Brandmännens Riksförbund skapade en arbetsgrupp som undersökte hot och våldssituationer som drabbat brandmän 2008. Det var ett växande problem och arbetet avslutades med en rapport som spreds såväl inom räddningstjänsten som till andra organisationer, myndigheter och inte minst till våra politiker.
Tanken med rapporten var att väcka debatt och skapa förståelse för ett växande samhällsproblem. 2009 träffade BRF dåvarande Justitieminister och överlämnade en skrivelse med konkreta förslag samt förslag på ett straffrättsligt skydd för blåljuspersonal. Vi gjorde en ny undersökning 2015 och hade ett antal debattartiklar i nationell press och vi talade även om detta i Almedalen 2018. Sedan dess har vi, trots att vi är brandmän, försökt hålla den lågan brinnande och var mycket aktiva mot politiken inför den nya blåljuslagen 2020. För att citera mig själv: -”Vi är inte rustade för detta och vi balanserar mot ännu fler och mer riktiga tråkigheter och här handlar det om det vi vanligen hanterar, liv och död, men med våra egna som insats för att kunna göra vårt jobb. Att hjälpa dig.”
Visst, vi har fått löften, det har varit utredningar och även då lagändringar, men vi är fortfarande missnöjda eftersom skyddet för och attityder mot blåljuspersonal har mycket kvar att önska. I närtid har frågorna varit svåra att driva då Blåljuslagen måste-ju-få tid att verka och inte minst, utredas. Så på något sätt har frågorna andats ni-får-väl-vänta-och-vara-nöjda.
Så kom sommaren och semestrar.
Och ett polismord i Göteborg.
Och fler skjutna barn.
Oavsett om det var meningen eller inte så är det i en ny kontext med ökat våld i en hänsynslöshet som inte bryr sig om vad hur, vem eller vilka som drabbas. Sverige har enligt BRÅ gått från europeisk botten till toppen på 20 år gällande dödligt skjutvapenvåld. Alltså under samma tidsperiod som vi drivit frågor om våld mot blåljuspersonal.
Vi kan ställa oss frågan om vi-såg-det-komma? Jag vill med fog påstå att – ja, det gjorde vi. Åtminstone vi som är i verkligheten, så kanske skulle de som har svar på allting men inte lösningarna på någonting kunna släppa skrivbordskanten och prova på den, verkligheten alltså. Eller åtminstone lyssna på de som är i den. För trots allt arbete och alla varningar så är Sverige mer eller mindre oförberett och illa rustat för att dagligen möta organiserad brottslighet, extremism och ett dysfunktionellt lokalsamhälle. Det har gått från oro till att det skrämmer, åtminstone mig. Jag har nära släkt och många vänner som är poliser. Ännu fler bland brandmän och ambulansare och har varit i den här branschen i olika anställningar sedan 1979 och relaterat detta var det bättre förr.
Det har gått alldeles för långt, staten måste återta kontrollen och återvinna tryggheten – det är faktiskt en stats främsta uppgift. Att värna medborgarnas säkerhet och i dess främsta led blåljuspersonalen. Lyssna på, värna och vårda dem och jag är övertygad om att returresan i detta elände är inledd. Det är ingenting fel på förändring, bara den går i rätt riktning.
Ta hand om er och var försiktiga. // Peter
Fler ledare hittar du här
www.brandfacket.se
