SAMURAJER En katastrofal brand förstörde stora delar av Tokyo 1657.
Det fick den styrande shogunhärskaren att bilda världens första professionella brandkår.
De som fick uppdraget var landets mest pålitliga soldater – samurajerna.
Av: Mikael Jägerbrand
Under flera hundra år var Japan skakat av ett blodigt inbördeskrig mellan hundratals lokala härskare. I början av 1600-talet enade krigsherren Tokugawa Ieyasu landet och utsågs till shogun, Japans militäre härskare. Han beslutade att staden Edo (nuvarande Tokyo) skulle bli ny huvudstad.
För att hålla koll på sina regionala underhuggare tvingades de skicka sina familjer som ett slags gisslan till Tokyo. Det här stoppade uppror under 270 år.
Det här gjorde att staden växte rekordsnabbt och gick från att ha 100 000 invånare år 1600 till mer än en miljon år 1700.
För att sköta landet behövde shogun pålitliga byråkrater. Han rekryterade därför samurajer. De var inte bara var välutbildade och skrivkunniga utan också dödligt lojala. När Tokyo var världens största stad med en miljon invånare var det också en gigantisk samurajstad med en halv miljon samurajer (inklusive deras familjer).
Men det var också en av historiens mest eldfarliga städer. Husen låg tättpackade och var byggda av trä och papper med tak som var täckta av strå.
De många invånarna hade enkla kolkaminer som användes för värme och för matlagning. Belysningen fick man från oljelampor i papperslanternor.
Det räckte att någon råkade knuffa till kaminen eller tappa glödande aska för att starta en brand. Den kalla nordanvinden som tvingade invånarna att värma sina små bostäder gjorde att bränder spred sig snabbt.
Under perioden 1603-1868 drabbades Tokyo av 97 stora bränder, det innebära att man hade en allvarlig brand ungefär vart tredje år och en katastrofal vart tionde år. Som jämförelse drabbades kejsarstaden Kyoto bara av nio.
Det var så vanligt med dödliga katastrofer att många hade kläder och skor liggande färdiga vid sängen.
Hotet gjorde att man började anlita samurajer för brandbekämpning i början av 1600-talet. De hade framför allt uppgiften att skydda shogun-ledarens befästning Edoslottet. Det var inte en permanent styrka utan uppgiften roterade mellan de många olika länsherrarna.
Allt förändrades med den stora branden den 2-3 mars 1657 då två tredjedelar av stadens byggnader förstördes och 100 000 personer dödades.
Man bestämde sig nu för att ta brandbekämpning på allvar. När man byggde upp staden skapade man nu breda avenyer som skulle fungera som brandgator. Stora parker skapades genom att tvinga templen att flytta ut från centrum.
De farliga halmtaken förbjöds och man måste i stället använda takplattor. Det var till och med godkänt att använda ostronskal.
Den som inte följde reglerna riskerade att få huset rivet. I de flesta kvarter byggdes vakttorn med vakter som höll utkik. När en brand började slog man på plankor som varning. Antalet slag visade inte bara vilket väderstreck det var till elden utan också hur långt borta den var.
Det infördes förbud mot fyrverkerier, privata bad i bostäder och förbud att köra stora kärror under bränder. För alla mordbrännare införde man dödsstraff, och de dömda fick en anpassad avrättning – de brändes på bål.
Men framför allt så skapade man 1658 världens första permanenta professionella brandkår: ”jobikeshi”. Den bemannades med samurajer och skulle egentligen enbart skydda den adliga klassens egna stora bostadsområden. Prestige och konkurrens gjorde att man ofta struntade i de här gränserna.
I början fanns det fyra separata brandkårer som vardera hade 6 ledare och 230 underlydande. När samuraj-brandkåren var som störst bestod den av 15 avdelningar med totalt 3 540 man.
Den andra halvan av befolkningen fick snart en egen brandkår med namnet ”machibikeshi”. Det här var en frivilligkår som bekostades genom hyran. De flesta jobbade i normala fall som snickare eller byggnadsjobbare. Trots att de bara fick en deltidslön var deras jobb så viktigt att de inte fick lämna staden under vintern då de flesta bränderna inträffade.
Redan 1738 bestod den här allmänna brandkåren av 64 avdelningar med totalt 11 429 räddningsarbetare.
Ingen av de båda organisationerna bekämpade egentligen bränder. Deras främsta vapen var att skapa brandgator genom att riva grannhusen till byggnader som redan fattat eld.
Brandmännen klättrade upp på taken och använde långa pikar för att riva taken.
Det fanns primitiva pumpar av trä men man saknade tillgång till stora mängder vatten. De användes därför bara till att spruta ner brandmännens tjocka specialsydda jackor, ”banten”.
Det farligaste, och mest ansedda, uppdraget hade ”maito”-bärarna. De stod på taket med en lång pinne med en symbol för den lokala avdelningen. Det här visade andra var branden just nu härjade.
Medan bränder pågick var det förbjudet för obehöriga att komma i närheten. Det här gjordes för att stoppa plundrare. Butiks- och företagsägare kunde hjälpa till eftersom de gick att känna igen med hjälpa av loggor på sina kläder. Samurajerna tvekade inte att dra sitt svärd för att hugga ner alla som betedde sig misstänkt.
