Hem » Artiklar » Det är vi som är MIR!
Det är vi som är MIR!

Det är vi som är MIR!

De sex medlemmarna i MIR är rörande överens om att MIR behövs: i Räddningstjänstsverige skiljer det sig väldigt mycket åt vad gäller sådant som handlingsplaner för gravida/ammande kvinnor, samt hur man arbetar med mångfald!

Vad lockade dig att börja arbeta som brandman?

AE: Huvudsakligen min vilja att hjälpa andra människor. Jag visste att räddningstjänsten har många IVPA-larm och tänkte att min kompetens som sjuksköterska skulle komma till pass här. Vad jag däremot inte visste är att man ska klara av alla moment – jag tänkte att det var några som alltid körde, och det blev en utmaning för mig att ta C-körkort. Det är roligt med utmaningar och jag ångrar mig inte en sekund.

GR: Jag skulle söka utbildning; var inne på ett praktiskt/fysiskt yrke och funderade lite på byggingenjör. Jag gillar att göra nytta och att hjälpa andra – likväl som gruppdynamik och problemlösning – och när jag fick syn på MSB:s flyer om SMO tänkte jag att detta skulle passa mig utmärkt. Det var ett bra val; jag trivs jättebra med både jobbet och kollegerna. Det fackliga arbetet i BRF är väldigt spännande, men det är nytt för mig och jag har mycket kvar att lära mig här.

JW: Det var en ren tillfällighet; när jag gick ut fjärde året i gymnasiet i Umeå och flyttade tillbaka till Lycksele såg jag en annons där räddningstjänsten sökte brandmän, och att kvinnor välkomnades. Jag har trivts väldigt bra från första början; det är givande att jobba i ett gäng med blandade åldrar och erfarenheter, och så gillar jag lagarbetet.

LB: Jag månar alltid om andra och tycker om att komma till hjälp. Innan pensioneringen var min pappa brandman och jag var mycket på stationen och tyckte att det verkade intressant. När jag efter några år i Stockholm kom tillbaka till Härjedalen, frågade en kollega – utan att säga varför – efter mina personuppgifter. Därefter sa han ”nu ska du iväg och göra tester.” Så här i efterhand är jag honom tacksam.

LJ: Jag jobbade under många år med trägolvstillverkning, men ville göra något mer utmanande. Brandmannayrket, där man får hjälpa andra människor, verkade intressant och varierande. Dessutom hade jag träffat min då blivande man, vilken jobbar som brandman, och hade på så sätt fått inblick i yrket.

MO: Att göra skillnad för någon annan genom att hjälpa, är den bästa belöningen jag kan få; om det sker i rollen som brandman eller på annat sätt spelar ingen roll, men arbetet som brandman är intressant. När det handlar om IVPA och hjärtstopp är det en fördel att vara utbildad undersköterska. Det händer ibland att jag åker med både son och make på samma larm och det fungerar alldeles utmärkt; under en utryckning är vi kolleger och vi kompletterar varandra bra.

Varför behövs MIR?

AE: Det skiljer sig väldigt mycket mellan de olika räddningstjänsterna i Sverige vad gäller kvinnor; vissa har kommit väldigt långt, medan andra står och stampar. Därför är det av största vikt att vi träffas och lär av varandra. Men ledordet i MIR är LIKA, vi vill inte bli särbehandlade på något sätt.

GR: För att föra upp och diskutera viktiga frågor, såsom mångfald inom räddningstjänsten. Vi ska fungera som ett stöd för såväl arbetsgivare som kolleger och blivande brandmän.

JW: Jobbet behöver avdramatiseras lite så att kvinnor vågar söka sig hit, och här har vi en viktig uppgift. Män och kvinnor har olika egenskaper och kombinationen behövs för att få en komplett grupp – vi vet aldrig vilken situation/arbetsuppgift vi ställs inför, därför är det bra med en ”blandad kompott”. Dock är det viktigt att kvotering inte används; samma krav/fystester ska gälla oavsett kön – alla måste ju klara jobbet: det fungerar inte att på en insats till exempel säga ”jag kan inte rökdyka”. Liksom i alla andra yrken måste man ha avsedd kompetens.

LB: Tanken är att kvinnor ska kunna kontakta andra kvinnor – det är bra att kunna få stöd ifrån och att bolla frågor med både kvinnor och män. Jag anser att kraven i yrket ska vara lika för alla oberoende av sådant som kön och sexuell läggning, alla ska kunna genomföra alla moment.

