Vi lever just nu i en värld som är skakig och turbulent där världsordningen formligen slagit kullerbytta. Vad som är rätt eller fel och eftersträvansvärt känns inte längre så självklart. Den här krönikan kom till den 8:e mars.
Den 8:e mars är en vanlig dag för många men jag tycker ändå att vi bör lyfta upp att det är den internationella kvinnodagen. En dag när vi kan påminnas om de framsteg som gjorts (och görs) för att män och kvinnor ska leva sida vid sida med samma villkor, men också de utmaningar som kvarstår.
Många av de rättigheter vi har idag har tagit lång tid att bygga upp. Några exempel som skiljer min generation mot mina föräldrars generation är att:
• Mina barn har haft sina pappor närvarande i sina liv lika mycket som jag som mamma. Så var det inte när jag var liten, då var ofta mammorna själva redan på förlossningen.
• Det har varit självklart att jag ska arbeta och inte godta ojämnställda löner.
Till skillnad från mina föräldrars generation där många kvinnor var hemmafruar, med urusla pensioner som följd.
• När mina barn har varit sjuka har vi turats om att vabba.
• Jag som kvinna ser det som självklart att jag har rösträtt och får vara med och bestämma vem som ska styra vårt land.
• Många kvinnor är idag ekonomiskt oberoende av sina män och behöver inte leva kvar i en destruktiv relation.
Och så vidare, det här är alltså förändringar som endast har skett under min livstid, förutom rösträtten, den har vi haft sedan 1921. Vi måste komma ihåg att inte ta dessa förändringar för självklara, allt kan snabbt förändras om nya vindar blåser åt ett annat håll…
Om vi ser vad som händer i USA just nu så har de gått tillbaka i utvecklingen på många områden. Om man läser Project 2025 så är det, i alla fall för mig, en skrämmande läsning som för mina tankar till ”Handsmaids tale”- en mörk och dystopisk serie som tyvärr börjar likna en verklighet för många amerikaner. Man pratar om att det behövs födas fler barn, aborträtten har försvagats, alla medel till jämställdhets- och mångfaldsarbete har slopats, detsamma gäller stöd till global hälsa och antirasism. Det som gläder mig är att det verkar finnas ett motstånd och folk reagerar och agerar för att visa att man tycker besluten är fel. Det som är desto mer skrämmande är att det verkar vara tyst i de egna leden hos de styrande, det är ingen som (vågar?) protestera eller ifrågasätta, kanske för att man är rädd för konsekvenser.
Vad har denna nya verklighet med Räddningstjänsten att göra? Jo, väldigt mycket anser jag. I en orolig värld behöver vi stärka upp alla resurser för att hantera den ökade hotbilden mot vårt land och befolkning.
Min pappa sa alltid att kunskap är makt, och därför fortsätter jag se på nyheterna trots att klumpen i magen växer. Jag vill hoppas att vi människor kan och vet bättre och att vi tillsammans kan göra världen bättre.
Annette Askenryd
Fler texter av Annette Askenryd här!
