Jag sitter på konferensen Brandbefälsmötet i Helsingborg och lyssnar först på Dan Eliasson och sedan Jan Wirséns anförande om MSB:s utredning ”En effektivare kommunal räddningstjänst”. Helt klart har man jobbat en hel del med denna utredning.
Det verkar finnas massor av idéer hur kommunal räddningstjänst ska bli effektivare. Man verkar ha diskuterat allt med ett enda undantag. Det saknas tillräcklig mängd personal i den operativa räddningstjänsten när det blir större händelser. Detta vill man tydligen inte alls diskutera. Man vill inte se elefanten i rummet.
Det är ytterst få räddningstjänster som jag vet utökar sin operativa numerär. På de flesta räddningstjänster fortsätter kräftgången med besparingar. Detta trots att 2014 och 2018 år stora bränder med all önskvärd tydlighet visar att vi saknar operativ personal. Hur kan man i en utredning blunda för detta? Man diskuterar istället ledningsstöd och flygande resurser. Ledningsstöd i all ära, men vem är det vi ska leda? Jag kommer osökt att tänka på min favoritförfattare Fritiof Nilsson Piratens ord i historien ”Ett liv”. Ryttmästaren, som historien handlar om, blev befordrad till ryttmästare och regementschef då han deltog i ett brittiskt kavalleriregemente under första världskriget. Framtvingade i idiotiska anfall mot kulsprutenästen återstod av hans regemente 2 man, där han själv var den äldste och därför befordrades till regementschef. ”Före kvällen var han ryttmästare vid ett regemente som inte längre existerade” lyder de ord jag kommer att tänka på. Många svenska brandbefäl har säkert känt sig som ryttmästaren ett antal gånger. Det verkar inte bli bättre, snarare sämre.
Så fort man påpekar detta slår MSB:s företrädare ifrån sig med att det är ett kommunalt ansvar att det finns brandpersonal. Förvisso, men om man ser att detta inte fungerar måste man helt enkelt gå in med tvingande åtgärder. Man kan inte som myndighet med övergripande ansvar blunda när det går åt helvete. Om MSB nu verkligen vill bygga upp ett förtroende inom den operativa räddningstjänsten, som Dan Eliasson säger, så är man på fel väg. Vi måste inte bara få stopp på nerdragningarna, vi måste också rusta upp. I värsta fall får man lagstifta mot nerdragningarna.
Vi har förresten hört ordet effektivisering till leda inom den operativa räddningstjänsten. Det är nu ett väldigt negativt laddat ord. Den s.k. effektiviseringen har i praktiken alltid blivit något helt motsatt. Vi har inte alls sett någon högre effekt av åtgärderna man kallat effektiviseringar, tvärtom. Det har alltid rört sig om besparingar som gjort verksamheten mindre effektiv.
Man har stora visioner om frivilliga. Frivillighet i all ära, men vi kan inte byta ut proffs och semi-proffs i frontlinjen mot glada amatörer. Frivilliga är knappast ett svar på brandmannabristen.
Nej, ska det bli verkstad av det här måste man våga se problemen och ta tag i det. Annars kommer situationen att förvärras ytterligare.
