Sommarens upplevelser har av många ansetts vara överdrivna farhågor och en medveten nedvärdering av svensk räddningstjänsts förmåga av bl.a. avtalstaktiska skäl. Vi skulle skämmas för att vi ville skrämmas. Vi?
Det är sant att vi har vittnat om en negativ spiral där brist på personal gör arbetssituationen pressad och i många fall omöjlig. Erfaren och utbildad personal slutar, det gör situationen svårare för nyanställda som ofta är utan utbildning. Många nyanställda slutar dessutom inom något enstaka år för det man möter inte är det man trodde eller vad som sas och är rustad för.
Ändå ställer många brandmän upp för att det ska fungera någorlunda, de gör mer och jobbar mer tid än vad någon skulle behöva, personalen måste vara utvilad för att verksamheten ska fungera. Men, nu börjar de tröttna på att inte värdesättas, de känner sig tagna för givet av dem som kan göra skillnad i deras förutsättningar relaterat avtal och arbetsmiljö.
De vill ha rättvis behandling, även när det inte brinner.
Under vårt seminarium vid Almedalen presenterade vi en delrapport från vår enkät om hur svensk räddningstjänst mår. Enkäten redovisar upplevda sanningar från 600 stationer, inte den bild som våra belackare vill framföra i strikt administrativ och vetenskaplig mening. Kanske var det en sådan sanning som förre räddningstjänstutredaren Aud Sjökvist försökte få fram, den dög inte heller. Man blir fundersam över vad som skulle kunna duga och vad som är sant. Är det av rädsla för att förlora sin makt, position och vänskapskrets som man hellre tiger och försöker tysta dem med avvikande åsikter eller fattas besluten på ren och skär oförmåga och okunskap? Svaret kommer med tiden!
Alldeles nyss sa man att ”beredskapen är god och förmågan hög, problemen är av mindre betydelse”. Sedan började det brinna, på många ställen samtidigt och mycket i Jämtland, Gävleborg och Dalarna. Räddningstjänsten och en stor mängd frivilliga, försvaret, myndigheter och organisationer ryckte in och stöd kom från flera hundra brandmän från Danmark, Frankrike, Finland, Italien, Portugal, Litauen, Polen Tyskland och Norge. Med sig hade de egen utrustning, flygplan för brandbekämpning, helikoptrar, fordon och specialistkompetens. Ju längre tid det brann desto fler var tvungna att bekänna färg mot skammens rodnad. Men trots sommarens bränder försökte och försöker några fortfarande hävda att allt-är-bra, det säger en hel del om våra problem och varför vi är där vi är.
Det måste byggas broar och vindbryggor mellan olika aktörer, återställa och stärka den operativa förmågan hos räddningstjänsten. Vår enkät visar stora brister och differenser i vad man säger sig ha och säger sig klara av mot vad det egentligen finns och man kan, trots att räddningstjänster bara är dimensionerade för vardagsolyckor eller ens det på vissa ställen. Man räknar med att hjälp kommer för att hantera större eller längre uppdrag eller där man behöver särskild utrustning eller kompetens. Problemet är att många kommuner tänker likadant, vem kan då bidra med hjälp? Det saknas övergripande styrning och kontroll, så blir det när kommunerna prioriterar den egna budgeten utan att ta hänsyn till andra.
Svensk räddningstjänst har uppenbara problem, det närmsta året är avgörande i många delar i hur och om det ska lösas. Vi kommer vara där och vi kommer att höras för vi vill slippa skämmas och oroas. Skämmas när vi jämför oss eller än värre, när våra internationella kollegor jämför sig med oss. Slippa oroas för att räcka till och klara vårt uppdrag .
Jag avslutar med ett stort tack till alla som slitit med släckning och allt arbete runt omkring i sommar. Numera så bör det ju ske på flera språk relaterat vår förmåga:
Tack, Tak, Takk, Kiitos, Danke, Grazie, Dziekuje, Merci, Aciu,Obrigado.
/ Peter
Peter Bergh
Förbundsordförande
