PFAS OCH BRANDMÄNNENS HÄLSA Hur farligt är egentligen vårt eget arbete? Bo Andersson (MSB) och Peter Bergh (BRF) tog tag i den frågan i början av 2010-talet. Den handlade inte om en enskild insats eller ett specifikt tillbud, utan om något mer svårfångat – kemikalier, exponering och en misstanke om långsiktiga hälsorisker.
Samtidigt ökade användningen av skum vid brandsläckning. Metoden sågs då som effektiv och i vissa fall skonsammare mot miljön. Men bilden var inte entydig.
I en tidigare artikel som BRF tog fram beskrivs situationen som alarmerande. Där lyfts hur brandmän är överrepresenterade i cancerstatistik och hur både fertilitetsproblem och andra hälsorisker kopplats till yrket. Samtidigt pekas skummedel ut som en möjlig bidragande faktor – ämnen som både kan påverka människor och stanna kvar länge i miljön.
Vi ställde oss en fråga som var lika enkel som svår: Gör vi rätt, eller bara det vi alltid har gjort?
När praktiken började ifrågasättas
Kritiken handlade inte bara om innehållet i skummet, utan också om hur det användes. I artikeln beskrevs en utveckling där skum blivit allt vanligare, även i situationer där alternativ skulle kunna finnas. Samtidigt saknades ofta uppföljning av vilka konsekvenser valen fick – både för arbetsmiljö och miljö på längre sikt.
Det fanns också internationella signaler. I vissa länder hade användningen av skum redan begränsats kraftigt, och krav på efterrapportering och motivering infördes vid varje användning.
Det som tidigare varit rutin började framstå som något som borde prövas – inte tas för givet
Tester som gav nya svar
För att komma vidare behövdes mer än diskussion. Under 2014 genomfördes tester i Borås där olika släckmetoder jämfördes. Resultaten blev en viktig pusselbit i förståelsen av både effektivitet, risker, PFAS och brandmännens hälsa.
Skillnaderna var tydliga. Där skum och CAFS lämnade kvar höga temperaturer och risk för återantändning, visade vattenbaserade metoder en betydligt lägre eftertemperatur och stabilare resultat. Samtidigt riktades fokus mot exponering – inte bara vad som händer i brandrummet, utan vad som händer i kroppen.
Forskningen gav bilden djup
För att förstå det behövdes vetenskap. Vid Örebro universitet inledde Anna Kärrman studier av PFAS i brandmäns blod. Genom att jämföra olika grupper, nya i yrket och de med lång tjänstgöring, gick det att se mönster över tid.
Det blev ett viktigt steg från misstanke till kunskap. PFAS visade sig inte bara vara något man kunde exponeras för tillfälligt, utan ämnen som stannar kvar i kroppen och i miljön under mycket lång tid.
En avgörande länk till myndigheterna
Det som verkligen förändrade utvecklingen var när frågan tog steget utanför yrket. Här fick Bo Andersson en viktig roll. Genom sitt arbete vid Myndigheten för samhällsskydd och beredskap bidrog han till att lyfta frågan från en intern angelägenhet till något som behövde hanteras nationellt.
Det handlade inte om att ta över frågan utan om att ge den en plattform där den kunde växa.
I samverkan med bland annat Kemikalieinspektionen och Livsmedelsverket byggdes ett nätverk upp. Från början var det få aktörer, men det utvecklades snabbt till ett brett kunskapsutbyte med myndigheter, forskare och räddningstjänster från hela landet.
Det var här som enskilda erfarenheter började formas till gemensam kunskap och vidare till åtgärder.
Från nätverk till förändring
När PFAS-föroreningar i dricksvatten uppmärksammades 2014 blev frågan akut även utanför räddningstjänsten. Arbetet i nätverken och forskningen bidrog till att ge underlag för beslut. Kemikalieinspektionen tog fram förslag om att begränsa användningen av fluorbaserade skum och att kräva uppsamling av släckvatten.
Samtidigt började räddningstjänster förändra sina egna arbetssätt. Skum blev något som skulle motiveras, inte användas per automatik. Det var en tydlig förskjutning, från vana till medvetna val.
Det som växte fram blev större än diskussionen om skum
Det handlade om hur beslut tas i en operativ verklighet. Om balansen mellan att agera snabbt och att tänka långsiktigt. Och om att väga in konsekvenser som inte syns direkt vid insatsen.
Den tidigare BRF-artikeln pekar på just detta – att frågor om miljö och arbetsmiljö sällan följdes upp efteråt, och att kunskapen inte alltid nådde hela vägen ut till dem som stod mitt i arbetet. Det blev tydligt att förändring inte bara handlar om teknik eller produkter, utan om kultur.
Ett arbete som fortfarande pågår
Mycket har hänt sedan de första frågorna ställdes. Kunskapen om PFAS har ökat. Riktlinjer har förändrats. Lagstiftning har skärpts. Medvetenheten inom räddningstjänsten är en annan idag än för tio år sedan. Samtidigt finns ämnena kvar i marken, i vattnet och i kroppen. Det gör att arbetet inte kan avslutas. Bara fortsätta.
Och kanske är det just där betydelsen av det som gjordes då blir tydlig. Att någon började ställa frågor, att fler tog dem vidare och att de till slut nådde hela vägen in i systemet. En rörelse från erfarenhet till kunskap, och vidare till förändring.
Fredric Persson
Firefighters
Brandmännens Riksförbund
