Swedish Firefighters skrev om temat i förra numret och fortsätter här.
Hittills har diskussionen om jämställdhet i räddningstjänsten kretsat kring att fler kvinnor ska bli brandmän. Det räcker inte, tycker räddningschefen i Hässleholm, Emma Nordwall.
– Vi måste lyfta blicken och fokusera mer på de positioner som också har makt att påverka.
Ställföreträdande chef i Hässleholm är Melissa Millbourn.
– Jag tror det är unikt i svensk räddningstjänst att både chefen och ställföreträdande är kvinnor – och det spelar roll, säger Emma Nordwall.
– Jag vill inte slå mig för bröstet och påstå att vi gör så fantastiska saker i Hässleholm, men jag tror att jag och Melissa har en annan förståelse för jämställdhetsfrågor än vad män i allmänhet har, eftersom det faller sig så naturligt i varje samtal och beslut.
Mer än tjugo år har gått sedan regeringen gav den dåvarande myndigheten Räddningsverket i uppdrag att verka för att fler kvinnor skulle rekryteras till räddningstjänsten. Men medan kommunerna och räddningstjänstförbunden varje år rapporterar hur stor andel kvinnor de har i sin operativa personal, så finns det inget krav på att redovisa vilket kön cheferna har. Nu är det dags att ändra på det, tycker Emma Nordwall.
Hon har jobbat i räddningstjänsten sedan 2007 och haft chefspositioner sedan 2012. Närmast kom hon från Räddningstjänsten Nordvästra Skåne, när hon i september 2019 tillträdde som räddningschef i Hässleholm.
– Jag ville ha mer mandat att besluta i strategiska frågor.
Bland annat kan hon nu påverka frågor som rör arbetsmiljö och jämställdhet.
– Hur annonserna utformas när vi söker folk till exempel. Och min syn på ledarskap, hur en chef ska vara och inte vara, kommer att spela roll.
Som nytillträdd chef frågade hon kvinnorna som är brandmän i Hässleholm vilka jämställdhetsfrågor som är viktigast för dem, och fick veta att organisationen exempelvis inte hade någon gravidpolicy. I andra organisationer kan ibland finnas en policy, utan att den går in i de viktiga detaljerna.
– Jag har ju själv varit gravid och fått höra ”du får ju i alla fall behålla din ersättning”, som om det skulle vara det viktigaste. Kläder, kontakt med arbetsplatsen under föräldraledigheten, hjälp med fysträning om det blir komplikationer, vad gäller där? Det skulle man ha redovisat om en anställd haft ont i knät eller ryggen. Nu skriver jag ner policyn så att den finns på papper. Vilken ersättning som ska utgå i olika skeden, vilka övningar den gravida kan delta i, vilken hjälp som finns och så vidare.
Två deltidsstationer i kommunen, Sösdala och Bjärnum, som tidigare inte har haft omklädningsrum för kvinnor får det nu. Också huvudstationen i Hässleholm byggs om. Där har det funnits omklädningsrum för kvinnor tidigare, men det är för litet redan nu, och absolut för litet i en framtid med fler kvinnor i personalen. Jargong och kultur har på senare år lyfts fram som en orsak till att kvinnor inte söker sig till räddningstjänsten, eller slutar i förtid.
– Brandmännen hamnar i skottgluggen, som om det är deras fel att det finns så få kvinnor. Men den som läser vittnesmålen i räddningstjänstens MeToo-upprop, #larmetgår, ser ju att mycket handlar om att chefer inte gjorde något åt trakasserierna. Chefernas ansvar bara försvann från debatten.
Att anställda har bra och likvärdiga villkor är viktigt. Att den skattefinansierade verksamheten ger god service till alla kommuninvånare är ännu viktigare.
Melissa Millbourn, som just nu är föräldraledig från jobbet som ställföreträdande chef i Hässleholm, påpekar att det i politiska församlingar är självklart att både män och kvinnor ska vara representerade för att få med så många aspekter som möjligt, och inom näringslivet är det vedertaget att mångfald leder till stigande lönsamhet.
