Åsa Brorsson, Kristianstad. Vid det här laget har nog de flesta av SFF:s läsare begripit att jag ibland turnerar runt på olika brandstationer, dricker deras kaffe, snokar bland fordon, kräver plats i gymmet, spelar innebandy och till och med stannar över natten ibland. Och fotograferar, jag fotograferar såklart. Massor.
Jag har besökt många olika stationer de senaste åtta åren, men av någon anledning så har jag aldrig hamnat i Kristianstad, trots att jag bor knappt fem mil därifrån. Så en dag tog jag tag i denna lucka, fjäskade mig in via räddningschefen och den 6 september är det så dags. Det är ändå ett tag sedan som jag hamnade i en helt ny miljö med brandmän jag aldrig träffat och jag känner mig lite som en nybörjare. Och är till och med lite nervös. Tänk om bilderna blir dåliga och alla hatar mig?
Räddningstjänsten i Kristianstad kommun består av fem stationer, varav alla är deltidsstationer förutom Kristianstad, som ligger precis vid den hårt trafikerade E22:an. Det är en stor station med en rejäl fordonspark, det är dubbletter av släckbilar, tankbilar och höjdfordon och här finns en väl utrustad resurscontainer samt båt och bandvagn och säkert något mer som jag har missat.
Hasse, dagens befäl, möter upp mig på parkeringen och välkomnar mig till stationen. Han ser glad ut och verkar inte avsky mig initialt i alla fall. Att jag hamnade i just hans skift ska tydligen mest bero på att han har bestämt sig för att gå i pension och att då få en arbetsdag dokumenterad verkar hägra. Jag lovar honom att göra mitt bästa för att skapa fotominnen åt honom.
Styrkan i tjänst består, förutom Hasse, av Tomas, Kajsa, Johannes, Bengt, Jakob och Jacob och när vi samlas runt larmbordet (som är en intressant historia i sig med sitt gammaldags stuk), får jag berätta om varför jag är här och vad det är jag gör egentligen. Några har “hört talas om mig” (vilket alltid skrämmer mig) och någon är ganska bekant med mina bilder, vilket däremot känns betryggande. Jag drar det vanliga: säg till om jag är i vägen, försök att inte ducka för kameran och det viktigaste: glöm mig inte någonstans.
Alla ser ganska lugna ut över min närvaro och vi drar omgående iväg för en kall rökövning i en tom lokal på andra sidan stan. Det är livräddning med de där aptunga dockorna och övningen är upplagd för att skola in Kajsa, som är både heltids- och deltidsbrandman, i rollen rökdykaretta.
Kristianstad har lyckats få till en underbart angenäm dag vädermässigt sett – solen är extremt positiv och inget ont om Räddningstjänsten Halmstad, som var värd för mitt senaste besök, men det spöregnade non stop – det är svårt att glömma: kamerorna låg på tork länge efteråt.
Rökövningen flyter på, alla dockor överlever, fotografen glöms inte kvar och en snabb titt i kameran visar att bildmaterialet nog kan tänkas duga.
Tillbaka på stationen haffar jag Hasse och blir ett långt samtal om hans mångåriga yrkesliv i räddningstjänstens värld. Han berättar att han också jobbat i Revinge som lärare och hur detta har gett honom vänner runt om i landet.
–Jag och min fru var på semester i Stockholm när vår bil gick sönder i närheten av Lidingö brandstation och när vi klev in där blev jag direkt igenkänd av en av brandmännen och vi fick såklart hjälp, minns Hasse.
Exakt när han ska lämna in uniformen har han ännu inte riktigt bestämt – oron kring de nya arbetstiderna och vad det kan tänkas innebära gör att avtackningen får hänga lite i luften så länge, men senast våren 2024.
Hasse säger att han ser fram emot pensionen men det är med ett nästan vilset tonfall som han reflekterar högt:
–Vad ska man göra sen?
Lite ironiskt är att just den här dagen är en pensionärsförening på besök från en närliggande ort och det är Hasse som fått uppdraget att vara guide. De cirka 20 besökarna är väldigt nyfikna på verksamheten (och två äldre herrar har dessutom arbetat som befäl inom räddningstjänsten tidigare) och frågorna avlöser varandra medan Hasse förklarar och visar alla fordon och deras innehåll och funktioner. Besöket drar rejält över tiden men ingen verkar missnöjd.
Brandmännen diskuterar samtidigt hur man ska lägga upp eftermiddagen med tanke på den där fotografen som traskar omkring i hasorna på dem. Alla är överens om att köra någon typ av lämplig, och helst givande, övning men mitt förslag om katt i träd får inte ens vara med i omröstningen – så mycket för demokrati.
Till sist enas gruppen om att dra igång strålförarcontainern ute på körgården (fotografen kan väl hålla med om att det är fördelaktigt helt visuellt sett) och det är ganska trevligt att återigen befinna sig ute i solen. Även om jag hoppar högt nästan varje gång containern tänds upp. Tydligen har jag inte nerver av stål.
Brandmännen sitter på rad framför containern med ryggen mot mig och när den grå röken våldsamt väller ut ur containerns öppning så får jag känslan av att betrakta en scen ur en Harry Potter-film: brandmännen, försedda med grå extra skyddshuvor mot värmen, påminner lite om dementorer, de extremt elaka varelser som vaktade fängelset Azkaban. Men med tanke på hur varmt jag tagits emot och hur snälla alla har varit under mitt premiärbesök, och hur hårt alla jobbat under dagens övningar, så är det här gänget dock nog mer att betrakta som hufflepuffare (ni som vet, ni vet – ni andra får helt enkelt slå upp det).
Ett riktigt varmt och innerligt tack Kristianstad, jag hoppas att vi ses igen!
Fotoreportage: Åsa Brorsson
Fler fotoreportage av Åsa här!