LJ: Vi ju inte så många kvinnor i yrket, och därför är det ypperligt med ett forum att vända sig till. Jag vill gärna se mig som en ambassadör för att visa att en brandman kan vara en kvinna.

MO: Det är dumt att en sådan grupp ska behövas år 2014, men det är en mansdominerad bransch och det kan vara känsligt att som kvinna blotta sig inför män. Kvinnor behöver prata med andra kvinnor, något som jag aldrig har haft möjlighet till förrän nu. Jag följer ofta med Håkan när han träffar medlemmar i andra räddningstjänster, och där det finns kvinnor uppskattas detta. Många frågar om jag orkar med det fysiska, och jag svarar att min muskelstyrka räcker. För min del är detta inget konstigt; jag är uppväxt på en bondgård och fick ingen särskild ”tjejuppfostran” utan vi hjälptes alla åt med sysslorna där, inklusive att i tidig ålder ta hand om djuren.

MIR-info 1

Är det någon fråga som du är särskilt engagerad i?

AE: Ja, graviditet och amning. I samband med att jag blev gravid, hösten 2012, kom det upp en del frågor och jag saknade då ett stöd från andra kvinnor som varit i samma situation; att få diskutera till exempel att åka på vissa larm, trots att det kanske är farligt. Nu vill jag vara en resurs för andra kvinnor i yrket, som behöver ett bollblank när de blir gravida.

GR: Ja, HBTQ, mångfald och jämställdhet. Jag är själv homosexuell och tycker att det är väldigt viktigt att människor behandlas lika, men det är inte kopplat till kön – kön behöver inte ens nämnas. På fritiden är jag engagerad bland annat som volontär på Liquid fritidsgårdar, som jobbar med HBTQ– frågor, och som ger ungdomar en fristad. Det är roligt att de frågar så mycket om jobbet.

JW: Arbetsmiljön, och jag brinner särskilt för cancerfrågan. Förut ansågs det som häftigt att vara svart och sotig, men i dag är vi mer upplysta om farorna och vet att vi måste vara försiktiga. Men det behövs göras mycket mer inom det här området!

LB: Jag är allätare; det jag inte vet kan jag ta reda på. Det händer så mycket nu vad gäller fackliga frågor och arbetsmiljön överhuvudtaget, och jag tar mig an vad som än dyker upp.

LJ: Ja, situationen för gravida, ammande och föräldralediga brandmän. På min arbetsplats gick det olika till under mina båda graviditeter. Den första gången omplacerades jag; en dagtidstjänst skapades, som bland annat innebar förebyggande arbete – och jag fick behålla tillägget för obekväm arbetstid. Jag ansökte själv om graviditetspenning när det var två månader kvar. Under den andra graviditeten blev det, på grund av ett besparingskrav på kommunen, ingen omplacering – jag skulle få graviditetspenning från början. Jag var ju fullt arbetsför och förvånades, men inget prejudikat fanns, och jag ville inte hamna i en tvist. Jag var orolig för ekonomin, men Försäkringskassan godkände detta.

MO: Eftersom jag flera gånger tvingats att byta huvudarbetsgivare har jag stor erfarenhet av problematiken gällande a-kassans, för deltidsanställda, minst sagt ofördelaktiga regler. Man har rätt att använda 75 av sina 300 ersättningsdagar i kombination med arbete. De 75 dagarna är så kallade deltidsdagar, vilka förbrukas de veckor man arbetar och samtidigt får ersättning. Att åka på ett larm innebär en förlust av fem deltidsdagar, så det blir inte många larm. Detta samtidigt som det är tillåtet att vara med på övningar. Även fast jag själv aldrig har behövt hamna i den här situationen eftersom jag alltid har lyckats hitta jobb, är det många, främst kvinnor, som drabbas av detta. Det är skrämmande dåligt, och måste ändras – det är ju bättre att jobba deltid än att vara arbetslös!

Känner du till om någon har diskriminerats eller mobbats i sin yrkesroll som brandman?

AE: Ja, i samband med en tjänstetillsättning fick en man tjänsten, trots att en kvinna som sökte hade något högre kompetens.

GR: Inte som jag kommer ihåg. Stämningen är varm och vi tar hand om varandra – men det är en viss jargong, som om den tas på fel sätt, kan innebära att man känner sig träffad. I början reagerade jag på vissa uttryck, men vet nu att det beror på okunskap och inte är illa ment. Vissa personer använder också sarkasm som ett sätt att bearbeta vissa händelser.