– Jag är säker på att det går att översätta till offentlig sektor och räddningstjänst också. Vårt mål är att leverera bra service till samhället. Jag tror att det görs bättre med en ledning där hela samhället är representerat. I Sverige lever massor av människor med olika kulturer från olika länder, det är viktigt att det också avspeglas. Och varför finns det inte homosexuella män i räddningstjänsten? undrar Melissa Millbourn och rättar sig.
– Eller, det gör det säkert, men de är inte öppna med sin sexualitet. Idag har många organisationer en homogen blandning av medelålders män i ledningen. Större mångfald ger mindre risk att hamna i ett grupptänkande och man blir bättre på att se nya perspektiv.
Det gäller förstås också rekrytering. Arbetet med att få in fler kvinnor i branschen hade möjligen underlättats om flera kvinnor hade funnits med i organisationernas ledningsgrupper, och till exempel utformat annonser. Emma Nordwall fyller i:
– Skulle just räddningstjänsten vara unik, så att vi till skillnad från andra organisationer kan säga ”det spelar ingen roll att vi enbart är män med likadan bakgrund som bestämmer, det blir lika diversifierade beslut ändå”?
Melissa Millbourn jobbade drygt nio år i Räddningstjänsten Västra Blekinge innan hon började i Hässleholm. De sista fyra åren i RVB var hon räddningschef.
– Under tiden som jag var räddningschef omformades vår ledningsgrupp. Först var vi bara två tre personer, varav en kvinna. Mot slutet utökade vi till sju personer, och av dem var fem kvinnor. Jag upplever att diskussionerna i gruppen förändrades på ett positivt sätt från ett jämställdhetsperspektiv. Frågor som inte alls hade varit på agendan tidigare kom upp. Det var inte så att fokus flyttades från verksamhetsstrategiska frågor, snarare diskuterade vi strategierna från nya vinklar.
Hon är övertygad om att de nya infallsvinklarna bidrog till att organisationen också lyckades rekrytera in fler kvinnor som deltidsbrandmän.
Den som påpekar att det saknas kvinnor på chefsposterna får ofta höra ”men det finns ju inga att rekrytera”. Argumentet håller möjligen när det gäller de brandmannautbildade, säger Emma Nordwall, men inte på chefspositionerna.
– Jag skulle vilja påstå att det i alla räddningstjänstorganisationer finns kvinnor som är villiga att ta på sig ledarroller. Det verkar som att kraven på att bli chef är mycket större för kvinnor, vilket är välkänt i jämställdhetsforskning.
Melissa Millbourn lämnade uppdraget som räddningschef i Karlshamn för att bli ställföreträdande i Hässleholm. Beslutet tog hon inte med lätt hjärta.
– Jag stormtrivdes.
Men i Västra Blekinge hade hon beredskap var fjärde vecka, också sedan hon blivit högsta chef med allt administrativt arbete och det yttersta ansvaret för organisationen.
– I åtta år hade jag beredskap. Jag är glad för de åren, det gav mig så otroligt mycket, och lärde mig väldigt mycket om operativ räddningstjänst, men kombinationen blev för mycket. Jag kände att jag alldeles för ofta var alldeles för trött när jag kom hem till familjen.
Nu pendlar hon mellan Hässleholm och hemmet i Karlshamn, en timme på tåget dit och en timme på tåget hem.
– Då hinner jag beta av mejlen, skriva protokoll och avsluta ärenden. När jag är på jobbet kan jag ha öppen dörr så att folk känner att de kan komma in till mig, det är viktigt att en ledare har. Hon håller också dörren öppen för att på sikt åter söka tjänster som ger det yttersta ansvaret i en organisation.
– När mina barn blir lite större kommer jag nog att vilja ha ett sånt jobb igen.
Text: Annika Lindqvist, MSB
