Hem » Artiklar » Hur handskas vi med hot och våld?
Hur handskas vi med hot och våld?
Brandskyddsföreningen Sverige stod i oktober värd för ett erfarenhetsseminarium om hot och våld, på Ersta konferens i Stockholm. På bilden ses några av föreläsarna: Främre raden fr. v: Michael Frejd, samordnare av brottsförebyggande frågor i Spånga- Tensta stadsdelsförvaltning, Lars Magnusson, Cecilia Uneram, och Anders Bergqvist. Bakre raden: Per Anders Lindfeldt, Johnny Lindh och Henrik Persson

Hur handskas vi med hot och våld?

Brandskyddsföreningen Sverige arrangerade, i oktober, ett erfarenhetsseminarium om hot och våld, där representanter främst från räddningstjänsten och polisen berättade om sina erfarenheter från kravallerna i bland annat Husby, Göteborg och Rosengård. Sammanfattningsvis är arbetsmiljön för personalen Prio 1 i det akuta skedet. Samverkan mellan myndigheter, kommunala förvaltningar och olika slags föreningar är av största vikt för att förebygga händelser av detta slag.

Brandskyddsföreningen Sverige arrangerade, den 3 oktober, ett erfarenhetsseminarium om hot och våld, på Ersta konferens i Stockholm. Cecilia Uneram, i dag brandingenjör och verksamhetsutvecklare på Brandskyddsföreningen, och tidigare bl a räddningschef vid Västra Sörmlands räddningstjänst, uttryckte att hon har en känsla av att hennes kollegor inom svensk räddningstjänst är oförberedda vad gäller situationer där personal utsätts för hot och våld och att hon var nyfiken på hur olika räddningstjänster arbetar med detta. Hon framhöll att seminariet var ett avstamp för att jobba vidare med frågorna.

Anders Bergqvist, generalsekreterare vid Brandskyddsföreningen, konstaterade att det – normalt – inte brinner på svenska arbetsplatser varannan vecka, men att så dessvärre är fallet på våra skolor, samt att det ingen annanstans i världen förekommer anlagda bränder i skolor av sådana ”epidemiska” mått som här.

Frågan är då vad grundorsaken till denna ”sociala oro”, som upploppen nu kallas är, på individnivå. Anders Bergqvist konstaterade att den som känner sig sedd, hörd och bekräftad inte anlägger bränder eller kastar sten på brandmän. Under tiden som räddningsledare på dåvarande Stockholms brandförsvar väntade han ibland på en brytpunkt vid en bensinstation en kilometer ifrån branden.

”Jag känner många erfarna brandmän, och ingen är rädd att gå in där det brinner, men flera beskriver rädsla för att åka in på områden där containrar brinner.”

Aldrig i min vildaste fantasi

Göran Svensson, Storstockholms Brandförsvar (SSBF), tjänstgjorde som vakthavande brandingenjör när det första larmet kom, gällande tre bilbränder, både last- och personbilar, i Husby. Han vidhöll att han aldrig i sin vildaste fantasi hade trott att något sådant skulle kunna inträffa, som den vecka, vilken började den 19 maj.

”Det var något av det överjävligaste jag har varit med om – ungefär samma känsla uppstod som under explosionen på Hornsbruksgatan år 2004.” (När rökdykare gick in i ett garage började fyrverkeripjäser, tillhörande en butik som hade förråd i lokalen, flyga runt omkring dem, reds anm.)

”Prio 1 var personalens säkerhet och arbetsmiljö, och det värsta var hoten från människor som sa ”kom inte hit!” Jag fick en flashback till kravallerna i Frankrike, år 2005”, sa han och framhöll hur stolt han är över hur SSBF, från högsta ledningen, hanterade säkerheten, samt över personalen i hela organisationen – det blev mycket extrajobb även för kansliet och städarna.

”Ingen personal skadades – inte ens ett plåster användes. Men vi drog tillbaka mellan 30 och 40 man när ett garage brann, eftersom verbala hot kom från personer längst fram i linjen. Det blev en mental knut; vi vill ju vara ”good guys” och tidigare var vi fredade.”

När så många som mellan 15 och 20 bilar sattes i brand inom loppet av 5 – 10 minuter var räddningstjänsten maktlös. Göran Svensson förvånades när även vårdinrättningar och skolor sattes i brand. Samtidigt skulle också övriga larm, såsom trafikolyckor hanteras. Extra enheter fick sättas in och de extra kostnaderna hamnade på 100 000 – 150 000 kronor per dygn under den vecka som kravallerna pågick.

”En viktig erfarenhet som vi har dragit är att det är mindre bra att skicka ut en styrka med bara tre man sådana här gånger, samt att det är viktigt att man så mycket som möjligt håller ihop inom enheten”, framhöll han.

Snabba beslut på plats

Han betonade att SSBF var duktiga på att dokumentera icke släckta fordon, vilket är viktigt, eftersom försäkringsbolag annars kan rikta kritik mot detta. En sak som kan utvecklas, enligt Göran Svensson, är samarbetet mellan de två larmcentralerna i Stockholm. Samt borde Rakel ha modifierats tidigt, på samma sätt som under t ex nyårshelgen.

