Hem » Krönikor » Inte ett slut, utan en fortsättning!
Inte ett slut, utan en fortsättning!

Inte ett slut, utan en fortsättning!

Jag är en person som fick bli det jag ville bli när jag gick i skolan. Jag upplevde en fantastisk lycka den dagen jag blev antagen som brandman i dåvarande Stockholms brandförsvar. Det var då det började, för 31 år sedan, min första dag på Vällingby brandstation i västra Stockholm.

Anders ”Ankan” CederbergJag blev mottagen av brandmännen som hade framtiden bakom sig och som skulle bli mina förebilder. Jag skulle arbeta i samma grupp som dessa brandmän, vilka hade varit med om allt – ja, det fanns faktiskt inget som de inte hade varit med om. Nu var jag en av dem och hade fått världens bästa jobb. Att få vara en del av detta, att höra brandmannen säga ”jag lär mig fortfarande något nytt varje dag trots 25–30 år i yrket”, det gick utanpå det mesta! Och nu skulle jag, genom deras erfarenhet, lära mig allt om brandmannayrket – jag lovar att jag längtade till jobbet varje ledig dag!

Att man skulle vara med i facket var det första jag fick lära mig – det var bara så helt enkelt. Det här med facklig tillhörighet diskuterades redan för 31 år sedan. De erfarna, luttrade och väderbitna brandmännen ville något mer när det diskuterades på brandstation. De var inte nöjda, de ville ha ett eget opolitiskt fack som bara arbetade med branschen, alltså något helt annat än det som är reglerat efter den svenska modellen. Jag gick med i Kommunal för att man skulle, det var det enda alternativ som erbjöds under dåtiden och när jag ändå var med ville jag vara med och påverka framtiden.

Faktum är att det, redan då, i brandförsvarets fackklubbs styrelse diskuterades att bilda något eget. Det var där det började, tankarna som snurrade i huvudet hur vi skulle bli ett eget fackförbund för bara brandmän. Tankar som följde med mig genom mitt yrkesliv i Stockholms brandförsvar, tankar som till slut hamnade i nutiden och framtiden hos Brandmännens Riksförbund.

En annan sak som har påverkat mig och mitt liv är de brandmän som var mina arbetskamrater, som tog emot mig på brandstation för 31 år sedan. Åren gick och en efter en gick i pension vid 58 år och kort därefter hörde man att flera av dem blivit sjuka i cancer och därefter dog de. Det blev ett talesätt att man bara hann med att vara pensionär i två år – sedan blev man sjuk. Det var en märklig reflektion, där jag blev rädd för att gå i pension och sen drabbas av samma öde. Varför skulle jag klara mig och inte de? Jag förstod inte sambandet då mellan cancer och yrket som brandman.

Jag har på ett brutalt sätt förstått det jag inte förstod tidigare då jag själv blev drabbad av cancer. Jag har fortsatt att jobba på högvarv efter min sjukdom men nu har kroppen sagt stopp. Det gör att jag nu har ställts inför ett val av min läkare: hur jag ska leva i framtiden – om jag ska bli frisk och leva ett bra liv med min familj.

Valet blev enkelt. Jag kommer nu att ägna min tid åt familjen, mitt yrke som brandmästare i Storstockholms brandförsvar och min roll som styrelseledamot i Insamlingsstiftelsen Brandmännens Cancerfond.

En man gör inget lag och Brandmännens Riksförbund växer sig starkare för varje dag – och det känns tryggt att ändå lämna in när man är på ”topp”. Sveriges brandmän är värda ett eget branschförbund och jag vet att det kommer att lyckas. Bevis finns i våra grannländer.

Det har blivit ett antal krönikor här i tidningen som har upprört och påverkat. Jo jag har gett och fått ”snytingar”. Många utmaningar och frågor återstår, och då inte minst nedskärningen av svensk räddningstjänst. Okunniga politiker som alltid tittar på den billigaste kommunen utan att se sina egna risker. LSO som tolkas på många sätt; och då oftast så att man kan skära ned. Rekryteringsproblemen av deltidsbrandmän som kan lösas med att öppna plånboken. Arbetet med att minska brandmännens exponering mot cancerogena ämnen i brandröken. ”Genusforskarna” som med hjälp av MSB trollar bort alla olyckor och överlåter till sannolikheten att saker händer för att ta bort alla krav så att alla kan bli brandmän. Resten av tiden ägnas utan självkritik åt studier som visar männens brister.

Som ni ser finns det många frågor och jag har säkert glömt något och fler kommer att tillkomma. Men nu är det de sista raderna jag skriver i min krönika,”Its over now”. Känns vemodigt men samtidigt är det som det är, det är bara att konstatera att det händer saker i livet. Micke Strand som är som jag, fast yngre, kommer att ta över pennan och skriva ”Strands krönika” i Swedish Firefighters. Med andra ord så är det inte över nu utan en fortsättning.

Livet går vidare i en ny fas och jag hoppas att få träffa många av er som jag har haft förmånen att lära känna i min roll som förtroendevald i BRF på en annan planhalva i framtiden. Nu tar jag plats på läktaren för att följa det som sker i Räddningstjänstsverige genom att gå till brevlådan och fortsättningsvis läsa Swedish Firefighters vid köksbordet. Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval och ser fortfarande fram mot att gå till jobbet på Storstockholms brandförsvar varje dag. Nu har jag förmånen att vara den som med min erfarenhet kan ge tillbaks allt jag lärt mig under 31 år. Tack för ert stöd genom åren.

Anders ”Ankan” Cederberg,
vice förbundsordförande i brf

Om skribenten

Text: Anders ”Ankan” Cederberg

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

Att tänka det otänkbara.

Det kom nyligen ett lagförslag om blåljussabotage som vid första anblicken verkade bra. När man …