Det viktigaste årtalet i de japanska brandkårernas historia var 1868 när shogun-styret avskaffades och makten återgick till kejsaren. Nu avskaffades den adliga klassen samurajer och de som tjänstgjort i jobikeshi-kåren flyttades över till en nybildad nationell japansk räddningstjänst.
Medborgarnas machibikeshi utökades till den mycket stora rikstäckande frivilligkåren som i dag har 800 000 medlemmar.
Om du besöker Japan så kommer du att upptäcka att några traditioner från samurajtiden lever kvar. Man har bland annat hjälmar som påminner om samurajernas nästan tusen år gamla ”kabuto”-variant.
De lokala avdelningarna hade så starkt stöd från invånarna att man varje år ordnade festivaler där brandmännen marscherade med sin utrustning och hyllades. De här hikeshi-festivalerna ordnas fortfarande på många platser.
Japansk brand-ordlista
Här är en liten ordlista med några viktiga japanska brand-ord.
Dozo: Små brandsäkra lagerhus som byggts av lera. Användes framför allt av butiker och rikare invånare.
Hashigo: Stege.
Hi: Brand eller eld.
Hikeshi: Brandkår / räddningstjänst.
Hikeshi banten: En särskild rock som var gjord av flera lager av tät bomull. Plagget hade ofta vackra broderier med namnet på den lokala avdelningen och bilder på hjältar eller mytologiska djur.
Hinomiyagura: Vakttorn som ofta byggdes på taket till ett hus där brandkåren höll till.
Hiyokechi: Allmänt namn för brandgator. När brandgatan var en riktig väg användes ordet ”hirokoji”.
Jobikeshi: Samurajernas egen brandkår.
Kabuto: Samurajernas typisk hjälm.
Kiyari: En särskild sång som man alla sjöng när arbetare bar tunga bördor. Var framför allt vanlig bland byggnadsarbetare som utgjorde en stor del av allmänna brandstyrkorna.
Machibikeshi: Den civila brandkåren för vanliga medborgare.
Matoi: Symbolen som identifierade varje enskild brandkår. Var oftast en flagga men kunde också vara en lång pinne som prytts med ett sjömärkesliknande föremål tillverkat av papper eller tyg.
Ryudosui: En tidig vattenpump gjord av trä. Ordet betyder ”drake som sprutar vatten”.
Tanabikeshi: En tidig frivilligkår organiserad av köpmän och butiksägare.
Tobiguchi: Ett viktigt redskap som användes för att riva tak. Var en lång stav med en spetsig stålkrok eller stålspets.
Fakta: Samurajer
Namn: Ordet ”samurai” betyder ”att tjäna”.
Början: Samurajerna skapades på 1100-talet när länsherrar, daimyo, knöt till sig underlydande vasaller. Dessa fick namnet samuraj när de svor lydnad. Krigare som saknade herre fick namnet ”ronin”.
Status: Samurajerna var adliga och tillhörde den högsta japanska samhällsklassen.
Storhetstid: Under 1500-talet hade den centrala makten kollapsat och landet delades upp i mängder av småstater med lokala krigsherrar. Det här ledde till mängder av inbördeskrig där samurajerna hade huvudrollen. Deras traditionella stridsmetoderna blev omoderna på 1600-talet när skjutvapnen slog igenom.
Kultur: Under fredsperioder ägnade samurajerna sin tid till att läsa filosofi, skriva poesi, utöva teater, blomsterodling och te-ceremonier.
Familjeliv: Även krigarnas fruar kallades samurajer. De fick också stridsträning men inte för att delta i militära slag utan för att försvara sina bostäder.
Utseende: Samurajer var lätta att känna igen på sin frisyr. Toppen av huvudet var helt rakat. Det övriga håret oljades in och samlades i en stor knut. Frisyren skapades för att hjälmen, kabuto, skulle vara stadig under strid.
Beväpning: Enligt lag var samurajer tvungna att alltid bära två svärd, ett långt och ett lite kortare. Under strid bar man rustning och sköld samt hade ofta spjut. Ryttare var utrustade med pilbåge.
Slutet: Kejsaren Meiji avskaffade samurajernas privilegier 1868. Det ledde till flera uppror och först 1877 slogs det sista ned. Den adliga samuraj-klassen omvandlades och fick namnet ”shizoku”.
Detalj: Håll utkik efter den japanska animerade kortfilmen ”Combustible” (Hi no Yojin) från 2013. Den ingår i den längre filmen ”Short peace” och är skapad i anime-stil. Den utspelar sig under 1700-talet och skildrar hur man bekämpade bränder.
Frisörer var brandvakter vid Tokyos broar
Många av broarna i Tokyo byggdes för att invånarna skulle kunna fly vid bränder.
De var så viktiga att det fanns en särskild bro-brandkår – bemannad med frisörer.
År 1721 bildades en unik brandkår i Tokyo som enbart bekämpade bränder vid stadens broar över Samidafloden. Vid den katastrofala branden 1657 dog tusentals invånare när de blev instängda på ena flodbanken. Man byggde flera nya broar som hade stora tomma markområden på båda sidorna som tillflyktsplats. Stadens skrå för frisörer var ansvariga för att skydda broarna och hade också tillstånd att öppna frisersalonger där.
Mikael Jägerbrand
Firefighters
Fire service system of Japan