JW: Nej, jag är lokal ordförande i BRF och skulle ha hört det i så fall. Här är högt i tak, och det råder en viss jargong, som kan uppfattas som lite rå. Under övningarna förekommer ibland en del bus, men aldrig i skarpt läge – och man behöver ju inte ta åt sig allt som sägs som en svamp.

LB: Ja, min sambo, som är utbildad sjuksköterska och jobbar inom ambulanssjukvården, samt även har tjänstgjort som lärare på Sandö. År 2011 hade han jobbat närmare ett år som deltidsbrandman i Sveg och plötsligt ville arbetsgivaren, utan motivering, inte ha honom kvar. Till slut betalade kommunen honom 100 000 kronor för att sluta. Han mådde dåligt väldigt länge av detta och det var en turbulent tid. Jag tog tjänstledigt ett halvår. Nu, efter snart tre år, har han fortfarande inte fått någon förklaring av dem som ville ha bort honom, gällande vad han skulle ha gjort – då ingen har vågat träffa honom och prata ut. Om något liknande skulle ske igen drar jag mig inte för att koppla in allt krut från BRF som står till buds!

LJ: Jag diskriminerades när jag inte blev omplacerad. Detta ska relateras till att detta löstes när en kollega, av manligt kön, slet av hälsenan. I slutet av sjukskrivningen, när han skulle börja arbetspröva på halvtid – innan han ansågs vara helt hundraprocentigt klar för rökdykning – betalades en tredjedel av hans lön av Försäkringskassan, räddningstjänsten, respektive Tekniska förvaltningen – där en tjänst skapades åt honom. Mobbning förekommer på många arbetsplatser, men vad gäller räddningstjänsten generellt verkar det vara mindre vanligt – de flesta trivs bra med jobbet och kollegerna.

MO: Ja, det hände mig en sommar när den då stationsansvarige tyckte att han skulle bestämma, och sa att en annan brandman skulle ta min jourvecka. Håkan fick rycka in och förklara att det inte fungerar så, utan att ett gemensamt beslut om ett byte måste till.

Är riktlinjerna beträffande gravida och ammande brandmän tillfredsställande?

AE: Nej! Framför allt tolkar olika arbetsgivare riktlinjerna på så skilda sätt – därför krävs det att lagen görs så tydlig att inga alternativ ges. Arbetsgivarorganisationerna måste ge arbetsgivarna klara direktiv om vad som gäller, så att vi kvinnor inte förlorar i inkomst när vi är gravida och ammar – ett plötsligt tapp på minst 4 000 kronor i månaden är ju ytterst kännbart. Jag hoppas på ett förslag från SKL om ersättning, eller att en försäkring går in. Jag ser med tillförsikt på framtiden: BRF vet vilka knappar som måste tryckas på här.

GR: Lagkraven är bra; det är vettigt att, som gravid eller ammande, inte åka på larm, men det är tråkigt att det är så struligt med ersättningen, att gravida kan förlora ersättning. Detta behöver skärpas för arbetsgivarna; det är väldigt konstigt att kvinnor behandlas så olika i olika räddningstjänster, men även inom samma arbetsplats.

JW: Det skiljer sig väldigt mycket mellan olika arbetsplatser har jag förstått. Hos oss har det, mig veterligen, inte varit några problem, men många har problem och nationella riktlinjer bör arbetas fram.

LB: Det är intressanta frågor, men jag har själv inte haft med detta att göra, jag får lära mig av de kvinnor i MIR som har erfarenheter.

LJ: Här krävs förändringar! Nationella riktlinjer måste till, eftersom allt dessvärre inte står i lagen, utan kommunerna gör som de vill. När detta drabbade mig kände jag mig ensam, och jag är glad att MIR finns som ett forum för andra som hamnar i denna situation, samt att SFF nu för upp frågan på tapeten – och hoppas att det blir ett genomslag!

MO: Det är sorgligt att kvinnor blir tagna ur tjänst när de borde bli omplacerade. Jag hörde en man säga ”varför ska kvinnor ha bättre förutsättningar?”, men hur ska det annars kunna födas några nya brandmän? Det borde finnas en försäkring som täcker upp detta, när omplacering inte är möjlig – i grunden handlar det ju främst om barnets bästa, och jag hoppas att forskningen här går framåt, så att det blir bättre för alla brandmän.

MIR-info 2

Har policys för jämställdhet och mångfald, respektive handlingsplaner för gravida införts på din arbetsplats?