”Polisen använder ibland brandstationer som ledningsplatser, men vi vill inte ha er där, när ni jagar buset. Annars är samarbetet gott”, sa han vidare och påpekade att den framflyttade ledningscentralen, med den vakthavande brandingenjören nära piketpolisen på plats var ett vinnande koncept, eftersom kommunikationsvägarna kortades – snabba beslut kunde tas där informationen fanns.

Beställde sophämtning

Ulf Nilsson, Räddningstjänsten Syd (Rsyd), berättade att man blev tagna på sängen när moskén brann år 2003. Anlagda bränder – liksom även bl a stenkastning mot räddningstjänsten förekom även följande år, men nästa ”milstolpe” var när källarmoskén i Herrgården brann i december 2008, varefter det brann nästan dagligen under fyra månader. Vid ett tillfälle avbröts en insats, eftersom personalens säkerhet inte kunde garanteras.

”Detta fick katastrofala följder; tidningarna skrev rubriker som sa att vi inte klarade jobbet och inte brydde oss om medborgarna, och vårt förtroende rasade.”

Även i Rsyd genomfördes en mängd åtgärder för att i det akuta skedet skydda personalen, bl a att ett befäl och en polispatrull kontrollerade själva brandhärden och kände av läget, innan släckning påbörjades. Samt förstärkt skydd; under en period bar brandmännen västar mot splitterbomber, och övervakningskameror installerades på släckbilarna.

Ett av problemen var att restaurangpersonal, på vägen hem på helgerna, la sopor i containrar, varpå bränder anlades här. Den sjätte helgen beställde Rsyd själva sophämtningar från VA verket.

Sedan detta arbetar man kontinuerligt på olika sätt med att bygga relationer till människorna i Rosengård och andra områden. Mycket sker rutinmässigt i samverkan med polis, fastighetsägare, socialtjänst, skolor – samt olika föreningar och religiösa samfund. Hembesök görs två gånger i varje lägenhet. Enligt Ulf Nilsson är detta ett arbete som burit frukt, även fast antalet anlagda bränder fortfarande är högt.

”Samverkan är nyckeln. I juni hade vi noll utomhusbränder, sammanlagt har det bara varit ett tillbud hittills i år”, sa han.

Grov brottslighet

Lars Magnusson, Räddningstjänsten Storgöteborg (RSG), berättade att under Göteborgskravallerna 2001, hördes antagonister säga ”kasta inte, det är räddningstjänsten”, men att fem år senare började en förändring märkas, och sedan dess har en markant ökning av stenkastning skett – och även Molotovcocktails kastas. År 2009 kastades en fem kilo tung sten – från en gångbro i Kortedala, in genom rutan på en utryckande brandbil – som skadade en person allvarligt. Bakhåll har förekommit och en brandman har hotats till döden.

”Vi har ingen Rosengård, men det sker mer frekvent i vissa delar, såsom Biskopsgården och Frölunda”, sa han och underströk att ett nytt tankesätt måste till eftersom vissa insatser gäller grov brottslighet; sådant som att bilar sprängs och grön laser används – och insatspersonalen måste få kunskaper om vad som kan hända.

”Även räddningstjänsten kan bli inblandad när gängen skjuter på varandra och på polisen.”

År 2009 bildades en permanent arbetsgrupp för att bygga upp kunskaperna om hot och våld. Rutiner och larmplaner har omdaterats, med hänsyn till detta begrepp. Bilarna har fått okrossbara rutor och all personal har fått glasögon som skyddar mot grön laser.

Per Anders Lindfeldt, RSG, berättade att man redan efter insatsen på Backaplan, år 1998, började fundera på vilka möjligheter som fanns att påverka människor, varpå en ökad närvaro påbörjades i skolorna.

”Det handlar inte så mycket om oss när det skjuts i Biskopsgården, och de boende där är på vår sida, det är grymt viktigt att vi förstår det och det är viktigt att vi är på plats när det brinner. När stenen kastades i Kortedala var det en ungdom som reagerade och tog kontakt med oss och som har besökt oss, och andra har följt efter.”

Enkel instruktion

Henrik Persson, tidigare bl a Rsyd, tjänstgör som brandmästare i Höganäs, och ingår i den operativa gruppen i Skåne Nordväst, en samverkan med tio räddningstjänster. Den operativa gruppen har sammanställt en instruktion – enkel att sätta sig in i och lätt att följa – för hur personalen ska bete sig, om de hamnar i hot och våldsituationer.

Samverkan är nyckeln

Seminariet hade flera andra punkter, bl a berättade Anders Enstam, Södertörns Brandförsvarförbund och Patri Ungsäter från polisen i Södertälje, om sitt samarbete. Johnny Lindh från polisen informerade om den nyutgivna Metodhandboken, som kan användas av alla blåljusorganisationer.

Samt berättade två personer, boende i Husby, om sina erfarenheter – båda framhöll att det var när invånarna själva på olika sätt aktivt tog tag i situationen som det lugnade ned sig. Alla var ense om att samverkan mellan berörda myndigheter, kommunala förvaltningar, samt olika grupper av allmänhet är en nyckel vad gäller att stävja utbrott av ”den sociala oron.”

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

Blåljusgalan- Zonny eldsjäl Priset, samt övriga pristagare 2019.

Brandmannen Modi Ibrahim tilldelades priset Zonny Eldsjäl för sitt ändlösa engagemang för utsatta barn och …