med sedan dess och det får inte komma i skymundan. Hur mycket, varför och konsekvenserna av detta är vi inte överens om även om det finns tydliga tecken på att det inte är bra. Eller tycker ni vi hanterar större eller mer långdragna händelser bra och vad säger försäkringsbolagen? Varför har vi haft ett antal utredningar relaterat vår bransch och är i flera just nu? Varför kommer man fram till i stort sett samma saker och så huvudfrågan: Varför tas inte beslut som råder bot på de problem man redan sett och speciellt när de återkommer och blir värre?
Många är absolut i och andra har inte direkt fingrarna i syltburken men har ändå kladd mellan fingrarna i detta bland våra beslutsfattare.
Det har gått troll i att hamna mellan stolarna och kanske just för att många vill men inte kan. Kan de egentliga frågorna och förstår problemen och ser sammanhangen. Och så hamnar vi i att vi måste vänta/höra/se/avvakta och så bleknar frågorna till nästa händelse. Som åter hanteras som om det var nytt eller åtminstone uppkom nyss. Så, kan vi hoppas på förändring nu eller snart då? Mycket ligger i hur vår myndighet, MSB och huvudarbetsgivarorganisationerna SKL och Sobona hanterar den utredning som finns och de som kommer. Vilka som får vara med och hur avtalsrörelsen kommer att bli och ytterst, hur regering, riksdag och ansvariga departement vill agera. Vill alltså, för kom inte säg att de inte kan lägga sig i även om vi pratar tex. om löne- och arbetsförhållanden för brandmän.
Kan man för andra krisbranscher så kan man för den verkliga krisbranschen med. Ser man till det dåvarande och lägger till det nuvarande kan man inte vara frånvarande i dessa frågor längre. Det måste och kommer hända mycket under ett par års tid nu tror jag och vi får anledning att återkomma i det. Flera gånger.
Ha en fin senhöst på er!
Peter Bergh
Förbundsordförande