AE: Arvika kommun har tagit fram en policy för jämställdhet och mångfald, som gäller för alla kommunala förvaltningar. En handlingsplan för gravida och ammande brandmän skapades i februari 2013.

GR: Ja, det finns.

JW: Jag är en av två kvinnor som har varit gravid här, och ingen speciell policy finns. När jag gick hem i fjärde månaden, hade jag BRF:s tilläggsförsäkring, vilken gav en extra månadsersättning om cirka 1 500 kronor efter skatt, vilket fungerade väldigt bra.

LB: Här finns inga direkta problem beträffande jämställdhet, men kommunen kan inte så mycket om den särskilda verksamheten inom räddningstjänsten. Härjedalen är på väg att anslutas till förbundet Räddningstjänsten Jämtland, och där kan de sina saker.

LJ: Jag tror att det finns jämställdhetspolicy för hela kommunen. Vad gäller handlingsplan för gravida var jag, under min första graviditet, med och upprättade denna. Den andra gången försökte jag hänvisa till den, eftersom där fastslås att gravida kvinnor SKA placeras om inom den egna förvaltningen, men då hävdades att det ”bara” var en plan. Meningen var att den skulle revideras, och det ska bli spännande att se om det har gjorts, och om den har ändrats så att omplacering kan ske till en annan förvaltning. Jag ska ta tag i detta så snart jag är tillbaka.

MO: Själv är jag klar med detta, så det är inte lika viktigt för mig som för yngre kvinnor. Det finns cirka 20 kvinnor till inom förbundet, och jag vet inte om någon av dem är gravid.

Har du, under senare år, märkt ett ökat intresse för yrket hos kvinnor?

AE: Ja! Här i bygden är det flera kvinnor som har frågat mig hur det är att jobba som brandman och hur man söker en tjänst. En av dessa har också anställts. Nu när MIR har bildats känner jag ett ännu större engagemang och kommer att jobba än mer aktivt för kvinnor i räddningstjänsten – vi ambassadörer behövs.

GR: Ja; när jag gick SMO var det ovanligt med kvinnor i yrket, men under senare år har detta förändrats, i dag är acceptansen för kvinnor mycket större. Det hänger ihop med att dagens bild av hur en brandman ser ut har förändrats.

JW: Kvinnor har alltid sökt jobb i Lycksele; av sammanlagt 40 personer – där alla brandmän är medlemmar i BRF – är vi fem tjejer: två i min grupp och en i de övriga tre. Det är roligt att det även i övriga landet har blivit vanligare med kvinnor i yrket.

LB: I Härjedalen har kvinnor alltid välkomnats och intresset har blivit större; i Sveg har tre nyligen anställts, så med mig är vi fyra.

LJ: Inte i Nybro, men under mina år i yrket har antalet kvinnor ökat i övriga landet.

MO: Ja, fler och fler kvinnor inser att de kan jobba som brandmän, vilket ju också märks på SMO.

På vilka sätt kan fler kvinnor och andra personer, ur mindre representerade grupper, lockas att söka sig till yrket?

AE: Det gäller att ge en korrekt beskrivning av hur jobbet fungerar, vilket kan ske bland annat under Prova på dagar, dådet är viktigt att även kvinnor finns med som yrkesutövare. För att alla ska ha samma chans att söka bör arbetsgivare annonsera ut tjänster i stället för att anställa bara via intern rekrytering och intresseanmälan.

GR: Framförallt genom att bilden av vad en brandman är fortsätter att förändras. Människor bör få prova arbetet, rent praktiskt, till exempel på Prova på dagar. Det är också viktigt att en öppnare diskussion förs om vad som krävs för att kunna arbeta som brandman, och att det inte är några problem bara man uppfyller de grundläggande kraven.

JW: Det är viktigt att visa att vi som jobbar är ”helt vanliga människor” och inte ”övermänniskor”. Detta sker bland annat på dagis och i skolan, men vi behöver synas på fler sätt. Här i Lycksele brukar vi bland annat visa upp oss under den årliga Motorveckan. Det är ett väldigt populärt evenemang under juli månad, som brukar locka runt 50 000 besökare under veckan. Förhoppningsvis får vi tillgång till den rosa brandbilen också.

LB: Det måste informeras mer på arbetsplatser och genom att ha Prova på dagar. En dag hade en väninna till Håkan med sig en flicka, runt tio år gammal, hem till oss. Hon anförtrodde sedan sin mamma att hon inte fick ihop detta att jag jobbar som brandman, och Håkan som sjuksköterska. Jag pratar ibland med barnen på förskolan om detta, och de frågar om det heter brandkvinna eller brandman. Jag förklarar att det heter brandman, likväl som sjuksköterska – oavsett vilket kön den har som arbetar, och då tycker de inte att det är konstigt alls.

