RÄDDNINGSTJÄNSTENS RYGGRAD Ytterligare en sommar och semester är lagda till handlingarna och jag ser fram emot hösten med en rad spännande uppdrag som står för dörren. Men innan dess en liten återblick. Jag kan tyvärr konstatera att det både inför och under sommaren har kommit frågor till BRF från medlemmar som är deltidsbrandmän om varför de inte får semester. Ja, det är definitivt en berättigad fråga.
När man pratat en stund om semesterlagen, kollektivavtal med mera brukar det oftast stå klart att arbetsgivaren inte har semesterplanerat ett enda dugg – men dessutom säger: Vi kan inte bevilja din semester, så du får prova att byta med en kollega!
Vilken usel personalpolitik, skulle en arbetsgivare någonsin säga så till en heltidsbrandman? Nej, det skulle knappast inträffa. Så vad är då skillnaden mellan en heltidare och en deltidare när det gäller semesterlagen? Ingen, det är ingen skillnad.
Ändå tycks det fortsätta. När ska de här frågorna upphöra? Kanske aldrig om man som arbetsgivare inte förstår bättre. Men då får man faktiskt ta sig i kragen, sätta sig i skolbänken och läsa avtal och lag. Punkt!
Semesterfrågan är tyvärr återkommande. De arbetsgivare som faktiskt planerar rätt kan samtidigt ha svårt att bevilja semestrar enligt önskemål, och det kan bero på att man har brist på deltidsbrandmän. Man försöker säkert rekrytera så gott man kan. Men det räcker inte alltid. För så fort man har rekryterat någon ny kan äntligen de som velat sluta länge lämna – och så är det brist igen. Kanske.
Hur ska då den här ekvationen lösas? Eftersom räddningstjänsten är kommunalt styrd är det i grunden ett kommunalt problem. Men det blir samtidigt ett nationellt problem eftersom svensk räddningstjänst hela tiden har brist på deltidsbrandmän – och dessutom har svårt att behålla dem man redan har.
Det måste helt enkelt till en satsning från våra rikspolitiker. Deltidsbrandmännen förtjänar mer än en kronas löneökning till 33,80 kronor i timmen när de har beredskap och en anspänningstid på mellan fem och tio minuter vid larm – dygnet runt, året om. Och det slutar inte där. De ska dessutom utbildas vidare inom olika områden för att klara av räddningstjänst under höjd beredskap.
Räddningstjänsten ska, som sagt, vidareutvecklas. För inte så länge sedan infördes även larmtypen PDV – pågående dödligt våld. Nyligen fick räddningstjänsten i Södra Dalarna agera på en insats i Fagersta. Enligt de första uppgifterna agerade polisen väldigt snabbt, vilket begränsade ytterligare skador.
Men oavsett vilket – vad gör en sådan händelse med brandmännen? Hur mår de nu? Kände man de skadade, är man kanske till och med släkt med någon? Risken är ju stor att det är och blir så.
Därför är det oerhört viktigt att det efterföljande psykosociala arbetet finns färdigt att sjösätta så fort någon trycker på knappen. Avlastningssamtal efter insatsen måste kunna initieras direkt, men det måste också ske en noggrann uppföljning av varje individ.
Jag är själv samtalsledare och har genomfört en del samtal genom åren. Men jag har också själv fått avlastning och vet därför hur viktigt det är. Jag hoppas verkligen att alla räddningstjänster kan erbjuda detta. Om det inte är så behöver man se till att det finns – man har rätt att få hjälp och må bra efter svåra larm.
Sköt om er!
Magnus Krantz
Fler ”Ombudsmannen har ordet” här!
