Inom blåljusfamiljen så får vi vara med om det mesta, delar av familjen får se mer än andra, på olika nivåer och även i olika skeden. Man kan inte öva, man kan inte träna, man kan inte ens föreställa sig, vad vi kan få råka ut för.
Under mina 23 år inom räddningstjänsten så har jag fått se en hel del tragiska familjeöden. Där en medlem i familjen kanske har omkommit eller avlidit pga en händelse som gjort att just jag fick komma till platsen. Ödet där någon väljer att dricka olämpliga saker innan man sätter sig i bilen och parkerar i trädet vid sidan av vägen. Kanske hade man tur och inte skadade någon annan än en själv eller så pass att vi får placera kroppen i en svart påse.
Eller ni kommer ihåg den där branden som avslutade ett liv och vid efterkontrollen hittas julklappar till barnen under sängen. Den branden då givaren inte får uppleva barnens glädje när tomten kommer med just det nu kanske lite sotiga paketet.
Ödet där ett litet barn blir offer för en vansinnesfärd där förarens reaktionsförmåga är som bortblåst. Bortblåst tillsammans med några tabletter innan färden till det statliga bolag som tillhandahåller en monopolstyrd vätska.
Men även om jag räknar in de tre olika fiktiva öden i mina 23 år i Räddningstjänsten så är det värsta när min kollega avlider efter ett akut sjukdomsfall. Att döden skiljer oss åt, när det gäller en kollega och tillika min gruppmedlem, kunde jag aldrig föreställa mig. Alla livsöden, alla räddningsinsatser jag varit på ligger i lä med känslorna som man får fram när budskapet når mig.
2 kollegor, 2 människor, 2 pappor, 2 begravningar
Under en kort period så har 2 kollegor avlidit i min närhet. Den ena kollegan som jag inte nämner i texten ovan, var länge mycket sjuk innan han somnade in. Kollegan hade inte varit anställd inom Räddningstjänsten på flertalet år. När jag nåddes av budskapet att han hade somnat in så var jag pga sjukdomsbilden mentalt förberedd, han hade haft en mycket tuff höst.
Anekdoten om ett livsöde, anekdoten om fiskelyckan, anekdoten om barnen, anekdoten om livet… allt har tystnat, kvar finns minnet, kvar finns tanken, kvar finns nya öden, nya anekdoter, men i en annan tappning, långt ifrån det som ni 2 berättade.
Till minne av Thomas Dahlström 1969-2022 Niklas Lindstrand 1973-2022
Text: Jimmy Geller
Här hittar du fler texter av jimmy
Deltidsbrandmännen facebookgrupp
