Där fick vi en snabb genomgång om läget och området. Tanken var sedan att vi skulle lösa av våra kolleger, men som vanligt tar det längre tid än vad man räknar med. Jag åkte upp i egenskap som styrkeledare för att arbeta i någon av sektorerna i det brandhärjade området men blev tillfrågad av Mattias Sköld, inre befäl på Räddningstjänsten Syd som jag arbetat mycket med under mina verksamma år, att istället avlösa ett yttre befäl från RSYD som samordnade flygkoordineringen tillsammans med två från Kustbevakningen. Detta innebar en helt ny roll för mig, den innefattade såväl att samordna och bedöma samt att prioritera var de luftburna resurserna skulle vattenbomba. Det lät ju onekligen som en spännande roll som jag inte kunde tacka nej till och såhär i efterhand är jag mycket tacksam för detta förtroendet.
Sammansvetsat samarbete
Flygkoordineringen som jag nu hamnat i bestod initialt av mig och två från Kustbevakningen men kom att efter knappt ett dygn att utökas av två flygledare från Luftfartsverket. Under fem dygn satt jag nu med 4 nya kollegor i en liten ledningsbuss på 6 kvm i Lassekrogen, strax utanför Färila och flygkoordineringen kom att formas om av oss som grupp.
Nämnas bör också att bussen vi satt i hade tagits i beslag från Trafikverket på grund av att den var det enda fordonet med en flyg-VHF. Denna radio var helt avgörande för flygkoordineringen trots den dåliga täckning vi hade initialt (det framkom senare att Trafikverket glömt koppla in antennen till oss). Den slutliga gruppen om fem kom att bli en väldigt sammansvetsad och väl fungerande grupp tillsammans. Jag som representerade räddningstjänsten hade hand om prioriteringarna och bedömningar, Magnus och Fredrik från Luftfartsverket skötte allt samband med flyg och Peter och Jimmie från KBV koordinerade KBV:s egna flygplan.
Att sitta tillsammans cirka arton timmar per dygn med helt främmande människor och från andra organisationer skulle i princip kunna gå hur som helst, men det som var helt avgörande för vårt arbete som vi gjorde var vår gruppdynamik. Då vi inte hade någon flygradar skapade vi en ny plotting för att ha kontroll över alla luftfarkoster (12-15 st per dag), varav fem tyska helikoptrar och 2 brandflyg. Detta innebar att vi startade varje morgon med briefing för helikopterpiloterna som var helt avgörande för att inga olyckor skulle få ske. Vi använde oss också av två stycken rekognoseringshelikoptrar; en från polisen och en privat, där vi snabbt insåg att vi var tvungna att prioritera vem som skulle åka och när. Överblicken man fick från rekognoseringarna var ovärderliga för insatsen och brandbekämpningen.
Stort stöd från lokalbefolkningen
Jag har en stor ödmjukhet inför arbetet uppe i Färila men framförallt till lokalbefolkningen som stod för ett enastående och outtröttligt engagemang. Dessa stod för allt ifrån matlagning till att öppna sina hem för övernattande tillresta skogsbrandbekämpare.
Upplevelserna och erfarenheterna jag fick i Ljusdal kommer jag fylla ryggsäcken med för i detta yrket blir man som bekant aldrig fullärd.
Peter C Larsson styrkeledare & larmbefäl