LJ: Det görs rätt mycket redan i dag och jag tycker inte att detta behöver överdrivas; de som verkligen är intresserade hittar hit själva. Men ett sätt är att nå ut till dem som går på gymnasieprogrammen – i den åldern vet inte alla vad de vill bli – och det är bra om dessa besök görs gemensamt av en man och en kvinna, så att ungdomar får uppleva att brandmän kan se ut på flera sätt.

MO: Kvotering känns främmande: när jag söker ett jobb vägs min kompetens mot andras, vilket är som det ska; sådant som kön och sexuell läggning har ingen betydelse. Det ska vara lika för alla och i räddningstjänsten ska de bäst lämpade personerna ingå i styrkan.

Skyddsutrustning och verktyg för personer av alla storlekar har sedan årtionden varit en stor fråga. Hur ser detta ut nu, enligt din uppfattning?

AE: Jag har inte varit med så länge så jag har inte så mycket att jämföra med. Att jag inte är så lång skapar en del problem, såsom att byxbenen på larmställen måste vikas upp. Detta beror på att den personliga skyddsutrusningen är utprovad av män och vi kvinnor måste helt enkelt ta plats här, tala om för arbetsgivare och tillverkare vad vi vill ha.

GR: Det sker förbättringar hela tiden, och det spelar ingen roll varför – det är en förbättring av arbetsmiljön för alla brandmän. Klippverktyg och aggregat är bättre och framförallt säkrare nu. Vissa verktyg måste tillverkas i stål för att klara att skära igenom metaller. Under en träff i Nyköping, som arrangerades av nätverket Kvinnor i räddningstjänsten, var flera av de större leverantörerna på plats. Här blev det tydligt att de hade koncentrerat sig på att ta fram sådant som larmställ, dykardräkter och annat i mindre storlekar, men missat viktiga detaljer, som att hängslena hamnar precis på brösten. De tog till sig kritiken och sa att de skulle tänka på detta. Om alla räddningstjänster ligger på med krav måste tillverkarna fixa till sådant – det är upp till räddningstjänsterna att göra klart för dem att vi inte vill köpa deras produkter, om de inte går oss till mötes.

JW: Det har hänt mycket – det är mycket bättre nu än tidigare – men det kvarstår en del problem. Till exempel att hitta handskar som fungerar och att andningsmaskerna ibland är för breda och för stora så att de går upp över ögonen. Vi är vana vid det här; det har ju inte funnits alternativ, men en produktutveckling är givetvis önskvärd, både av personlig utrustning och material. Det är vår marknad och kanske kan MIR vara med och påverka här.

LB: Eftersom jag är lång har jag aldrig haft några problem med klippverktygen, men uppsättningen av verktyg bör vara sådan att alla anställda kan hantera dem. Om ingen säger något tror de ansvariga också att alla är nöjda och att det fungerar.

LJ: På klädfronten har det hänt mycket; när jag började arbeta fanns det inga larmställ i ”damstorlek”, nu finns de i XS, även fast de ändå inte passar alla kvinnor. Det finns justa handskar på marknaden, om de leverantörer som kommunen använder sig inte har rätt storlek får vi själva, mot kvitto, köpa någon annanstans. Tillverkarna verkar försöka skala av så mycket som möjligt på verktygen, vilket ju gynnar alla inom yrket. Men vissa verktyg måste tillverkas i stål.

MO: I Räddningstjänsten Jämtland är det en fördel att vara deltidsanställd kvinna – vi får samma utrustning som de heltidsanställda. Exempelvis köps det inga handskar i små storlekar till deltidarna, men vi kvinnor får alltså sådana ändå. Jag har reagerat på att det är så här; när det brinner spelar ju anställningsgraden ingen roll; alla gör samma jobb och borde få samma utrustning.

Om Swedish Firefighters

Svensk Räddningstjänsts branschtidning Swedish Firefighters, SFF, trycks i 13 000 exemplar och distribueras kostnadsfritt – utöver BRF:s medlemmar – även till beslutsfattare i branschen och till samtliga riksdagsledamöter.

Läs även

Dina erfarenheter är viktiga för att utveckla räddningsinsatserna

För att kunna utveckla säkra och effektiva räddningsinsatser behöver MSB få del av räddningspersonalens erfarenheter. …