Sedan årskiftet har jag jobbat i ett forskningsprojekt kring svenska och ukrainska civilsamhällets roll i krig. Projektet drivs på Marie Cederschiöld Högskola som en del av deras större satsning på temat civilsamhället i kristid.
Civilsamhället är den delen av samhället som inte hör till staten eller näringslivet – tex alla föreningar, organisationer och nätverk, från idrottsklubbar till bostadsrättsföreningar, golfklubbar, jaktlag och mycket mer. Sverige sticker ut i statistiken då vi är väldigt vana vid föreningslivet, vilket stärker samhället. Tänk så mycket av vardagen som bygger på ideellt engagemang!
När detta skrivs är jag på fjällvandring. Vädret växlar fort norr om polcirkeln, men den storslagna naturen lockar mycket folk. Inatt klarade en turist inte av att ta sig hem på grund av svåra väderförhållanden, och hypotermin tilltog. Fjällräddarna lyckades med insatsen att hitta och få hem personen trots mörker och mycket dålig sikt. Fjällräddningen är en frivilligorganisation, precis som Sjöräddningssällskapet. Utan deras branschkunnighet och lokalkunskap skulle statliga räddningstjänsten och polisen få mycket jobbigare insatser.
Andra organisationer är inte lika specialiserade – men fortfarande väldigt viktiga i samhället, och kan vara behjälpliga i kristider. Medlemmarna är samspelta, engagerade, och har koll lokalt. Och övar gör de redan – logistiken kring en fotbollsmatch eller en lokal loppis handlar egentligen om allt som kan behövas i kris: vatten, mat, kaffe, transport, information och kommunikation.
Ukrainska civilsamhället har spelat en enorm roll under kriget. Försvaret har varit beroende av volontärskrafter. Räddningstjänsten har fått ovärderlig stöd med tex mat som folk ordnade till brandmän som var på ständiga insatser. Detta trots att ukrainare inte är lika vana vid att organisera sig. Och vi som kan det här – hur mycket kan inte vi åstadkomma?
Det finns ett initiativ till att utbilda fler som kan agera innan blåljus är framme. Civil Insatsperson (CIP) finns nu på flera håll, där frivilliga utbildas och larmas ut – ett riktigt bra sätt att få ”ögon på plats” och kunna ge initialrapport, samt göra en första insats med en pulversläckare, HLR osv. Men största nyttan är förstås att samhällets resiliens höjs i stort.
Tidigare forskning från samma högskola visar att vi i allmänhet vill hjälpa till i kris – men många vet inte hur. Det är därför viktigt att utbilda och planera inför framtiden, så att engagemanget kan komma till nytta. De som var på plats på skogsbränderna 2018 kanske minns att många privatpersoner ville hjälpa till – men att det inte alltid träffade rätt.
Det är en tanke vi behöver ha med oss: hur tar vi bäst nytta av civilsamhällets potential? Hur utbildar vi och planerar på bästa sätt? Hur kan kompetens bland befolkningen höjas så de kan hjälpa sig själva och andra, förhindra att läget på skadeplats försämras, eller kanske själva göra en insats så att räddningstjänst inte längre behövs?
Jag tänker på ett IVPA-larm jag var på förra året. En förbipasserande hade påbörjat kompressioner, och vi anlände ganska snabbt därefter. Medan vi jobbade så stannade flera bilar och folk rusade fram med all möjlig hjälp. Filtar, hjärtstartare, eller bara sina händer och en stor vilja att hjälpa till. Inget av detta behövdes – räddningstjänsten har egen utrustning, dessutom hade patienten kvicknat till och skulle iväg med ambulans. Men själva faktumet att så många stannade och ville hjälpa gav en tankeställare kring all potential som finns därute. Tänk inte på dem som folk som är i vägen – utan en resurs, som förvisso behöver riktas och ledas. Det gäller att fortsätta forska kring hur vi nyttjar det på bästa sätt, men även jobba lokalt för att verkligen åstadkomma det. Vi jobbar ju mot samma mål – både heltidare, deltidare, brandvärn, CIP:ar, medlemmar i olika frivilligorganisationer, samt – icke att förglömma – helt vanligt folk som vill hjälpa till.
Bildtexter
Text och foto: Lena Wilderäng
Fler texter av Lena här!
