Hem » Olas spalts » Våldet och räddningstjänsten
Våldet och räddningstjänsten
Foto: Facebookbrandmannen

Våldet och räddningstjänsten

Återigen känns det aktuellt att skriva om våldet i samhället och räddningstjänsten. Det har gått ett år sedan kravallerna i Husby och under det året har flera andra händelser inträffat där räddningstjänst måste utföras under hot och med risk för våld mot insatspersonal.

Det kanske tråkigaste i sammanhanget är att samhället verkar acceptera våld och våldsamheter. Gradvis höjs då nivån på våldet. Man är rädd för att vi ska nå en nivå där det är accepterat att en brandman ska tåla lite stenkastning.

Det kanske tråkigaste i sammanhanget är att samhället verkar acceptera våld och våldsamheter. Gradvis höjs då nivån på våldet. Man är rädd för att vi ska nå en nivå där det är accepterat att en brandman ska tåla lite stenkastning.

På konferensen ”befälsmötet” hörde jag en talare prata om ”att se våldet som en naturlig del i räddningstjänsten”. Hans andemening i detta var nog att vi skulle vara beredda och tränade på att möta våld och hotsituationer. Det ger dock kalla kårar på mig om vi börjar diskutera våld mot räddningstjänstpersonal som något naturligt.

Händelser kring den allsvenska fotbollspremiären i Helsingborg i år ger en tydlig bild av ett samhälle där man accepterat och böjt sig för våldet. Jag jobbade själv under dygnet fram till matchdagen till det som man sade skulle bli en fotbollsfest. Jag tyckte det syntes tydligt flera dagar innan att det skulle bli orgie i våld och kravaller.

De senaste årtiondena har s.k. högriskmatcher följt samma mönster. Ankommande ”supportrars” väg kan följas fram till orten där matchen spelas. Den kantas av vandaliserade tåg, bussar och vägkrogar. Väl på plats brukar ankomststationen vandaliseras och ett antal mer eller mindre organiserade slagsmål utkämpas. Därefter följer en eller flera vandaliseringar av några utvalda krogar, oftast med stora slagsmål som följd. När det närmar sig match måste något som liknar undantagstillstånd införas där polisen försöker hålla grupperingarna av ”supporters” åtskilda då de tågar upp till arenan. Väl på arenan är det som händer där ”småsaker” i förhållande till det som inträffar utanför före och efter match. När matchen är slut ska återigen ”undantagstillstånd” införas för att lotsa ”supportrarna” till avfärdsställena. I samband med detta inträffar återigen vandaliseringar och slagsmål.

Alla dessa ”förväntningar infriades” på premiären. Vi var beredda och hade handlingsplanen för våld och hot aktiverad. Det som gjorde att det var lite utöver det vanliga var att en hockeymatch i regionen gav ”supportrar” anledning att komma en dag tidigare. Det märktes tydligt på lördagskvällen. Kvällen och natten blev stökig och stämningen i staden var oerhört spänd. Den första större våldshandlingen inträffade runt midnatt då en krog stormades och flera personer skadades allvarligt. Det följdes av flera mindre sammandrabbningar fram till 4-tiden på morgonen då vi larmades till en trafikolycka i centrala staden. Bråk uppstod direkt mellan de inblandade men det lyckades första styrka på plats lugna ner och avstyra. Räddningsarbetet gick igång och polisen var också snabbt på plats med flera patruller. Inför våra förvånande ögon uppstod ett större tumult och slagsmål mellan åskådare till olyckan strax efter. Polisen kunde snabbt och proffsigt avstyra bråket och omhänderta flera inblandade.

Därefter följde en fortsatt tid med bråk och skadegörelse fram till strax innan matchstart, då en person dog i oroligheterna. Detta ledde till så våldsamma kravaller att matchen fick avbrytas. Våldsamheterna kulminerade ute i staden på flera olika platser och det var nog ren tur kombinerat med polisens arbete som gjorde att inte fler dödsoffer krävdes.

Detta var alltså ingen oförutsedd händelse. Det är ett exempel på konsekvens av att samhället för många år sedan böjt sig för våld och våldsverkare.

Jag hoppas innerligt att våld mot räddningspersonal är något som inte görs till en normalitet. Det borde vara nolltolerans mot detta från samhällets sida. Men tyvärr ser jag att även här blundar man och kör vidare. Vad är det för samhälle vi vill bygga egentligen? Det går inte att bygga upp ett samhälle där dagligt våld accepteras.

Om Ola Morin

Ola Morin började arbeta vid Helsingborgs brandförsvar år 1982, och tjänstgör nu som insatsledare och kompetensutvecklare där. Han är medlem i BRF sedan år 2010.

Läs även

Har vi verkligen de politiker vi förtjänar?

”Vi har de politiker vi förtjänar” hör jag ibland. Jag tycker inte det stämmer, i …