Redan 2008 slog Brandmännens Riksförbund larm om hot och våld mot blåljuspersonal. Rapporten överlämnades till dåvarande justitieminister Beatrice Ask och blev startskottet för Blåljuslagen. Sedan dess har räddningstjänster runt om i landet kämpat med olika projekt för att möta problemen.
Ett exempel är R.I.S.K, initierat av Räddningstjänsten Syd som en motåtgärd mot den hotfulla utvecklingen i Rosengård. Det började med kaffe och bullar i försök att bygga förtroende – men femton år senare har vi fortfarande inte sett slutet på den här verkligheten.
Har situationen blivit bättre sedan dess? Svaret är krasst: nej. Våldet har eskalerat. Gränsen för att angripa blåljuspersonal är i dag skrämmande låg. Vi lever i ett samhälle där psykiskt sjuka lämnas vind för våg när vårdinstitutioner stängs, där gängkriminella och deras minderåriga springpojkar sprider skräck – utan konsekvens, utan respekt, utan gränser.
Och vad är det som gång på gång brister? Kommunikation. Jag har själv stått i situationer där vi blivit utsatta för hot, stenkastning och rena överfall. Vid en trafikolycka på Södermalm mötte vi en till synes enkel kollision. När vi kliver ur brandbilen ser vi ett vapen på passagerarsätet. Polisen finns redan på plats – men står i skydd bakom sina avspärrningar. På deras uppmaning får vi brandmän ta hand om pistolen innan de ingriper. Är det här den svenska modellen? Vattentäta skott mellan myndigheter, där det är vi som riskerar livet för att täcka upp för systemets brister?
Det här handlar inte om någon som känner sig kränkt. Det handlar om vår arbetsmiljö. Om rätten att komma hem från jobbet levande. Om att blåljuspersonal måste få information innan vi skickas rakt in i farliga situationer.
Vi åker i dag på larm där vi inte har en aning om förutsättningarna – suicidhot, IVPA, särskilda händelser. I vissa fall är det rena lotteriet om vi möter en människa i kris eller en tungt beväpnad kriminell. Vi har länge begärt skottsäkra västar för riskfyllda uppdrag. Svaret? Tystnad. Kanske förväntas våra larmkläder skydda mot allt? Det gör de inte. De skyddar inte ens mot de giftiga brandgaser som långsamt gör oss sjuka.
Hur länge ska vi acceptera detta? Hur många fler hot, överfall och nära döden-situationer ska vi blåljusarbetare behöva stå ut med innan beslutsfattarna inser allvaret?
Det som aldrig borde hända – att de som räddar liv själva offras – händer redan. Nu krävs handling, inte fler utredningar, inte fler ursäkter.
Anders Ankan Cederberg, Förbundsordförande Brandmännens Riksförbund
Firefighters.se
#BlåljusUnderAttack #TryggArbetsmiljöNu #StoppaVåldet #SkyddaDemSomRäddar #BlåljusLagen #RespektFörBlåljus #IngetMerHot #TrygghetFörAlla #SamhälletsFrontlinje #HandlingInteOrd #BrandmännensRiksförbund #SwedishFirefighters
