Såväl Finland och Danmark som England har livaktiga ungdomsbrandkårer, med många flickor som medlemmar. Men räddningstjänsterna behöver bli bättre på att slussa ungdomarna vidare till jobb i branschen. Det framkom på den första nordiska konferensen om jämställdhet och mångfald i räddningstjänsten.
Konferensen hölls i Malmö 6–7 november. Initiativtagare var Räddningstjänsten Syd tillsammans med räddningstjänsterna i danska Fredriksborg och norska Rogaland. Bakgrunden är ungefär likadan i hela Norden: personalstyrkan speglar inte det omgivande samhället. Alla länder har dessutom svårt att rekrytera personal, framförallt till de mindre orterna.
Drygt 120 personer deltog i konferensen. Sjuttio av dem kom från Sverige, där frågorna om jämställdhet och mångfald i räddningstjänsten har diskuterat längre än i övriga Norden.
Fast när det gäller ungdomsbrandkårer ligger Sverige efter.
Rekryteringsunderlag från civilt engagemang
Mira Leinonen förklarade att i Finland är ungdomsbrandkårer och frivilligbrandkårer ofta en gemensam hobby för hela familjer. Maria W Karolini berättade om Brandkadetter i Danmark. Projektet startade 2014 som ett sätt att skapa meningsfull sysselsättning för utsatta ungdomar och minska skadegörelse och anlagda bränder. Sammanlagt deltar idag åtta danska räddningstjänstorganisationer i projektet.
– En del räddningstjänster tycker inte att det ingår i kärnuppdraget. Jag tycker det är uppenbart att räddningstjänsterna vinner på samarbetet. Vi står inför generationsväxling. Brandkadetterna är ett utmärkt rekryteringsunderlag, men hittills har vi varit dåliga på att skörda det vi har sått, sa Maria W Karolini.
Av ungdomarna i de danska Brandkadetterna är 23 procent flickor. I brittiska Fire Cadets är tjejerna i majoritet, men precis som i Danmark försvinner de på vägen in i yrkeslivet.
– Vi måste bli bättre på att hålla kvar deras intresse när de blir äldre, framhöll Keeley Foster från London Fire Brigade.
Gamla normer i vägen för utmärkt arbetskraft
Hon påminde också om att föreställningen om vem som kan vara brandman inte är självklar. Brittiska kvinnor arbetade som brandmän under andra världskriget. Det fungerade utmärkt. När kriget tog slut kom männen tillbaka och kvinnorna fick helt enkelt sluta.
Det dröjde till 1982 innan Storbritannien åter fick en kvinna som brandman i operativ tjänst, och då hade det hunnit bli en etablerad ”sanning” att yrket var till enbart för män.
– Ytterligare sextio kvinnor anställdes strax därefter, men många slutade. De utsattes för otroligt mycket mobbing och trakasserier. Det är en lärdom från den tiden: när vi anställer kvinnor måste vi se till att organisationerna är redo att ta emot dem.
Keeley Fosters jobb är att försöka nå de grupper som vanligen inte söker sig till räddningstjänsten.
– Risken är att vi annars missar människor som skulle göra ett utmärkt jobb.
Ett sätt att uppmuntra kvinnor att söka är att på hemsidan tydligt förklara hur de fysiska testerna går till och hur den som är intresserad kan träna för testerna.
Mångfald på djupet
Juristen och mångfaldskonsulten Edna Eriksson framhöll att arbetsgivare, inom räddningstjänsten liksom inom andra sektorer, ofta missuppfattar begreppet mångfald. Att vi är alldeles för inriktade på hur människor ser ut, ”att det ska se bra ut på personalfotot”, inte på deras kompetenser.
– Jag är född i Mexiko. Min mamma är mexikan – men jag kan inte spanska. Om det är kunskaper i spanska som organisationen är ute efter så anställ min pappa. Han är helsvensk, men har bott och arbetat i Latinamerika och pratar flytande spanska.
– Vi är inte de personer vi föddes till, vi utvecklas och lär oss hela livet.
Det innebär inte att räddningstjänsterna ska fortsätta att enbart rekrytera människor med samma bakgrund som de alltid har gjort, det innebär bara att det inte räcker att se till yttre egenskaper.
Text: Annika Lindqvist
